Min kusin kallar sig för radhusbonde. Jag vet inte vad det gör mig till. Kanske husbonde? Jag har inte mycket att göra då det gäller just bonderiet. Jag hjälper till att sjasa bort fåglarna från grönsakslandet, men snart behöver jag inte göra det heller då maken håller på att sätta upp ett staket. Mest njuter jag av att äta smaskiga ägg och att titta på hur söta de är, både hönorna och ankorna. Jag slipper ju till och med städa ut deras burar.

Sedan några dagar tillbaka har de släppt i vatten i bäcken igen. Där håller nu ankorna till hela dagarna. Jag förstår dem. Det ska bli spännande att se hur de interagerar med vildänderna när de dyker upp. Kanske de bjuder in till foder uppe vid hönsgården?

För övrigt har inte någon av ankorna börjat ruva än till vår förtret. Det hade varit trevligt med små söta ankungar! Slut på rapporten.

Möt våra nya familjemedlemmar:

Hönorna Jaja (svartvit), Poe (röd) och Jesebel (brunsvart) samt ankorna Odin (herre på täppan med grönt huvud), Bonzai (vit) och Newman (beige). Ojojoj! Det här är spännande. Idag har maken och yngsta dottern hjälpt till att få hit hönshus och fåglar. Vår grannes dotter skilde sig förra året och jobbar numera två jobb, så hon har inte längre tid med sina älskade husdjur och dessutom blir det väldigt många ägg för bara en person. Frågan är om vi kommer att få små söta ankungar, för chansen finns ju uppenbarligen. Vi får väl se vad som händer! Deras föregående matte säger att varken Odin eller damerna verkar ha koll på hur man fixar ankungar, men vem vet?

Maken och barnen har jobbat hårt för att fixa hönshuset så att tvättbjörnarna inte kommer och äter upp våra sötnosar i natt. Det vore väl för snöpligt…