Bucketlists och sånt.

Jag fortsätter städa. Hittade en bucketlist från något tillfälle med min tio år syrra som lever för listor och målsättningar och har betydligt bättre disciplin på sig själv gällande sådant än jag själv. Tycker ändå att det är kul att se vad som hände med de önskningar jag hade 2012, för fjorton år sedan.

• ett nytt hus i Sverige
• shoppingresa till New York med äldsta dottern
• hjälpa människor professionellt
• läsa filosofi
• bli stark
• hitta min skrivröst
• ha en stor fest i stil med bröllop
• ta fler högskolepoäng
• sluta med ”det är ingen mening”
• spela i orkester eller sjunga i kör igen

Se där! Jag ville inte flytta till USA den där sista omgången, men älskade verkligen åren där och vill absolut inte vara utan dem. Vi lutade till och med åt att flytta permanent, men tack och lov landade vi här på Sturkö. Jag vet att jag tänkte mig att bygga ett hus från grunden så som jag ville ha det. Så blev det nu inte, men jag älskar vår pärla här. Dessutom fick jag hjälpa brorsan välja ytskikt och liknande, så jag fick iallafall vara med litegrann.

2016 åkte jag med E till New York för att fira hennes highschoolexamen. Det blev inte riktigt någon shoppingresa och lillasyster fick följa med, så denna har det inte riktigt blivit något med. Än.

Hjälpa människor proffesionellt gör jag dock för fullt! Älskar att jag fick chansen att byta bana och är sedan 2020 samtalsterapeut.

Läsa filosofi? Kommer inte riktigt ihåg denna, men filosofi har alltid intresserat mig och jag gräver lite i ämnet då och då. Mer än så tror jag inte det kommer att bli, men vem vet?

Jag jobbar fortfarande med att bli stark… Viktigare för varje år som går.

Skrivrösten hittar jag om och om igen. Jag vet att jag var inne i en minst sagt existentiell kris när jag skrev det här, inte konstigt att det kändes som att tankarna spretade. Jag har accepterat att jag blir mer eftertänksam ibland och att jag andra gånger gillar dagboksstuket bättre. Ibland blir jag poetisk och ibland känner jag för att skriva eldiga insändare, eller ut-i-sajberrymden-sändare. Det är jag mycket nöjd med.

I samband med makens och mina femtioårsdagar planerade vi en hundraårsfest. Covid slog till. Jag längtar inte längre efter en stor fest och vet uppriktigt sagt inte om jag någonsin får denna längtan igen.

Högskolepoäng bryr jag mig noll om, däremot vill jag alltid fortsätta utvecklas genom att läsa och lära. Nyfiken som bara den och det hoppas jag att jag fortsätter vara.

”Det är ingen mening”, baksidan med att vara förnöjsam. Detta är något jag verkligen jobbar med i perioder. Just att uttala dessa ord har jag dock mer eller mindre slutat säga.

Sjunger i kör gör jag med full sprutt! Ikväll är det dags att dra igång igen efter juluppehållet. 2016 hittade min syrra Fredrikskyrkans Motettkör till mig och jag är SÅ tacksam för det. Staffan Sundås som ledde kören då har lämnat över till Justin Hazelgrove och vi har blivit en kammarkör istället. Snart får vi uruppföra ett verk och det finns både inspelning och internationell körtävling i planerna. Hurra! Jag njuter så länge min röst hänger med (blänger tjurigt mot klimakterieproblem för sångrösten). Och så var det med denna