Blekinge har fått epitetet Sveriges trädgård. Ronneby gillar att kalla sig hjärtat i denna överdådiga trädgård. Blekinge är trots att många svenskar inte ens vet var det ligger verkligen ett vackert och spännande landskap, särskilt den här tiden på året. Jag vill inte tala ner andra landskap. Tvärtom, något av det bästa jag vet är att följa min systers projekt Svenska pärlor där hon presenterar guldkorn från olika delar av vårt vackra land. Igår var jag och jobbade i Karlshamn och passade på att stanna i brunnsparken. Det är alltid vackert där och nu hade jag turen att fånga några av de praktfulla tulpanrabatterna precis innan de ger upp. I luften singlade lätta ”snöflingor” från blommande träd. Så fint att se människor i alla åldrar ta sig fram i sin takt och med olika mål i blick. En del var turister, somliga var på väg hem från skolan och andra var säkert bara där för att det är en miljö som får själen att jubla. Själv blev jag väldigt sugen på att ha en rödbladig lönn eller en japansk blodlönn hemma i trädgården. Kontraster gör ett landskap levande och mer spännande.
Potatis och lök kom äntligen i jorden. Jag beställde dessa den 17/4 från det företag jag alltid beställer från, men dessvärre tog det då tre veckor för mig att få leveransen. De små röda sättlökarna hade inte mått bra i transportlådan, trots att den var i kartong. De gula lökarna var inte i toppskick de heller, men det får vara så. Jag har skickat mejl och bilder till företaget. Försökte hålla god ton. Jag är bara en av tusentals kunder, men för mig fick den här leveransen stora konsekvenser. Jag förstår att de som jobbar i informationstjänsten inte haft något med saken att göra, men kan ändå inte strunta i att meddela min besvikelse. Det är alltid en balansgång, det där med hur man använder ord och vilka ord som som får stort spelrum. Jag vet att det finns ”prioriterad leverans” att beställa för mer pengar, men då jag fick information om att beräknad leverans var veckan efter struntade jag i att uppdatera mitt val. Det visade sig att det då tog ytterligare två veckor för Schenker att få paketet till vår ICA Nära-butik. Inte okej tycker jag.
Vår tama kaja har kommit tillbaka. Vi har sett henne flera gånger den senaste veckan, men igår kom hon nära, nära både mig och min man. Hon sätter sig i samma päronträd som förra året om hon känner sig lite trängd, har samma stil och är väldigt lik fjolårets kompis. Man kan ha olika slags djurkompisar. Rådjuren är jag mindre glad i. De drar hit så mycket fästingar och toppar växter på löpande band. Nog är kajan lite mer hänsynsfull.
Efter de böcker jag läst de senaste månaderna har jag funderat mycket över min egen oförmåga att fokusera och önskan att läsa fler böcker istället för att lyssna på dem. Den här artikel, ”Text är inte information”, fick mig ännu mer övertygad. Det har pratats mycket om ”de låga förväntningarnas rasism”. För mig är allt för låga förväntningar ofta förknippat med snällism, något som i sig lätt sätter käppar i hjulen för utveckling. I sin iver att göra alla glada, få alla att hänga med på tåget, sänks kraven på vad som kan anses vara lägstanivå. En person i min närhet hade en hyresgäst som uppenbart inte hade lärt sig att städa. Hyresgästen ifråga fick en utförlig lista på hur lägenheten förväntades lämnas när hen skulle flytta ut. När hen sedan hade lämnat nyckeln blev hyresvärden förvirrad. Var det städat? Skulle hyresgästen komma tillbaka och städa vid senare tillfälle? Lägenheten var i sådant skick att jag själv aldrig i hela mitt liv haft en lägstanivå ens i närheten av detta. Men jo, hyresgästen tyckte att hen hade följt instruktionerna. Hen fick en mer utförlig lista med tydligare instruktioner och kunde efter ett gäng timmar uppvisa ett resultat som åtminstone var mycket bättre. Vad hade hänt om hyresvärden bara tänkt ”äh, hen kan inte bättre”? Den unge hyresgästen hade fortsatt gå genom livet utan att kunna städa. Kanske har hen vuxit upp med städhjälp? Kanske har hens föräldrar städat åt hen? Kanske hade hen vuxit upp i ett hem som kunde anses vara en sanitär olägenhet? Uppenbarligen kunde hen oavsett hur det nu hade varit, med anpassade och tydliga instruktioner, få förståelse för städhygiens magiska mysterium. Är det inte så vi som samhälle, och skolan, bör tänka gällande våra barn och ungdomar? Istället för att godkänna resultat som faktiskt inte uppnår kraven på vad som kan anses vara godkänt göra omtag, ge nya och tydligare instruktioner. Ge tid att träna. Själv blev jag galen på lärarhögskolans ”det kooooommer”, som man skulle säga till föräldrar till 10-åringar som fortfarande inte kunde läsa. Nej, det kommer inte utan att man lägger mycket tid på att öva. I sällsynta fall räcker det inte i öva, men i väldigt många fall gör det det.
Maken håller på att sätta upp ett tomatväxthus vid stenladans södervägg där vi alltid har våra tomater. Gjutandet av plintar var inte riktigt klart då solen gick ner. När vår sjyste granne såg det kom han till undsättning och klockan tio var det klart. ”Det var det tråkiga pilljobbet. Nu är bara det roliga kvar!” Eh, alltså. Mitt roliga inbegriper inget byggande. Det roliga börjar då jag kan sätta in tomaterna här och kan vänta på goda läckerheter. Jag är glad att vi funkar olika!
Jag pratar om drömmar om böljande perennrabatter. Just precis den här biten bjuder på det. Nu är det inte långt kvar tills aklejorna börjar slå ut. Alunroten har redan dragit igång lite längre bort och backsippan är snart överblommad. Libbstickan längst fram till vänster borde stå i köksträdgården, men jag tycker att bladen är så fina att de får stå kvar tills jag hittar något bättre. Ettåringarna har kommit ut på avhärdning och det händer grejer runt omkring på gården varje dag. Det är bara att vattna, njuta och jobba på! Jag förstår att inte alla gillar det här. Under min planttantsperiod går alltid min läsarstatistik ner. Jag har inga belägg för att det handlar om att folk tycker det är trist med trädgårdssysslor, ingen har skrivit det. Det kan ju handla om att folk helt enkelt är ute istället för inne och läser bloggar när de inte längre behöver huttra omkring inomhus. Nu ska jag fortsätta planttanta. Hoppas att du också hittar något fint att ägna dagen åt.
Det är inte dåligt att få till en hel dag med bara sådant som tillhör mina favoritsysselsättningar. Trädgårdsglädje, ordning och reda, umgänge med härliga människor och så ljuvlig stämsång! Nej, bättre hade det bara kunnat bli om jag kunnat klämma in ännu fler människor som jag älskar.
Perennrabatten är i allra högsta grad fortfarande ett utvecklingsprojekt. Jag försöker se vad som trivs där och vad som passar tillsammans. För att kunna bilda mig något slags framtidsvision om hur det ska kunna bli ännu bättre gjorde jag efter att fått ner ett tiotal växter på bättre platser igår ett gediget arbete för att sätta in varenda planta i en skalenlig modell (digitalis och akleja fick kryss och skuggor som symboler då de står helt oorganiserat på flera ställen). Det är så lätt att tro att man vet precis vad som finns och hur det hamnade där, men åtminstone mitt minne är inte helt tillförlitligt gällande detta! Målet är att det ska bli mer ”böljande” och att varje växt i rabatten ska ta mer plats. Till hösten hoppas jag därför kunna dela flera av dessa godingar medan några ska flyttas till andra ställen i trädgården. (Den buckliga, vattenskadade och jordskitiga skissen ska renskrivas och allt ska digitaliseras för bättre överblick tänker jag. Ambitioner kan man ju ha…)
Efter lunch var det dags att packa in körpåsen och blå klänningen i bilen och plocka upp några av mina körkompisar på vägen. Målet var Önnestads kyrka utanför Kristianstad. Där tog kören Trekvart emot på ett förtjänstfullt sätt och vi fick en fantastisk eftermiddag och kväll! Det är alltid utvecklande att träffa andra dirigenter och se hur de arbetar. Dessutom har denna kör en repertoar som också har lite mer profana inslag då de är en spännande blandning av kyrkokör och körförening. Vi sjöng ett helt gäng gemensamma låtar och några egna favoriter. Trekvart förärade oss bland annat med en av mina favvofavoriter, Butterfly, denna ljuvliga komposition med härliga harmonier och vacker text. Efter konserten var vi inbjudna till samkväm i församlingshemmet mitt över gatan. Där hade husmor Sofie dukat upp en måltid värdig en kung. En av körmedlemmarna är bonde, så salladen vi fick var byggd runt grödor som kommer från hennes gård Fagraslätt. Fantastiskt gott! Tänk att ha en husmor som fixar och donar så fint… Vi åt och drack gott och sjöng en hel massa från ”Ficksångbok för körsångare” och insåg att vi också måste införskaffa denna bok till våra körmedlemmar. Glada och nöjda begav vi oss hemåt i den ljusa vårkvällen. Jag rullande in på gårdsplanen några minuter innan midnatt och somnade ovaggad. Fler sådana här dagar, tack!
Det finns något charmigt med alla Sturkös årstider. Ljuset är alltid inblandat i charmen, oavsett om vi befinner oss i oktober, april eller juli. Jag vaknar vid den här tiden på året somliga dagar i ett solbadande sovrum och känner då aldrig för att ligga kvar och dra mig. Eventuellt öppnas fönstret för att släppa in frisk luft och fågelkvitter en stund, men annars skuttar jag oftast ut till badrummet. Vattenkokaren sätts igång, sedan är det dags för en trädgårdsrunda för att se vad som hunnit hända under natten (hahaha) och så sätter jag mig uppe i arbetsrummet vid öppet fönster. Ett underbart sätt att börja morgonen! Kvällsljuset är inte dumt det heller. Så här såg det ut igår kväll då jag tog min lilla ”gående tacksamhetsmeditation” (aka trädgårdsrunda) efter att jag och maken jobbat på ordentligt. Prinsessan Marie gör sig beredd på en spektakulär blomning i år, det är jag säker på. Även klematisen som syrran köpte på EKO-hallen förra året har tagit sig mycket bra, så jag hoppas på en ljuvlig kombination just här i rosportalen. Ah! Borta vid ladans vägg ser det skräpigt ut, men där ska tomaterna få en uppgradering i år. Det tror jag blir jättebra.
Lördagen ägnades åt trädgårdsdag både hemma och i kyrkan, så det blev mycket frisk luft. När vi kom hem på eftermiddagen tog jag det sista vid den här gamla häcken och hörde då grannen jobba vid sin bod. När jag vände mig dit för att heja kändes det som att någon hade rakat av sig ett jättestort skägg som aldrig visat personens ansiktsdrag. Jag såg direkt att något var väldigt annorlunda, men inte direkt vad som hänt. Det var grannens mamma som kommit förbi med motorsåg och rensat upp på ”hennes sida” bakom stenmuren där jag jobbade så hårt förra året! Där har vuxit en massa sly och småträd, men nu hade det blivit så här fint. Granntävlingar får mig att rysa, så känns det inte alls som vi har det här. Däremot tycker jag alltid det är trevligt att hålla det fint inte bara för sin egen skull, utan också för alla som ser ens trädgård från andra hållet.
Den gammelrosa färgen på den föränderliga julrosen fortsätter att göra mig glad. Nu är den inne på sluttampen. De första blommorna har bleknat nästan till vitt och efter det är blomningen över. Jag har sällan njutit så mycket av en julros som jag har den senaste månaden! Inte bara av den, utan också av min syrras inhyrda chokladbruna och dubbla variant. Det blir kanske fler julrosor här? Vi får se.
Finns det något vackrare och mer dynamiskt trädgårdsmönster än fritillarians? Här gick det så klart inte att klippa gräset igår.
Jag satte kungsängsliljalökar runt äppelträdet för några höstar sedan på vinst och förlust. Detta är en växt som kan sprida sig rejält om den trivs och det verkar faktiskt som att det kan bli så här. Tänk att ha ett eget litet ”hav” av dessa skönheter. Maken som är från ”E4 mellan Uppsala och Upplands Väsby” (han växte mestadels upp i Upplands Väsby och Knivsta) tycker att det är lite extra roligt då kungsängsliljan är Upplands landskapsblomma.
Pelargontrappan gör sig redo för sina sommargäster, men än har vi vår här. De små lila penséerna har tagit god tid på sig, men nu blommar de som om det inte fanns en morgondag. Så fint det är med gult och lila ihop! Att jag tycker så måste vara ett tecken på att jag håller på att bli gammal…
Maken biade och tog hand om sina ljuvliga husdjur. I år har han och syrran tre samhällen att bygga vidare på och de hoppas kunna dela åtminstone två av dem. Den första honungen är faktiskt något av det godaste jag vet. (I en av kuporna hade det byggts lite galet, så maken plockade med sig kakan som byggt ihop två ramar som vi kunde suga i oss. Snacka om lördagsgodis av det bättre slaget.)
Jag funderar på det där med driv, drömmar och utvecklingspotential. Ju mer man vill, desto mer besvikelse leder det till. Ju mindre man vill, desto mindre utveckling kommer att ske. Häromdagen lyssnade jag på Ten percent happier med Dan Harris (jag kan tycka att han är lite väl lullig ibland, vill ha substans), men den här gången fortsatte telefonen med ett sådant avsnitt när ett annat program tog slut. Här pratade Harris med Arthur Brooks som jag stött på i flera olika sammanhang förut, bland annat om det där med hur mycket man förväntar sig av livet, eller i livet. Jag gillar överlag Brooks tankar. Han är musikern, professorn och entreprenören som i sin egen oförmåga att känna lycka började ta sig an just denna del i en människas liv. Vad är lycka? Hur uppstår lycka? Vad gör människor lyckliga? Brooks väg hit imponerar. Han har samarbetat med stora och viktiga organisationer, skriver populära ”How to build a life”-artiklar i The Atlantic, forskar om lycka, hänger med spännande personer. Sedan han slog in på den här vägen är han långt lyckligare, men säger själv att det handlar om att han äntligen lärt sig att fokusera på rätt saker i livet. (Jag gissar att sanningen är att det är omöjligt att se orsak och verkan till detta då han int bara fått mer kunskap i ämnet, utan även blivit rikare, fått högre social status, etc.)
Hur som helst. Jag brukar dela mina tankar runt lycka här i bloggen ibland. Det är ett ämne som intresserar mig. Själv är jag rätt förnöjsam, något som har kommit med tiden. Jag har dock sällan varit någon som strävat efter mer eller större. Med jämna mellanrum leder dock denna förnöjsamhet till besvikelse. Det händer grejer, men inte snabbt. Jag prioriterar många gånger möten med människor och socialt ”arbete/ansvar” framför annat. Jag och maken prioriterar ett liv där vi kan vara mycket flexibla framför ett liv med mycket pengar. Vi tar saker och ting i den ordning vi har möjlighet, tid, ork, lust och råd. Andra prioriterar annorlunda och mår bra av att ha det på ett annat sätt. Här i Lilla Rotterdam satte jag inga nya tulpanlökar förra året då jag året innan satt tulpaner som skulle ha en större chans att komma igen. Det verkar som att experimentet lyckades rätt väl! Jag får njuta av mina älskade favoritblommor tulpaner där de växer ifred innanför viltstängslet. Det har verkligen hänt mycket här sedan vi flyttade hit, men ändå kan jag ibland bli frustrerad över att det inte går snabbare eller händer mer. Jag är väl inte mer komplicerad än vilken medelmänniska som helst, utan jättenöjd för det mesta och besviken ibland. Då är det bra att plocka fram referensbilderna som försvunnit ur medvetandet. Så här såg det till exempel ut här i Uttorp för sju år sedan:
Här växte i princip bara ogräs och jorden var full av rötter efter gamla träd, björnbär och förvildade häckbuskar av olika slag. Brorsan hade plogat upp hela nedre delen av trädgården och vi fick plocka oändliga mängder rötter innan det ens gick att fixa till något slags trädgårdsland. Maken trodde att ”ett ganska högt stängsel” skulle hålla rådjuren ute. Fars underbara tulpanöverraskning som vi inte kände till, naturligtvis tulpaner i raka rader i gräsmattan, fick mig att gråta. Både för att han hade satt dem innan han inte längre fanns och sedan när rådjuren kom och åt upp många av dem. Det syns fortfarande spår i form av blad här och där på det där stället, men dessvärre var det moderna sorter som inte kommer igen. Verandan hade ännu inte hunnit bli husets smycke, utan såg minst sagt ut att vara i behov av lite omsorg och kärlek. Det är så lätt att glömma både dåligt och bra. Människan strävar efter homeostas i alla lägen. Jämvikt. Vi upplever, jublar eller sörjer. Sedan glömmer vi precis hur bra eller dåligt det egentligen var (om vi inte drabbas av PTSD, då behövs hjälp att komma vidare).
Idag tittar jag på bilden av när blomstersyrran grävde upp de illaluktande kejsarkronorna så vi kunde sätta dem på ett annat ställe. Jag minns de två husvagnarna som var fyllda av skräp, hur någon granne anmälde skräphögarna efter dem innan de hann transporteras bort och hur fint det är nu där de stod. Jag minns hur den gamla häcken såg ut och fortsätter att fundera på om vi ska sätta en ny och isåfall hurdan. Jag minns hur ladan skrek efter ny färg, och hur fin den är sedan vi målade om. Jag minns att vi inte hade några rabatter, men att vi nu har två sådana som ger mig mycket glädje. Jag minns att vi varken hade odlingslådor, växthus, rosportal eller visioner om att detta faktiskt skulle kunna bli vårt ”förevigthem”. Jag minns en del av alla de känslor som hunnit rinna under broarna sedan dess och är tacksam över att jag vet att lyckan oftast inte finns att hitta där de flesta av oss letar då vi känner att vi önskar mer av den varan. Jag vet också att vi kan förneka oss själva lycka genom att ägna livet åt sådant som mest orsakar tomhet, avundsjuka och besvikelser. Tack livet! Tack. (Och tack bloggen för egenterapin!)
Lila pannkakor, fotbad, jordärtskocksskörd, kojbygge, växthushyllor, ninjatävling, filminspelning, pyssel och krockbulor. Livet behöver inte vara mer komplicerat än så.
Det är riktigt kallt ute, men hjälp, så vackert! Jag har varit ute i morgonrock, stövlar och vinterkappa för att mata fåglarna och bara få i mig lite morgonsol. Det händer något i kroppen i de där mötena. Jag förstår att det är viktigt att gå ut och få i sig den tidiga solen för att dygnsrytmen ska funka så bra som möjligt. Efter att jag var sjuk innan jul har jag inte riktigt kommit tillbaka till mina goda morgonvanor, så jag lägger mig för sent och stiger också upp för sent (enligt mig). 23 till 6 är det perfekta sovfönstret för mig, men för att komma dit igen behöver jag anstränga mig lite. Hur som helst, iskristaller på fönster är aldrig bra i ett bostadshus, men i oisolerade glasverandor blir dessa fenomen ett vackert tillskott. För övrigt har jag lovat mig själv att mer ofta plocka fram min kamera i år. Även om en nyare modell hade varit att föredra ger den i goda ljusförhållanden fortfarande förstklassiga foton i bättre kvalitet än vilken telefonkamera som helst.
Hur går det då med mina amaryllisar? Jo då, tackar som frågar. En blommade till advent, men den hade jag köpt för 39.90 på Blomsterlandet och den var inte ens en av mina översomrade. Så här ser det ut nu. Den som snart blommar kämpar på. De andra två är inte ens i närheten. I syrummet står fem till där knopparna har kommit upp. De andra femton lever alla och har hälsan, så det är ändå imponerande. Det här projektet börjar kanske rinna mig ur händerna lite? Jag vill ju helst ha amaryllisar till advent och jul, inte hela våren. Jag ska vara duktig på att dokumentera hur de ser ut när de blommar och eventuellt bara spara en vit, en ljusröd, en mörkröd osv. Just nu planerar jag vårsådderna och inser att det är tur att försåddshyllan har en topphylla som aldrig används, för där kommer jag att behöva ställa alla amaryllisar. I år ska hyllan få stå i syrummet eftersom maken numera använder ”sovskrubben” som kontor. Det blir bra, det.
Vi bor nära vattnet, bara några minuters promenad. För att ta sig till Östersjön och den fria sikten ut behöver jag ta en femkilometersrunda. Egentligen längtade jag ut dit, men bestämde mig för att ”bara” ta mig bort från bebyggelsen och möta vattnet där det åtminstone är lite friare. Den senaste tiden har annat än promenader inte prioriterats, men oj, så skönt det var! Jag lyckades till och med pricka in gårdagens enda fem minuter med solsken. Bonus av bästa slaget under den här tiden, inte sant? Jag tröttnar aldrig, aldrig på den här utsikten och älskar att vägen leder till något spännande bortom kröken.
Väl ute vid vattnet satte jag mig en stund vid fiskeklubbens badtunna för att inte bli blöt om baken. Det blåste inte särskilt mycket, men tillräckligt för att jag skulle få min dos och känna huvudet rensas lite. Mycket rör sig där inne nu. Ibland händer det mycket i livet, andra gånger får man vara glad för att det åtminstone finns styrfart. Det är som det är, liksom. Det som tynger mig just nu rör andras liv, personer som jag bryr mig om, som jag älskar, som jag vill underlätta för. I de flesta fall går inte det, de får kämpa på så gott de kan på egen hand. Hur som helst kändes det skönt att hålla en stilla bön i hjärtat för att allt detta tunga ska lätta förr än senare. Jag påmindes om hur det är med livsutmaningar. En dag känns de oöverstigliga, men en dag längre fram upptäcker man plötsligt att man kan andas igen, kanske till och med har lite fin utsikt att njuta av.
Halvdöd, men där finns fortfarande livskraft! Hopp! Vila!
Väl hemma var det dags att ta hand om alla de där amaryllislökarna som hade fått stå med rötterna i ljummet vatten i ett dygn. Tänker på att de inte kommer att hinna upp till jul, jag var lite sen i år också. Fast å andra sidan dröjde några av lökarna hela nio månader med sin blomning, hur skulle jag ha kunnat förutse det? Nej, det här får helt enkelt vara ett projekt för spänningens skull! Amaryllisar som ska blomma och förgylla vår adventstid och jul behöver köpas färdigdrivna precis som vanligt. Mest spännande ska det bli att se om några av amaryllisbebisarna tar sig. Frågan är nu hur jag ska få upp storleken på lökarna under nästa översomring? Att ge dem blodmjöl verkar inte ha hjälpt särskilt mycket, men kanske har jag fel? Som sagt. Spännande.
Det ser inte mycket ut för världen, men pumpalatte med vispgrädde är orimligt gott. Jag gjorde varsin sådan här kvällsdrink till mig och maken och vi kunde konstatera att detta kan kallas livsnjutning. Samtidigt med njutningen jobbade jag på ännu ett julklappsprojekt. Det blir lite trist här i bloggen då jag inte kan lägga upp bilder, men jag har kul i alla fall.
Igår bjöd ön på underbar höstsol och tungt regn i en ganska lagom mix. Trädgården ser ut som hej kom och hjälp mig efter stormen som härjade då vi var i Stockholm. Utemöblerna hade inte hunnit bäras in än (jag gillar att sitta ute länge och hade velat dra ut på att ha dem kvar i trädgården, sista dagen innan avfärd fanns det allt för mycket att hinna med för att denna uppgift skulle prioriteras) och vinden lyckades även dra ner de sista äpplena och päronen. Jag hade bett om att få låna syskonbarn eftersom de har lov, men fick dra tillbaka erbjudandet då jag vaknade och kände mig riktigt skruttig. Måndagen fick helt enkelt ägnas en hel del åt vila. Jag hade bara ett samtal inplanerat, något som kändes alldeles lagom. Förutom det blev det fokus på tvätt, översättningsjobb och ett gäng ”ta hand om”-ärenden.
Det var skönt att komma ut en stund i solskenet. Träden blir mer och mer avklädda, men på uppfarten dröjer sig de varmgula färgerna kvar och gör mig glad! Jag tänker använda lönnlöven i trädgårdslandet. Perfekt mullbas.
Jag ser fram emot en riktig storstädning här ute, men behöver uppbåda lite mer energi och passande tid. Det ser ut att bli en regnig vecka. Bra och nödvändigt, får passa in uppehållen. Har amaryllisar som redan skulle ha varit satta i kruka, vitlök och tulpanlökarna från Lidl som ska ner i jorden och en massa rensning att göra. Denna planttant har dock lite svårt att uppbåda rätt slags entusiasm för de här uppgifterna just nu. Det har varit en intensiv odlarsäsong, något som har varit härligt, kul och givande, men man kan inte jämt vara på topp. Några grejer är absolut nödvändiga att fixa. Maken ska snickra en ny dörr till stenladan och jag är ansvarig för alla krukor/hinkar som ska tömmas på jord och diskas ur. Har både testat att göra det i slutet och i början av säsongen. Slutet vinner alla gånger! Det är nämligen urtrist att börja odlarsäsongen med att ta hand om förra årets skit. Hejapepp till mig själv från mig själv, alltså.
Jag är glad att jag tog mig för att rensa alla pelargoner på missfärgade blad, blommor och knoppar. Alla har stått i verandan medan vi varit bortresta, så de hade hunnit torka ut rätt bra. Nu kunde jag ge alla plantor en liten skvätt vatten. Kyla och rotblöta är ingen bra kombination för pellisar. De gillar att leva lite på gränsen såhär på vintern, åtminstone om man ställer dem svalt som jag brukar göra. Vi kör köket i Bredavik i år igen och hoppas på att vintern inte blir allt för kall. Rören mår förresten inte heller bra om de fryser, så jag tror nog att det ska gå bra.
Lilla årstidsbordet i vardagsrummet har uppenbarligen ett Halloweenhöstigt tema, men annars vet jag inte vad jag ska säga. Inredningsbloggare hade nog haft ett och annat att tycka. För mycket. Stilkrockar. Konstigt. Men jag trivs med det här. Jag njuter av att nostalgiskt drömma om när barnen var mindre, om Orem och att bo i USA under denna konstiga helg, om traditioner, om mys, om hemtrevlighet. Jag är ju ingen inredningsbloggare, utan en människa som råkar gilla att ha det mysigt hemma. Många gånger stämmer det överens om vad jag tycker är fint, men ibland gör det inte riktigt det. Och det är okej det också. För övrigt är högtider, helgdagar och traditioner verkligen roligare med barn. Jag är tacksam över att jag får låna hem sådana lite då och då!
Nu börjar det. Fågelsträcken i formationer som fascinerar och väcker frågor. Hur vet de vart de är på väg, att de behöver flytta över huvud taget, var i formationen de ska lägga sig och varför de flyger västerut fast jag vet att de är på väg till sydligare breddgrader? Jag stannar alltid upp när jag hör ljuden av dessa flyttfåglar, lyfter ansiktet och njuter av det stora i denna cykliska begivenhet. Gratis häftighet, storheten som gör att jag inte kan låta bli att ta djupare andetag.
Dahliorna rensas på blomster, både knoppar och utslagna skönheter. Jag tar in prakten, tackar mig själv för att i år ha givit dessa växter tillräckligt för att de skulle må bra, bjuda på fler blommor än någonsin och fortfarande ha friska knölar.
Jag konstaterar att det är värt att fortsätta med dessa divor nästa år. De behöver förvisso lite specialbehandling, men är inte knussliga när det ska bjudas. Några av dahliorna har i det närmaste exploderat under jord, andra har blivit klenare. Bara ett fåtal fick höjden som googlades fram, några mådde mycket bättre i den här rabatten än i det som nu är perennrabatten och ytterligare några får nog gå i pension efter den här säsongen. Jag tackar ödmjukast och funderar vidare på var de ska få stå under vintern.
Faster uppmanade mig att göra nyponsoppa då hon var här. Det var det hon bjöd Far på när han var inne på upploppet sina sista dagar i livet. Så fint! Själv tror jag aldrig jag har gjort egen nyponsoppa. Makens mormor gjorde det alltid och jag hjälpte henne flera gånger plocka nypon. En av mina systrar har också som tradition att ta nyponen tillvara. Nu har jag plockat tillräckligt för mig och maken. Det färdiga nyponmoset står i kylen och väntar på grädde och mandelbiskvier – utan dessa tillbehör är det ingen riktigt nyponsoppa.
När jag hade satt potatisen i våras fanns det lite sättpotatis kvar av flera sorter. Jag tog de sista knölarna och tryckte ner dem längst ner i ettårsrabatten där jag inte jobbat upp jorden ordentligt. Det har varken rensats eller vattnats där, så lite träligt känns det faktiskt att dessa potatisar blev finast av alla. Jaja, naturen är nyckfull och vem är jag att vara otacksam efter finfin bonusmat? Av misstag fick jag också upp några fina jordärtskockor. Bonus där också!
Nu har jag samlat vitrosa skönheter i verandan i tung kristallvas…
… medan blomstren i varma hösttoner fick plats i vardagsrummet. Dahlior som har vårdats och jobbat hårt i över hundra år tillsammans med för året nya eldklot. Orange Delight fick ta revansch och efter förra årets noll blommor har den i år gett större skörd än någon av de andra ”findahliorna”. Jag funderar lite på vad som händer när blommor blir populära och varför de eventuellt åker ut i kylan igen. Jag kan tänka mig att det är just plockandet ner och upp ur jorden som är en avgörande faktor för många. Själv gillar jag hur detta höstmoment ger mig rätten till vila från planttantsplikterna. Det är roligt, givande och utvecklande att vara planttant, men ibland är det också rätt tråkigt eller rentav jobbigt. Nu ligger jag hemskt långt efter gällande rensningen, men så får det vara. Ingen rensar i skogar, diken eller på vildängar och det brukar lösa sig fint ändå. Jag säger god natt till den här delen av trädgården och väntar lite med att lägga de större (och tåligare) plantbarnen.
Edit: Det var vi som var kvar som fick soppa, men gjord på blåbär. Far fick brylépudding. ❤️ Minnet…
