Hundralistor, bucket lists och längtansupplevelser.

När jag läste om Annas uppdaterade bucket list kände jag att det var dags att rota runt i mina gömmor. Jag har alltid skrivit önskelistor, bucket lists och hundralistor. Eller alltid och alltid, det är något som jag i vuxen ålder då och då roat mig med att fundera över och skriva om. Min syrra Annika är expert på mål och planer. Hennes bucket list för resor i Sverige är i högsta grad levande och uppdateras löpande. Själv fick jag rota runt lite i datorn och i mina skrivböcker för att hitta några av mina egna listor.

1994, då jag och maken var nygifta, påbörjades ”LISTAN”. Detta får nog anses vara den första bucket list jag var inblandad i, även om jag inte hade hört talas om konceptet än. Den innehöll sådant som vi ville göra och uppleva tillsammans.

• dykarcertifikat (maken tog 2008, på vägen dit förlorade jag helt lusten)
• fallskärm (struket)
• Bayern och Österrike (där har vi varit många gånger vid det här laget)
• Storbritannien (för ospecificerat, men vi har varit både i Skottland och England tillsammans flera gånger och vill dit igen)
• Gotland under Medeltidsveckan (japp)
• Nya Zeeland (första riktigt stora resedröm jag hade och fortfarande inte uppfylld)
• Peru (nja, är detta fortfarande en dröm?)
• Madagaskar
• Orgelkonsert (vi har varit på många)
• Les Miserables (älskar musikaler och har sett många tillsammans, detta är den första våra två äldsta fick följa med på)
• Händels Messias (vi var med på vår första ”Handel Sing-Along” senare samma år som vi skrev listan)
• Kryssning (all inclusive runt Hawaiis öar 2012, vilken grej)
• Tvärflöjt (maken spelade när han var barn, jag ville lära mig – denna stryker vi nog)
• Jerusalem (känns mer avlägset än någonsin, men drömmen lever)
• Kinesiska muren (inte riktigt på min önskelista längre)
• USA, historiska platser (vi har haft möjlighet att uppleva långt fler än jag tror vi ens kunde tänka oss även om vi vid listans skapande bodde i Palo Alto, CA – 1998 flyttade vi till Philadelphia och bodde där i två år, sedan bodde vi i Orem, UT i fyra år)
• Malaysia (inte så sugen längre)

Listan längst upp i inlägget skrevs 2012-2013 någon gång. Även den har jag kunnat bocka av en hel del grejer på. Varför har jag med Psaltaren 90 undrar du kanske? Det är delar av Moses bön som jag ville ta med mig: ”Sjuttio år varar vårt liv, åttio, om krafterna står bi. De flyende åren är möda och slit, snart är allt förbi, och vi är borta. … Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet. … Mätta oss var morgon med din nåd, så får vi jubla av glädje i alla våra dagar.”

Sist jag funderade över något bucket list-aktigt skrev jag en 100-lista. Den påbörjades 2019 och nådde då fram till 51 punkter. Tanken var att den skulle fyllas på och bockas av i takt med att själva livet pågick. Tack för påminnelsen, Anna! Jag plockade fram den några år senare och har kvar anteckningarna från den gången. Till mål nummer ett, Nya Zeeland och Australien, hade jag lagt till ”bara halvsugen, skulle gjort medan barnen fortfarande bodde hemma”. Punkt nummer sju handlade om att ta ut min lärarlegitimation och det gjorde jag också. Jag har däremot aldrig haft nytta av den. Angående mål nummer tolv, rensa bort allt jag inte behöver eller vill ha, så tog det ända tills i år innan det blev något av detta. Men oj, vilken härlig process det har varit! Jag inser att det på vissa sätt är en levande punkt, men jag kommer ändå markera den som avklarad. Punkt 29, tolv böcker per år, är lite klurig. Om jag läst tolv böcker ett år, men noll nästa, är målet ändå uppnått? Alltså, det är det väl bara jag som vet. Punkt 34 – Vita Arkivet. Detta kan jag stryka då jag numera har fyllt i mina önskemål där. Mål nummer 49 lever i högsta grad fortfarande: ”bar hopping i Nashville”! Och nummer 51 på listan tog jag faktiskt tag i ganska omgående efter att jag påbörjat listan. ”Skriva tackbrev till tio oväntade personer.” Det var både spännande och lite läskigt, men samtidigt fantastiskt. Jag vet inte hur oväntat det var att bl a skriva till min gamla högstadiementor, men det kändes viktigt och blev mottaget på ett sätt som fortfarande gör mig varm i själen.

Det kan tyckas att en lista som skrivs och inte bockas av regelbundet inte fyller sitt syfte, men så tänker inte jag. Det är bra att ha en dejt med sig själv då och då för att smörja sin själ med omsorg, drömmar, klappar på axeln, förlåtelse, omvärdering och inte minst pepp. Det som kändes viktigt 1994 bär jag fortfarande med mig på olika sätt, både det som blev och sådant som förlorade sin betydelse. Jag måste inte göra jätteläskiga saker och skäms inte det minsta över att jag tycker att det är alldeles för läskigt att hoppa fallskärm och har bestämt att jag har åkt mitt sista utförsåk någonsin.

Nog är det roligt att göra nedslag som detta blogginlägg, det blir som en gratis terapisession. Jag kom på lite nya punkter att lägga till min hundralista och bestämde mig för att behålla de som jag uppnått och de som jag spolat sedan 2019 på sina platser. Skulle jag komma fram till punkt 100 får jag väl utöka listan, svårare än så är det inte.

List- och- mål- syrran länkade till detta inlägg en gång för att ge ett annat perspektiv på bucket lists. Andrew Quagliata påminner om vikten att leva i nuet för att inte en dag ångra sina prioriteringar då det visar sig att det blivit för sent att genomföra somliga mål. Hur många har inte väntat på att uppfylla sina drömmar tills X, Y och Z är uppnått, men att den rätta dagen därför aldrig dyker upp? Balans i allt är något jag tror på och jag drar väl fram det kortet nu också. Fånga dagen, var lite lagom nostalgisk och skriv nya mållistor då och då. Tiden går och våra behov tar ny form i takt med sekundvisarens framfart. Detta känns fint att få bekräftelse på.