Tag Archives: släkt

04 jul

Tack och hej för den här gången!

Tidigt i morse åkte våra amerikanska gäster vidare mot Köpenhamn. De har haft en perfekt Sverigesemester, har hunnit träffa många i släkten och fått uppleva allt från Glassiären till Kalmar slott och Lida. Föräldrarna sa att den ekonomiska situationen var mycket annorlunda mot hur det var för tolv år sedan då de var här sist. Då fick de sex kronor per dollar, nu nästan elva!

Efter nästan en månad i Sverige var det dags att komma tillbaka till Sturkö och knyta ihop säcken. Naturligtvis skulle familjen få äta hembakade bullar med mjölk eller svart vinbärssaft (det senare svårt att få tag på i USA, men min kusins favoritsmak). ”Vår familjs kärleksspråk är verkligen mat. Vi har blivit så bortskämda på den här resan.” Min kusin och hennes man är så tacksamma över att ha fått visa sina barn delar av deras historia och nu vill alla lära sig svenska och kanske komma tillbaka till Sverige för att bo här. Två av deras morbröder bor numera i Stockholm, så de har också ”svenska kusiner” precis som sin mamma.

Barn är ofta väldigt fascinerade av kyrkogårdar och själv tar jag gärna dit dem av olika anledningar. För den här unge mannen var det extra speciellt att få komma hit då han fått sitt mellannamn Tage efter precis den man som ligger begraven här. (Han uttalar dock sitt namn Tejdch på engelska.) Detta var så spännande för honom och han var mycket nöjd.

Min kusin ville sätta en blomma ”på gravarna”; mina morföräldrar är hennes farföräldrar och min mamma hennes faster. Barnen hjälpte till att vattna och fixa och tyckte att det var fint med en egen trädgård fast man är död.

Vi hann även gå en trädgårdsrunda, leka med de välsignade Schleich-djuren, skörda lite vitlök, springa väldigt snabbt på tid och prata om högt och lågt. Till middag serverades favoriten halloumistroganoff och tallrikarna slickades rena. Ingen hade sett eller smakat halloumi förut, men alla tyckte det var jättegott med den gnälliga osten. Resfebern fanns där, men barnen somnade ändå gott medan de vuxna stannade uppe en stund till för att ta in de sista Sverigevibbarna.

Min kusin har en gullig liten tradition (som hon gett mig i uppdrag att genomföra hos ett par av mina syskon där hon glömde att göra det), nämligen att sätta ut små flugsvampar i olika färger på olika ställen hemma hos personer hon besöker. ”Jag vet att det är barnsligt, men det är så roligt att lämna ett litet tack-för-att-jag-fick-komma.” Jag vet inte hur hon kom på det, men gillar tanken. Idag sker ett skifte på Kastrup, för när kusinerna åker hem till USA kommer syrran och hennes familj från Skottland. I Bredavik är allt klart för dem och nu fortsätter denna sociala sommar. Skottarna blir kvar i nästan tre veckor. Samtidigt som de är här kommer en kompis och hennes barn hit och bor en vecka och ett par dagar efter att de har åkt hem till Stockholm kommer våra barn. Extrasyrran från Tyskland kommer också en sväng med sin familj (fast de bor i Bredavik) och vår utbytesdotter från Tyskland kommer med sin familj. Samtidigt med detta har vi släktträff på Fars sida och besök av kusiner från andra delar av Sverige. Någonstans mitt i allt kommer en liten systerdotter som jag längtar efter att få träffa. Så mycket roligt att se fram emot! Sannolikheten för att jag blir uttråkad i sommar är mycket liten.

28 jun

Musik i sommarkväll med trädgårdsrunda.

Vad gör man en tisdag i slutet på juni? Somliga ligger på playan, andra besöker Vatikanen, sedan finns det de som jobbar med det de älskar. Den sista där var jag igår. Det var njutbart att insupa den friska luften som fortfarande fylldes på med ett litet duggregn då jag gick min morgonrunda. Viktigast var att kontrollera att ingenting hade slagits omkull av regnet, men de slagregnskurar som hade utlovats höll sig nog någon annanstans. Allt såg bra ut, grönt och glatt. Jag var tvungen att ta en dusch för att hantera min svintokalufs som hade tovat ihop sig då jag var ute i regnet och försökt få till så många regnbyttor som vanligt. Till lunch blev det räddning av kassler på bästa sättet av alla. Egen potatis, mangold, vitlök och silverlök gjorde det hela till en kulinarisk fest och jag kunde konstatera att det trots allt varit värt all extra tid jag fått lägga på vattning. På eftermiddagen hade vi besök som fick njuta av egna jordgubbar och glass. Även om skörden inte är den största i år är gubbarna väldigt goda. Nästa år blir det nya plantor!

Framåt kvällen plockade jag upp farbror och faster för vidare färd mot Hjortsberga kyrka där Johan och Johanna från min kör hade musik i sommarkväll tillsammans med kontrabasisten Håkan. Vilken njutbar musikafton det blev! Jazziga toner, både klassiker och lite mer moderna, fyllde den lilla kyrka där ett par av mina kusiner döpte sig på den tid det begav sig. Trist (för deras skull) att inte fler hade tagit sig ut ur solstolarna och hängmattorna, för det här blev en fantastisk stund.

När musiken klingat ut blev jag inbjuden på fika. Trädgårdsrunda är obligatorisk när jag kommer hit och ett helt gäng växter i vår trädgård kommer härifrån från början. Det är så roligt att se och höra om olika exotiska växter såväl som gamla klassiker. Här får jag inspiration och en hel del kunskap att ta med mig. Jag vill gärna veta vad alla mina växter heter, åtminstone på svenska, men har hittills misslyckas totalt. Tröst ligger ändå i det faktum att jag känner igen långt fler växter nu än för några år sedan. Lite i taget är rätt melodi då det gäller det mesta!

Så fint! Jag vill ha fler gamla rostiga grejer som saker och ting kan slingra sig upp i.

Jag fick med mig ettårig hibiskus som självsår sig och en akacia som verkar vara lite kinkig. Akacior hör hemma i helt andra klimat än vårt, men kanske kan jag få den här lilla frösådda plantan och sedan övervintra den i verandan? Tänk, vilka andra sorters intressen jag fått sedan jag började sticka händerna i jorden. Igår var jag glad över att vår kirskål håller sig i gräsmattan. När faster berättade om täckning med kartong och tidningar och att kirskålen ändå tar sig igenom och fortsätter växa (förvisso med mindre spridning) så blir jag ändå fascinerad över den livskraft som finns i så många växter. Nässla har jag åtminstone blivit lite mer välvilligt inställd till då den ger så fin näring och kirskålen är god att äta. Pilört är fin i buketter och… Tja, så kan man fortsätta. Eller så fortsätter man att slåss mot det som man inte vill ha och slåss för det som har svårt för att känna sig hemma i rabatterna. Just nu har jag mitt fokus på de sent utplanterade pumporna, squashen och frilandsgurkan. Det hade varit roligt att få till några sådana i år också. Jaha, så fick också dagens inlägg handla om den här musikälskande planttantens glädjor och utmaningar!

23 jun

Glad midsommar!

Tre gånger 20 ägg är kokade och skalade (har bra tips på hur man kokar många ägg på en gång, men får ta det en annan gång), 7 kg nypotatis är skrubbade (förvisso av min syster och kusinens fru), fyra pajer är redo att huggas in i, dill, chokladmynta och gräslök skördad och de klassiska midsommartårtsbottnarna är klaaaara! Andra har gjort annat och nu ska vi pussla ihop allt. Glad midsommar!

19 jun

Besök från USA.

Mammas lillebror gifte sig med en halvsvensk amerikanska. De bodde i Sverige i början på åttiotalet, men när de äldsta barnen var små flyttade de till USA och har sedan dess mest bott där. Mina fyra kusiner är för oss andra ”de amerikanska kusinerna”, men själva känner de sig otroligt svenska. Två bor numera i Stockholm och i förra veckan var det äntligen dags för den yngsta att få visa sina fyra barn den del av henne som känns så viktig för henne. Hennes man har varit här förut, men nu var det dags för hela familjen att få se slott, äta kroppkakor, plocka smågodis på Hemmakväll, skrota omkring i Bredavik, ha ett fasligt sjå att ta av och på sig skorna, bli nypt i kinderna av de svenska tanterna och förundras över hur smala alla är.

Min syster tyckte det skulle vara roligt att få bjuda familjen på vedugnsgräddad pizza. Den blev mycket uppskattad. Småkillarna ville helst grilla grässtrån och känna på yxan, precis som det ska vara. Deras mamma är mycket duktig på att laga god mat, så de visste att uppskatta de perfekta smakerna. Allra bäst var tydligen honungen som kunde ringlas över hela härligheten för den hågade.

Min kusin är söt, men salt water taffy är sötare! Alltså, det här godiset är typ det godaste jag vet. Jag älskar den fluffiga konsistensen. Eftersom denna läckerhet inte är så lätt att hitta här i Sverige hade familjen tagit hit flera kilo att dela ut till släkten! Wow, jag har redan smaskat i mig ett gäng, men jag är inte färdig.

Min svåger tog med kusinens man då ett grabbgäng skulle åka gokart. Svågern är en hejare på detta och jag var säker på att han skulle vinna. Denne fick dock problem av något slag och denna gång var det den amerikanske high way patrol officern som fick briljera och vann hela grejen.

Igår hade jag fixat träff med mammas kusin som var så, så glad över att hennes lillkusins dotter var på besök. Hon hade bullat upp med tre sorters kakor och fotoalbum. En annan kusin hade fått magsjuka och kunde inte komma, men en tredje tittade in och stannade en god stund. Denna man har jag aldrig lärt känna (min mormors brorson, alltså också mammas kusin), så jag tyckte det var jätteroligt att få höra mer om hans liv och hur han hör ihop med historien. I diskussionen kom det fram att jag har fått kontakt med en släkting på mammas morfars sida som familjen här på Sturkö förlorat kontakten med. Jag ser fram emot att få veta mer om vad som hände i den processen. För oss är det så lätt att sköta kontakten trots emigration. Det finns telefoner med gratis videosamtal, sociala medier av olika slag (de är inte bara dåliga) och möjlighet till en helt annan närhet trots att familjemedlemmar flyttar långt bort. Min kusin fick med sig förståelse för sitt humör, en vacker handbroderad midsommarduk och läckerheter till familjen, ja, och så receptet på den perfekta kakan. Här får du också detta:

Anitas lätta och goda kaka

2 ägg och 2,5 dl socker vispas ihop.
100 g smör smälts och rörs i.
2,5 dl vetemjöl rörs i (inget bakpulver).
Häll smeten i smord form.
Ett äpple, en persika eller någon annan saftig frukt skivas tunt och läggs i smeten i fint mönster.
Grädda i 175 grader i ca 30-35 minuter.

Ps: Jag inser att det är ett fasligt slängande av ordet ”kusin” i denna text och att det kanske inte är så lätt att få koll på vem som är vem. Det är inte det viktigaste tänker jag. Det finns mycket kärlek och en önskan att förstå arvet från Sturkösläkten. Passa på att fråga ut dina äldre släktingar så länge de har minnet i behåll och finns kvar! De sitter på otroligt mycket information som är självklar för dem, men som inte längre finns om de inte skrivit ner den eller delat med sig på något vis.

25 jan

En tisdag med solsken i blick.

Vattenhinken påminde om kommande odlingsglädje och att knäcka det ytterst tunna islagret var oerhört tillfredsställande. ASMR har aldrig varit något för mig, men jag förstår folk som älskar vissa ljud!

Älskade påminnelsen om att vi har möjlighet att vända om då vi har slagit in på fel väg och att ”Better Days are Coming”. Det ger hopp!

Trots att det blåste kallt och räligt runt omkring mig var jag omgiven av varma, sköna plagg och en vintersol som målade vackra ljusspel runt omkring mig. Havet slog upp vattendroppar som glittrade, och jag kände mig tacksam över att kunna prata en god stund med en kvinna som jag hälsat på då vi mötts på våra promenader sedan 2017. Vilket livsöde! Ännu en påminnelse om att våga möta en annan människa med intresse.

Mitt jobb ger mig så otroligt mycket! Jag är tacksam över att få vara med och hjälpa medmänniskor reda upp sina tankar, att komma till beslut, att sortera upplevelser, att förstå sig själva… Efter fina och innerliga samtal med jobbmössan på var det dags att hänga med min morbror i USA. Alltid lika roligt! Jag är så glad över att det kan kännas som att vi sitter bredvid varandra i soffan trots att det är åtta timmar och ett helt världshav mellan oss och tjata i timtal.

Sedan blev jag glad av det här. Det är bara att kapitulera inför det faktum att jag har mycket lättare att prioritera lunchrundor då jag har min Fitbit på mig. Sömnfunktionen funkar inte längre, men jag har ingen nytta av den ändå eftersom jag inte har några problem med den. Det verkar som att jag inte är den enda som känner mig peppad av en dylik mojäng.

Och solnedgången sedan! Jag misstänkte att det skulle bli en spektakulär sådan, men kunde inte komma ifrån och ta mig ut till havet. Det fanns istället möjlighet att åter-njuta av vackra solnedgångar över bergen då vi bodde i Orem. Våra grannars gåva fortsätter ge så mycket glädje där den hänger i fönstret! De som kom på idén med blyglastavlan jobbar denna termin i Köpenhamn och kommer och hälsar på oss senare i vår. Tänk ändå hur livet blir.

Slutligen hamnade jag av någon anledning på ett flera dagar långt Tony Robbins-event. Tony Robbins är en intressant figur på många sätt och vis. Hur som helst blev jag blev kvar på den första föreläsningen och fortsätter kanske lyssna ikväll igen.

14 jan

Det här är också livet.

Morgonen började i blommornas förlovade land. Jag skulle på begravning för en släkting här i grannkyrkan och band ihop en bukett i vas. Vanligtvis binds liggande buketter till begravningar, men jag ville ha den så här, fräsch och full av liv. B gillade rosa och efter alla svårigheter hon behövt bära på genom livet ville jag komma ihåg den lilla flicka hon en gång var då hon sprang omkring här på ön. Då fick det bli den här färgen. Begravningsentreprenören blev lite förvirrad då jag kom med bukett och vas och allt. Det var en av mina gebort-vaser, jag tänkte att den kunde ha fått stanna med blommorna. Då vi gick ut från kyrkan mot gravsättningen fick jag den dock lite diskret i handen. Den tomma vasen som stod i en av urnorna utanför kyrkan var alltså min, om nu någon undrar.

”Roligt att se dig, tråkigt att det är i sådana här situationer det blir nu för tiden.” Maken tycker att det är märkligt att jag har full koll på mina sysslingar på mammas sida, men för mig är det helt naturligt. De fanns alltid med i olika situationer då jag växte upp. Tyvärr känner jag inte en enda av sysslingarna på Fars sida, vet inte ens vad de heter eller hur många de är. Jag antar att det är mer vanligt att det är på det viset. Igår slogs jag än en gång över hur konstigt det blir att höra någons liv presenteras som en inköpslista. Jag är glad att jag visste mer. Musiken var dock underbar!

Min moster och morbror följde med hem på lunch. Alltid lika roligt! Den perfekta bjudmaten med flera goda ostar kvar i kylen efter jul var ost- och skinkpaj. Blandningen av cheddar, präst och Västerbotten blev delikat. Julskinkans rester hade använts till annat, däremot funkade det utmärkt också med spillbitar av rökt skinka som skurits fint. Efter alla moln och regn kände jag att en promenad var mer eller mindre obligatorisk då solen var så generös med sitt kalla ljus. Det blev ingenting med skogsturen jag tänkt mig då stigen presenterade sig som rena gyttjan.

Tänk ändå, vilken skillnad det blir för själen så fort vi möts av detta! Jag som ändå inte lider av vinternedstämdhet känner stor förståelse för alla med SAD och hur svårt det måste vara att fysiskt och mentalt lida av det långa mörkret. Det märks redan att det har vänt, även om det på papperet inte är så stor skillnad på tiden med solljus per dag. Ja, åtminstone de dagar då solen behagar visa sig. Tack för allt regn, vi behövde det verkligen! Och tack solen för att du inte alldeles glömt oss.

21 dec

Hej släkten!

För många, många år sedan hade vi en kanadensisk släkting på besök. Han var mer i mina yngre syskons ålder och skickades runt för att underhållas av dem och några av våra kusiner. Nämns hans namn utbrister flera av dem fortfarande i hysteriska skratt då personen i fråga kanske inte var den där härliga släktingen man drömmer om i ”Allt för Sverige”. Nej, vår släkting plankade in på museum, rökte på och var en allmän odåga som jag kommer ihåg det. När jag nu spänt hörde av mig till min nya brylling i Kanada utan att veta precis hur vi är besläktade (träff via DNA på Ancestry) visade det sig vara släktingens 11-årige son som han dessvärre inte verkar ha någon relation med. Jag hoppas att den lille killen kan få lära känna sina Håkansson-rötter bättre genom oss som finns här på andra sidan Atlanten.

Man väljer inte sin familj, på gott och ont. Både de som kommit innan en i släktlinjen och de som kommer efter en blir sina egna individer med sina egna kombinationer av allt som gör en människa till den den är. Du har något gemensamt med dem alla, men precis vad det är kan du aldrig veta. Jag är glad att de här två och deras syster bär på delar av mitt fysiska arv. Eftersom vi hann göra DNA-test på både makens och mina föräldrar innan tre av dem gick bort kan vi se exakt hur mycket barnen burit med sig av sina mor- och farföräldrars DNA. Bland mina och mina sex syskons anletsdrag kan vi till exempel utan DNA-test se att Fars näsanlag var starka. Trots det har alla mina tre barn ärvt sin farfars släktnäsa, så den måste vara supermegadominant. Vissa personlighetsdrag är också mycket uppenbara lika den ena eller den andra.

DNA är intressant. Vi har alltid med oss 50% mamma och 50% pappa, men vilka procent det blir är ett lotteri. I praktiken kan vi stoppa en genetisk linje från en generation till en annan. För våra barn ser det ut såhär:

Sonen har ärvt mycket av både farfars och mormors DNA, lite av farmors och morfars.
Äldsta dottern delar massor med DNA med sin farmor, mycket med morfar, lite med mormor och knappt något alls med farfar.
Yngsta dottern delar jättemycket fysiskt arv med sin farfar, mycket med morfar och ganska lite med både farmor och mormor.

Våra barns eventuella barn kan i sin tur få med stora eller små delar av de gensekvenser som de får med sig, så även om deras föräldrar inte är så lika sina syskon kan kusiner bli mer än förväntat lika (detta gäller naturligtvis både det fysiska och personlighetsarvet). Det är väldigt märkligt och extremt spännande. Jag fattar inte hur man i dagens upplysta samhälle så villigt blundar för vårt biologiska arv, då det gäller allt från hormoner och sjukdomar till beteenden. Att tro att en människa är ett oskrivet blad är mycket oupplyst i mina ögon och ändå står vi med ett samhälle som förklarar så mycket med teorier som utgår från att det är så. Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig i framtiden.

Ps: Vid spelkvällen med vänner häromsistens bestämde jag att vi måste skaffa När då då, ett jätteroligt spel som inte är för långdraget, är allmänbildande och så roligt att spela! Det köptes egentligen till julklapp, men igår tog jag det exekutiva beslutet att julen började då sonen kom hem och varar än till fasta. Varför inte njuta av det så mycket vi kan?

28 aug

Hänga med släkten.

1986 gick min morfar bort. Till hans begravning kom bland annat hans systersöner med fruar. Mamma hade i vuxen ålder inte haft så mycket kontakt med familjen på sin pappas sida: långa avstånd och upptagna liv hade gjort sitt. Begravningen gjorde dock att kontakten återupptogs och kusinerna började umgås igen. Numera är det jag och maken som upprätthåller kontakten med åtminstone den ena av dem och hans familj. Vi brukar träffas någon gång om året, sitter och pratar och pratar och pratar och pratar och har det väldigt trevligt. Vi skrattar mycket, men går också mycket ner på djupet i livets mörker.

Jag funderar ibland på det där med ”fordonet” som vår kropp utgör, DNA som ger oss fysiska och mentala attribut som påverkar oss till så stor grad. Det är mycket värdefullt för mig att möta andra som har spår av samma byggdelar och som funkar lite på samma sätt som jag. Jag gillar att se likheter och olikheter, men jag förstår andra som är helt ointresserade. Somliga vill helt bryta kontakten för att hålla avstånd till dessa likheter. Beroende på hur vi växer upp kommer vi också att reagera olika på samma typer av livssituationer, något som är lätt att se bara man tar sig en titt på sina syskon. Det är väl bra att vi funkar olika. Viktigast är att hålla koll på hur man själv fungerar eftersom det är den person man verkligen är ansvarig för gentemot alla andra, och det kan vara svårt nog. Vi kunde konstatera att alla fyra i helgens sällskap gillar långfrukost. Här kommer receptet på en müsli som smakade smarrigt tillsammans med långfil och aroniasylt. Kanske vill du också testa? (Jag lade till lite kokosflingor och bytte ut hasselnötterna mot mandel. Tror dock att nötter hade varit ännu lite godare. Kardemumma är iallafall fantastiskt gott tillsammans med det rostade!)

08 aug

Hej igen! Har du haft det bra?

Jag skriver i den här bloggen av olika anledningar, men mest är det min personliga dagbok som jag sedan använder för att gå tillbaka och hämta minnen, information eller något annat som jag annars glömmer bort. Det är en kombination av hemmansägarkalender, trädgårdsanteckningar, planttantsredovisningar, släktkrönika och funderingssamling. Jag kastar in fotografier och dikter här och där och det som sedan kommer ut i andra änden är alltså monnah.se. De senaste veckorna har innehållit mängder av sådant som hade varit roligt att ha här i bloggen, men sanningen är att jag är mycket tacksam över pausen som så naturligt uppstod. Jag funderar numera mycket sällan över vad som ska hamna i bloggen innan jag sätter mig vid tangentbordet. Det ger sig helt enkelt och beror på hur tankarna går då fingrarna börjar dansa över tangenterna, så också idag.

Vi kan väl börja med Marx och amaryllisen? Det känns väl lite märkligt att vi har Karl Marx på huvudplatsen i köket, men det som började som en skämtpresent till maken har också blivit en påminnelse om vad som är viktigt i livet och att inte bara svälja vare sig sådant som samhället proppar i en ideligen eller sådant som faktiskt inte hör hemma hos en själv. Amaryllisarna nere i trädgårdslandet fortsätter frodas på sin sommarsemester. Denna skönhet bestämde dock att hon ville blomma till sensommaren och vem är jag att hindra en sådan önskan?

Verandan är så, så fin och otroligt mycket mer praktisk med sin nya inredning. Dörren in till köket ska få ny färg och som du kanske ser saknas både nya strömbrytare/kontakter, textilinredning som kuddar samt foder och lister på sina ställen. Ett steg i taget gäller också detta projekt och jag är otroligt nöjd med att vi kommit så här långt!

Under tiden som Festen och hennes familj fortfarande var kvar hann vi med så många aktiviteter att jag knappt kommer ihåg alla. Jätteroligt alltihop, men nästa år får vi nog räkna in några vilodagar under skottarnas vistelse här. Jul i juli är en stor favorit varje år och med en solig jultomte som denna är det svårt att inte känna sig nöjd och glad. Vi fick även till en minisläktträff med flera av Fars syskon och ett gäng kusiner och kusinbarn. Så lyckat!

Sedan var det det där med att vara sju syskon utan föräldrarna kvar i livet. Vi får jobba själva på att få ihop mötesytor där vi alla kan träffas och ju fler som tillkommer, desto klurigare blir det. Sedan 2018 har vi försökt få till en syskondag då vi gett oss av på en utflykt av något slag. I år hade årets jubilarer (50 och 30) planerat en överraskning som tog oss västerut. Vi hade en härlig dag på Tjärö som gick via den mysiga Äggaboden i Ronneby. Jag har bott utanför Blekinges gränser så länge att jag missat många guldkorn som kanske är självklara att en 51-årig bleking ska ha passat på att uppleva. Alla somrar som vi tillbringat i Bredavik har vi ogärna rört på oss, men utan småbarn ser ju livet annorlunda ut. Nu får jag helt enkelt ta igen det som inte hunnits med förut.

Sen var det trädgårdslandet och trädgården. Ja, vad kan jag säga? Sommaren har bjudit på en blandad kompott. Inget regn, men vattnet i brunnarna har inte sinat lika illa som 2018. Det lite större växthuset har gett oss en riklig skörd av paprika och physalis och vi har uppskattat att kunna plocka med oss egen squash, paprika och lök till de vedugnsgräddade pizzorna. På förekommen anledning har jag bara nödvattnat tomaterna och gett en skvätt då och då till det mest vattenkrävande i landet den senaste dryga veckan. Den förekomna anledningen är denna:

I april 2020 gifte sig de här gullisarna i en mycket liten och intim ceremoni i Uttorp tillsammans med föräldrar, syskon, farmor och fotofaster. Det blev ett mycket lyckat bröllop trots att 120 gäster blev till 12. Coronanedstängningarna har väl inte direkt lockat till stora fester, men äldsta dottern har verkligen längtat efter att få till ett lite större firande. Till slut blev det alltså av, 2,5 år efter själva vigseln. Det var väl värt all väntan, det är allt jag har att säga. Det blev så bra, så bra! Bilder kommer kanske senare, jag har dessvärre knappt några bilder från denna underbara dag eftersom jag upplevde en massa och däremellan hade kökstjänst. Hela trädgården i Bredavik var helt omvandlad till en festlokal med flera rum. Ceremonin med utvärdering av löften, vacker musik, fantastiska ord lämnade få oberörda. Gästerna fick vara med och göra sina egna pizzor, något som ledde till ett mycket trevligt mingel mellan släkt och vänner. Min lillasyster och svåger var toastmasters, och detta med den äran. Sällan har lekar och aktiviteter varit så roliga, och detta naturligtvis också för att gästerna verkligen bjöd på sig själva. Kak- och tårtbuffén blev både vacker och god. Trots att det hade lovats regn blev det bara mycket litet av den varan, men det ledde till en magisk solnedgång. Musik är underbart och det bjöds på mycket av den varan. När jag framåt småtimmarna gick och lade mig var jag så uppfylld av glädje och tacksamhet! Tacksamhet för ALLA som var med och skapade magi, före, under och efter festen. Det krävdes viss återhämtning för att kunna landa i vardagen igen, men nu är jag här, åtminstone på besök. Även denna vecka är nämligen full av skoj. Om en vecka tar vardagen mitt liv i besittning igen och då kommer jag säkert att börja med mina små morgonsessioner vid datorn igen. Lev väl tills nästa gång!

29 mar

Några nedslag i min måndag.

Efter skrivbordsjobb hela förmiddagen var det skönt att ha eftermiddagen öppen för trädgårdslandet samtidigt som vädret var perfekt lagom. Jag var trött efter att ha letat telefonnummer och undrade varför det ska vara så himla krångligt med byråkrati? …utan så ska ert tal vara, att ja är ja, och nej är nej (Matt 3:37) passar in på så många ställen. Varför inte ge klara och tydliga instruktioner? Nej, långa och slingriga gångar med ett oändligt antal om… så… får mitt stress-svett att bryta fram och jag får känslan av att orsaka att företaget är på väg åt fanders bara för att jag kryssat fel någonstans, eller ofrivilligt gett fel uppgifter då jag inte förstod frågan. Jaja, nu är det så det byråkratiska livet ser ut och just det har jag väldigt liten möjlighet att påverka. Jag får därför praktisera det jag själv lär, nämligen acceptans.

När jag satt och åt lunch hörde jag Gamla Bettan (brorsans hjullastare som står här hos oss) dra igång och gick ut på trappan för att se att ingen obehörig hade bestämt sig för att flytta på henne. Det var brorsan som satt i hytten, så ingen fara på taket. Snabbt drog jag på mina trasiga gummistövlar (uppfinn gärna ett par vattentäta stövlar som håller säsong efter säsong, som andas och som inte får strumporna att korva ihop sig framför tårna) och drog efter Bettan. Vi hamnade uppe vid kyrkans parkeringsplats där en lastbil med två långa släp och många takstolar höll på att placera sig. Bettan, lastbilschaffisen (han hade gigantiska solglasögon med kornblå skalmar som såg ut att ha inköpts i en leksaksaffär) och brorsan bjöd sedan på en otroligt spännande show. Jag är djupt imponerad av i snart sagt all yrkeskunnighet. Jag fattade bara inte hur det skulle gå till att få takstolarna på plats där de ska förvaras fram till resning, men jag hade inte behövt vara orolig.

Nu står de i tryggt förvar och jag kan titta på filmerna och fotona jag tog då jag följde processen och imponeras stort av min lillebrors oerhörda kompetens! Han är verkligen klurig på ett mycket praktiskt sätt. Dessvärre kan jag inte säga detsamma om mig själv, men det är okej. Jag speglar mig i hans strålglans, hehe.

På väg hem plockade jag upp posten, den här gången bestående av ett gäng handskrivna kuvert, bästa sorten! Äldsta dottern hade skickat ett matchande fodral till den underbara handbroderade lavendelpåse jag fått av henne vid tidigare tillfälle. Den här ska vara till en ögonpåse liknande de jag visade här i bloggen för ett tag sedan.

Eftermiddagen var vikt åt hårt arbete i trädgårdslandet och i trädgården. Jag är tacksam över att skottkärran klarat sig undan punktering hela våren (hoppas jag inte jinxar nu), den är verkligen ett av de hjälpmedel jag har mest användning av. Det är för torrt för att elda, men nu ska vi visst få lite nederbörd. Jag håller tummarna och förbereder mig för att få gå eldningsvakt (mysigt). Har sett flera bränna av både diken och ängar här på ön, men det hade jag inte vågat i det här läget.

Rätt vad det var dök de här sköningarna upp. Faster och farbror är gamla åkare och Gamla Bettan var deras innan brorsan köpte henne av dem. De hade sett filmen jag lagt upp i släktgruppen på Facebook på äventyret jag nyss beskrivit. Nu var de väldigt sugna på att få jobba lite med Bettan och kom så fort de kunde med rulltårta och solsken i blick. Brorsan hade ju redan åkt hem då han har flera nätters jobb framför sig, så de fick nöja sig med mitt sällskap, Nescafé, mackor och inspektion av tomten. Faster fick med sig nyskördade palsternackor och ett gäng småplantor av olika slag hem, så nu hoppas jag att hon får stor framgång med dem!

Efter det oväntade besöket fanns det fortfarande lite solljus kvar, så Pim och jag jobbade på. Det bor mycket mask i lådorna, så det är ju bra! Däremot är jorden lite väl torr efter den här tidiga och torra våren. Vi får väl se hur det blir med allt. Det löser sig väl, tänker jag och skickar en tacksam tanke till det kommunala vattnet. De borrade brunnarna är förvisso väl påfyllda, men jag vet att det vattnet aldrig räcker särskilt länge här hos oss. Det kanske är läge att införskaffa en ”luft till vatten”-manick? Vet bara inte om de säljs för privat bruk.