Att somna med snö i ögonen.

Jag känner hur jag lutar.
Min rygg böjer sig långsamt i takt med omgivningens utmaningar, men ännu har jag inte förlorat fotfästet.
Dagarna går fortare än jag önskar och jag får påminna mig om att inte rusa framåt eller leta mig bakåt.
Här och nu, nu är jag här.
Runt omkring mig pågår livet i alla dessa hem.
De som passerar mig lyfter sällan blicken, de drar sina varma plagg tätt runt glipor och frustar av något som kanske är en längtan bort.
Jag önskar att jag hade vågat väcka dem ur eländet de inbillar sig.
Kanske hysta en boll åt dem, blåsa lite snö åt deras håll.
Men min stund är snart ute, jag har inte långt kvar.
Och när dagen kommer då jag faller önskar jag att det sista jag upplever är snöflingor i mina ögon.