Det är intressant att befinna sig i den ålder jag är nu. Senare i år fyller jag 55 år. Jag vet det bara för att jag är född 1970 och från oktober slutar min ålder alltid på samma siffra som året vi befinner oss i gör. Annars känner jag mig knappast som snart 55. Det handlar inte alls om förnekelse, jag känner mig bara yngre i sinnet. Jag har alltid känt mig som en gammal själ. Från tidig ålder fick jag bära stora känslomässiga ansvar och med mitt stora intresse (Fixering, haha?) för relationer har jag sugit i mig och lärt mig allt, allt, allt om hur människor funkar. I tidigare åldrar handlade det mer om utvecklingen som sker från bebis till laglig vuxen, mest för att jag antog att man efter 20+ var ”färdig”. Idag inser jag att det inte var så konstigt att jag kände så. Hur skulle en ungdom kunna ta in allt som kan hända under ett liv och vad det gör med en människa?
När mamma gick bort fick vi alla plocka böcker ur hennes bokhylla. Jag tog bl.a. med mig Patricia Tudor-Sandahls Den tredje åldern. Jag fastnade för texten på omslagets insida, särskilt då jag snart själv skulle vara där:
Jag har börjat ana att åren efter femtio kan vara en av livets rikaste perioder för den som lyckas betrakta sig själv med realistiska ögon och komma överens med sitt åldrande jag. I kropp, själ och status sker radikala förändringar, men de utmaningar och fallgropar som utmärker denna tid är lite uppmärksammade. Det finns mycket skrivet om utveckling i barn- och ungdomsåren, fyrtioårskriser och ålderdom, men åren mellan femtio och sjuttio verkar ha fallit i glömska, trots att det för första gången i historien nu finns ett snabbt växande antal människor i denna ålderskategori med hälsa och livslust i behåll.
Patricia Tudor Sandahl
Jag är så glad att jag valde denna bok då den fick mig att omfamna det som låg framför mig. Detta var 2018 och jag hade redan längtat efter att fylla femtio. Jag har flera gånger berättat att jag tyckte att åren runt fyrtio var otroligt jobbiga av olika anledningar, men nu när allt hade lagt sig var jag pepp på livet, var glad för att leva. Denna känsla har hållit i sig. Samtidigt inser jag att kroppen inte är lika förlåtande som då jag var yngre. Tyvärr slarvade jag bort tacksamheten under många år, mina känslor för min kropp var allt annat än vänliga. Idag tackar jag den trots alla dess tillkortakommanden. Hade jag en massa pengar över skulle jag gå på lymfmassage hos Nettan en gång i veckan! Tänk att ha en kropp, tänk att ha tillgång till alla sinnen och på det sättet kunna ta in allt härligt livet bjuder på… Snart blir det dessutom promenader ner till havet igen med påfyllnad av själsligt drivmedel!
Tudor Sandahls bok har hjälpt mig stanna upp och känna på sådant som jag inte är ensam om. Hennes drivkraft till att studera ålderdomen verkar ha varit fåfängan, hur hon skulle förhålla sig till kroppens förfall. Själv har jag från tidig ålder varit rädd för bitterhet. Jag såg hur äldre personer hamnade i två olika kategorier: de sköna och de bittra. De sköna tolkade jag som de som hade slutat bry sig om vad andra tyckte och körde sitt rejs, de bittra var de som hade förlorat något eller någon, de som aldrig hade fått uppleva det de tyckte sig ha rätt till eller de som helt enkelt avundades ungdomarnas ungdom. Riktigt så kategorisk är jag inte längre, allt får större klarhet då man närmar sig eller själv hamnar där. Jag är tacksam för min egen förnöjsamhet, men inser att jag behöver bjuda in mer nyfikenhet för att inte stagnera.
Rent naturligt blir vi mer inåtvända med åldern. Susan Cain har skrivit en hel del om detta, det som kallas för inre mognad. Det forskas mycket om huruvida vi ändrar personlighet med åldern och resultaten spretar minst sagt. Det vi kan vara överens om är dock att vi känner oss mer och mer bekväma med oss själva i takt med att vi blir äldre. Vi blir också mindre oroliga, något som kan kännas hoppingivande för ungdomar med en hög grad av neurotisicm. Annars verkar det som att de flesta av oss behåller sin grundpersonlighet, utom de som råkar ut för olika sjukdomstillstånd naturligtvis. För egen del gillar jag tanken på att det alltid finns utvecklingspotential, att jag inte bara sätter mig på en stol och säger ”så här är jag, take it or leave it”. Att acceptera sig själv, sina styrkor och svagheter, är ett viktigt steg, men vägen framåt därifrån kan se olika ut.
Idag är det dags för kören att framträda det vi tränat på under denna termin. Duruflés Requiem, Allegris Miserere och Earth song står på programmet. Min gamla dirigent i musikskolans orkester undrade på genrepet igår om jag inte kunde plocka fram fiolen igen. (Hon är med i stråkensemblen från Karlskrona orkesterförening som kompar oss.) Jag känner hur tacksam jag är för att musiken fortfarande finns i mitt liv, även om jag sällan spelar fiol numera och knappast hade kunnat prestera det orkesterföreningen kräver i detta läge. Dock tänker jag att det är alldeles fantastiskt att kvinnan jag pratar med är 77 år och otroligt aktiv i musiklivet här i stan. Hon spelar med briljans och ser faktiskt precis likadan ut som 1989, fast med väldigt ljust hår… Man kan åldras på olika sätt. Motsträvigt eller inkännande, uppgivet eller entusiastiskt. Jag vill vara med, jag vill känna mig stark, jag vill fortsätta förundras och känna att det finns utvecklingpotential! Jag vill lära mig nytt och dela med mig av det jag kan, jag vill erbjuda trygghet och hopp för det yngre gardet som kommer efter! Jag vill se framåt med nyfikenhet och skapa nytt, jag vill gräva där jag står och fortsätta upptäcka världen! Den tredje åldern är inte farlig, men det kräver en del eftertanke att våga gå in i den rakryggad och med schvung i stegen. Tack för att jag fortfarande får vara med!
Det är väl omöjligt att gå framåt om man inte vet vart man kommer ifrån? Åttiotalet formade mig och även om jag inte längtar tillbaka som Pontiak så visar detta klipp att somligt helt enkelt inte förändras. Vi är här och nu, lika bra att förhålla sig till det.
Ja, jag har ju ventilerat det där med ålder lite på min blogg med, och för mig är nog känslorna inför det ganska kluvna. Det handlar ju till stor del om acceptans för tidens gång, vilket jag ibland tycker är svårt att hantera… samtidigt ser jag tillbaka på ett mycket omväxlande och intressant liv, där jag har följt min intuition och magkänsla på många vis. När jag fick cancer var det ju en markant stund i mitt liv där jag oundvikligen hamnade i tankar som ”Är jag färdig? Är jag redo för detta? osv…
Sen slogs alla dom känslorna ur mitt medvetande och jag såg bara framåt, steg för steg, mot att bli frisk som enda mål.
Nu är jag 53 (på mitt 54:e, född -71 ) och oerhört tacksam för att fortfarande få vara här förstås, och när jag ibland känner stress över allt jag fortfarande vill hinna med här på jorden får jag nästan dåligt samvete för det. ”Här och nu Sara…”
Jag håller fullständigt med dig om att vi är i en ständig transformation, indirekt påverkade av starka händelser genom livet, och att sätta sig ner och säga ”så här är jag, take it or leave it” har jag lite svårt för.
Jag har dock insett att jag absolut inte är lika extrovert som jag var som yngre utan mår fantastiskt bra av att vara själv, göra saker själv, och därifrån hämta energin
Nog är vi föränderliga och jaa, i mitt huvud är jag nog mer 34 än 54, haha
Jag älskar att läsa dina tankar om din utveckling och hur du hamnat där du gjort. Stora utmaningar, men ingen bitterhet. Usch, att få en svår sjukdom för med sig så många frågetecken och även något slags bokslut, oavsett om det går bra eller ej. Tror att det sker en mycket snabbare utveckling under sjukdomen, så många upplever ett distinkt ”före” och ”efter”. Detta trots att vi alla utvecklas hela tiden, fast då i en långsammare om mindre märkbar takt.
Vad skönt det är att kunna återhämta sig i lugn och ro, att också fyllas av energi utan att behöva förlita sig på andra!
34 var min ultimata ålder i många år, men vetisjutton om jag inte gillar 54 ännu mer!
Tusen tack för att du spann vidare och delade dina tankar. Kram till dig!
Så intressant säger jag som blir 60 i år. Det har jag också svårt att få in. Född 65. Vi är i 2025 alltså…Det allra viktigaste för mig är att inte bli bitter. Jag har sett bitterheten på nära håll och rör vid den varje gång jag är i Sverige. Tänker inte någonsin falla för den. Och så det där med styrka i kroppen. Det jobbar jag på. För med den kommer också nyfikenheten tillbaka. När jag tänker efter kanske att jag hade för lite nyfikenhet när jag var ung. Kram
Jag kan förstå det där med att det blir svårare och svårare att identifiera sig med sin ålder. Även om man fortsätter att utvecklas hela tiden är ens kärna längre och längre ifrån den ålder som man befinner sig i. Iallafall känns det så för mig. Att jag kanske snarare är 37 än 54, även om jag gott fattar att det hänt en hel massa på de 17 år som gått sedan jag faktiskt var i den åldern och att jag inte längre är samma person. Jag känner också igen mig i att jag var alldeles för lite nyfiken som ung. Jag var plikttrogen och ordningssam, det fanns inget utrymme för upptäckarlust tror jag. Kram!
Inspirerande att läsa din text. Kanske jag ska göra slag i saken och läsa Tudor-Sandahls bok. Själv ser jag fram emot livet som pensionär. Att själv ta beslutet att gå in i denna nya livsfas vid 62 års ålder var lite läskigt men nu när beslutet väl är taget känns det riktigt spännande.
Ja, jag rekommenderar den varmt, särskilt till dig som står inför så mycket nytt och spännande efter sista jobbdagen. Nu öppnar sig nya möjligheter och en ny fas i ditt liv. Förstår att det är skräckblandad förtjusning inblandad efter ett sådant beslut. Jag tror att det kommer att bli toppen med alla dina intressen!
Tack för det du delar. Jag läste med andakt, för jag tänker mycket på åldrande just nu och vem jag är och blir. Och om jag är förnöjsam, och om det är okej att vara förnöjsam när det finns så mycket som inte är okej i världen.
Mina livsvärderingar. Älskar att jag lärt mig det begreppet och hittat exempel på det, var det från dig kanske, och arbetat med det i kbt:n.
Jag är så glad att du skriver ”liv är spännande”. Du har ju beskrivit så fint och öppet om din egen historia och hur du har hamnat där du är idag. Verkligen fint att se. Just acceptans över att det finns en massa elände som är fruktansvärt och att jag ändå får lov att känna mig glad och nöjd är en revolutionerande idé för somliga. Jag önskar att det inte var så, att vi skulle kunna känna med andra OCKSÅ, inte ISTÄLLET FÖR. Och inte hela tiden. Tack för att du delar med dig, det betyder mycket för mig.
Jag gillar också att det finns utvecklingspotential även om en blir äldre En viktig ingrediens i livslusten faktiskt. Ett fint inlägg med mycket tankeväckande att ta med mig. Kram
Ja, livslusten är starkt knuten till känslor runt vad man hittar värden i. Är jag värdefull, är det jag gör värdefullt, hittar jag andra värden i livet… Fint att du hittade något att ta med dig! Kram.
Lämna ett svar till Anna i Portugal Avbryt svar