I väntans tider.

Promenaderna börjar kännas mer livgivande för varje dag. Hälsporren är ett minne blott, att få gå på fötter som inte gör ont är UNDERBART! Jag njuter verkligen och försöker komma ihåg att vara tacksam varje gång jag tar en runda. Senast tänkte jag faktiskt på detta igår kväll då jag var på väg till bilen efter kören. Det räknas inte som en promenad att gå över torget bort till biblioteket, men för bara ett halvår sedan var dessa steg fyllda av smärta och jag fick uppbåda enormt mycket energi för att klara det. Att gå en runda i butiken för att bara köpa lite mjölk gjorde jätteont. Jag tog inte en enda långpromenad med syskonen i Bredavik på hela sommaren. Nu går jag utan smärta igen och hoppas att det får fortsätta så foreverandever.

Runt omkring oss väntar skönhetsexplosioner som är väl dolda bakom förmultnande löv och ospruckna knoppar. Skönheten finns där såklart redan, men både färger och former är mer dämpade och försiktiga. Det enda som inte är det minsta försiktigt är fågelsången. Det kvittras och flirtas och sjungs i högan sky. Den där skira, vackra, glädjefyllda våren ska nog komma till oss i år också.

Jag tycker att det fortfarande är för kallt för att det ska vara roligt att pyssla i trädgården. Att promenera funkar dock perfekt. Det är fortfarande mösstemperaturer, men nu i helgen kommer det att skifta. Perfekt, för då ska vi fira syrrans födelsedag i Klackamåla. Det är som att våren alltid siktar in sig på att imponera just den lördag vi brukar samlas där, så också i år. Innan dess ska jag ha veckans sista jobbsamtal, städa och förbereda för att det också kommer gäster hit för att fira makens födelsedag i helgen. Heja mars! Inget är som väntans tider och nu kommer snart själva levererandet. Trevlig helg!