hem – Sida 2

20 nov

Oh, så spännande!

Idag har jag varit Ulla-Bella Sekreterare. Fixa hit och fixa dit, lära hit och lära dit, skjutsa hit och skjutsa dit, betala hit och betala dit, laga hit och laga dit. Emellanåt har jag skött mitt ordinarie jobbuppdrag och däremellan har jag försökt vara mamma och fru. Teven som vi skulle byta ut försvann ut i byråkratins djungel och som vanligt finns det ingen som bara kan lösa genom att se till kundens bästa. (Alltså, de är duktiga på det här, men blir det krångligt så blir det rysligt krångligt.) Vi får väl se om vi har någon teve till helgen eller ej. Jag misströstar. Eller, ja, så illa är det inte. Vi klarar oss utan, men ändå.

G hade sin första marimbalektion sedan sommarlovet. Han var så glad, så glad. ”Äntligen!” På fredag kväll ska läraren och några av hans vänner och elever spela på oljefat här i närheten. Vi firar nog således Black Friday-kvällen (i butikerna står det ”Happy Black Friday”, så jag antar att den dagen är lika mycket helg som Thanksgiving) genom att bege oss till The Shops at Riverwoods för att digga karibiska tongångar. Kul!

Hur kommer det sig att allt som pappa säger är dåligt? Ända tills man upptäcker att det är bra, menar jag? Tur att vi alla har möjlighet att göra om och göra bättre. Just nu är det elektronik som är rätt kul. Faktiskt jättekul. Hm.

För övrigt har jag fyllt på det tomma julskåpet med några plåtburkar till julgodiset. Knäck och kola måste ligga i sådana här burkar. IKEA var nästan helt länsat på julgrejer då vi var där sist, men de här tre fick jag åtminstone tag på. Adventsstjärnorna köpte vi som tur var direkt då de kommit in. De tog slut nästan på en gång. Bara så du vet.

Vad ska vi göra för att göra december alldeles makalöst fantastiskt? Vi kan inte fira med den närmaste familjen, så vi måste fixa det på annat vis. Att göra saker för andra är alltid givande och fantastiskt, så kanske får det här bli vår mest generösa och osjälviska jul någonsin? Att ge av sin tid är svårast, så jag ska nog utmana mig själv lite där… Jag återkommer om detta.

19 jul

Med svenska mått mätt…

Vi håller på att leta boende i USA. Hjälp! Det är svårt. Blaffiga fuskbyggen finns det gott om. ”Billiga” om man jämför med många svenska boenden, men ojojoj, så amerikanska.

”Mitt” kök här hemma. Planerat in i minsta detalj. Arbetstriangel, förvaringsutrymmen, tillgänglighet, arbetsytor… Bästa avlånga kök jag träffat på någon gång! (Fast så lade jag, K och IKEAs kökspersonal ner många timmar på planeringen.)

Mitt drömhus. Det måste ha varit en finne eller svensk som byggt det här huset och sedan fått kraschad ekonomi. Byggår 2011. (Helt enkelt väldigt annorlunda i Utah, men här skulle jag vilja bo.)

Ljust och fräscht, ganska okej ändå. (Att få ett kök som det vi har haft här verkar omöjligt om man inte bygger själv. Inte amerikanarnas stil helt enkelt.)

Billigt. Fläskkotletter på golvet och amerikanskt, men inte allt för illa för det priset. Säljs på exekutiv auktion och har funnits ett tag på marknaden. Skulle innebära att vi kunde göra en extra semester varannan månad i pengar om man jämför med drömhuset. Tänker man två år framåt bor jag hellre i ett okej hus och lägger mycket pengar på upplevelser än att bo i drömhuset och inte ha råd med mycket mer än sommarresan hem till Sverige.

Amerikanskt. Så här ser husen ut helt enkelt. Och då är det här inte på långt när värst.

Så här vill jag nu inte bo, men det kanske kan vara roligt för dig att se hur folk ”over there” kan bo.

06 jul

I’m going bananas!

Banankartonger överallt. Det borde vara förbjudet att packa saker i banankartonger och papperskassar, låta dem stå på en vind i två månader till 11,5 år och sedan försöka slänga/sortera/bestämma vad som ska få stanna kvar. Syrran kom igen och hjälpte mig hela förmiddagen. Jag ber om ursäkt över att du inte kommer att kunna röra dig i morgon, A… Jag plockade ner allt utom tre kistor från vinden och hon stod nedanför vindsstegen och tog emot allt. Vi klarade oss utan några allt för allvarliga arbetsplatsolyckor, tack och lov.

Efter fyra timmars eget sorteringsarbete ser det nu ut som att vi har en soptipp här utanför. Det kommer inte att bli bättre under kvällen! Det roliga med att sortera är nostalgikickarna man får, det vemodiga med sortering är att det faktiskt inte går att spara allt. Jag är noga med att spara teckningar i lagom mängd som visar barnens utveckling, speciellt då vi har ägnat oändliga timmar till att rita och pyssla genom åren. Många skolböcker rök nu. Vem tycker att det är roligt att titta i fylleriböcker från trean liksom? Nej, just det. Ingen. Det är min gissning att de är ungefär lika roliga att läsa efteråt som de var att skriva i då det begav sig.

Så ja. Hela yngsta dotterns rum är fortfarande fullt av en massa grejer som ska hinna sorteras innan i morgon kl 10 då det i alla fall kommer minst två personer på loppis. Är du sugen är det bara att titta in mellan 10 och 12 på Drejarvägen 5 i Segeltorp. Billybokhyllor, leksaker, inredningsprylar och böcker är det som det finns mest av, men en del annat också. Lite kul scrapprylar, skor och kläder t ex. Vi ses kanske?

26 jun

Vad man har och vad man får.

Tänker du ibland på vad du har och vad du önskar att du hade? Jag är på väg att packa ihop mitt hem för utlandsvistelse under de närmaste två åren eller så. Just nu är jag hemma i min systers och hennes familjs hem. Här mår jag bra. Vilken omsorg det ligger bakom varje liten detalj! Vi får se vad vi kan och önskar ta med oss på vårt äventyr. Jag gissar att det blir en och annan flyttlåda som får göra oss sällskap. Vad kan du inte tänka dig vara utan?

28 mar

Om att ha olika smak och sådär.

Dags att lyfta en viktig fråga! Alla har rätt till sin smak, sin stil och sina preferenser. Jag har alltid varit väldigt bestämd i min uppfattning av nästan vad som helst. Polar’n och Pyrets kläder är jättefina, Kappahls är det inte. Svenssons i Lammhult har fantastiska möbler, Jysk har det inte. En hemtrevlig och personlig inredning får mig att må bra, sopor på golvet och tavlor som hänger för högt får mig att må lite smådåligt. Papperspyssel är jätteroligt, att slipa trä är tråkigt. Musik är livsnödvändigt, shopping är dötrist. Mina barn är bäst, andras ungar är… ja, ni vet. Tulpaner är underbara, passionsblommor får mig att må illa. Romantiska gester är överskattade, det finns för lite omtanke i världen. Ja, jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet. Jag tycker helt enkelt en massa. Jag vet att jag inte nödvändigtvis alltid har rätt, men jag har alltid rätt till mina åsikter. Jag blir irriterad på demokrati ibland. Om 53% tycker en sak, är det då mer rätt än det som 47% tycker? Om några har haft en dålig erfarenhet av Sodexo (mina barn) och någon annan tycker att de är toppen (en vän som åt en buffé som Sodexo hade fixat), har då någon av dem rätt?

Jag vet inte hur bra man kan se det, men det här är det fulaste hus jag någonsin har sett. Jag har sett hus i risiga skick, speciellt i USA, men det är inte samma sak som att de var fula. Jag har rätt att tycka att huset är fult. Hantverket är förskräckligt. Olika fönster i olika stil, olika sorters plankor, ingen harmoni och symmetri i formen och fram tills för ett tag sedan med ett yttre i en synnerligen tråkig brun färg. Detta hus har varit upphov till många diskussioner mellan förundrade Segeltorpsbor. Mannen som äger det verkar gilla sitt hus och nu vill han dessutom öppna restaurang i det. Min gissning är att det inte blir något nytt Teatergrillen. Good luck, Behnam! (Om ni vill göra ett studiebesök, jag lovar att alla arkitekturintresserade skulle få ut något av ett sådant besök, ligger huset mitt emot Handlar’n på Häradsvägen i Segeltorp. Det är svårt att missa. För övrigt hittar man Bandidos tillhåll någon kilometer längre bort om man utgår från att man kommer från E4an. Det huset ligger på samma sida Häradsvägen och har Bandidos stora, gula flagga upphängd i fönstret på nedervåningen och är också svårt att missa. Kronofogdemyndigheten kommer snart att sälja det om du är intresserad av ett hus med en spännande historia.)

För övrigt har jag sett ännu ett fint Britain’s got talent-nummer. Den här gången var det en walesisk kör (I love Wales!) som fick mig att gråta en liten tår. Jaja, det var i alla fall en lyckotår. Nästa länk jag lägger upp lovar jag ska vara lite roligare!

02 feb

Skrivklåda!

Det är så skönt att vara hemma igen. Vad är det egentligen som gör att jag är en sådan hemmaråtta? Det bästa jag vet är att vara hemma. Det konstiga är att hemma inte alltid är ett hus. Hemma är en känsla, något jag inte alltid kan ta på. När mina föräldrar hade sålt mitt föräldrahem åkte jag dit en sista gång. Det kändes så konstigt att se det hus min far byggt med sina egna händer tomt på det som hade gjort det till mitt hem. Jag var tvungen att gå ner i pannrummet och insupa min favoritdoft… Den var nästan borta, men med ögonen slutna kunde jag känna att den hängde kvar i luften. Olja blandat med ved, fars skogskläder och ren tvätt om vartannat. Det var till pannrummet jag gick då jag ville vara helt ifred som barn och tonåring och det var i pannrummet jag kände mig som allra starkast. Konstigt, va?

Vad är det som är hemma här? Vi bor i ett rött hus med svarta knutar byggt 1978. Trädgården är en ”naturtomt” och det yttre underhållet är rätt eftersatt. Vi har pratat om att flytta många gånger, men när det verkligen har gällt har jag inte velat. Här känner jag mig hemma, säker och lycklig. Min familj finns här och vi har allt vi behöver. Vi har inget pannrum, men nu för tiden har jag liksom inget behov av ett sådant. Jag älskar att gå och skrota runt, känner varje liten vrå och hittar i omgivningarna om jag tar mig en promenad. Åker jag till Kvantum eller Coop träffar jag nästan alltid någon jag känner. Vad skulle hända om vi bytte hemmaarena, om vi hamnade någon helt annanstans?

På engelska brukar man säga ”Your home is where your heart is”. Jag tror det är så. Ett halvår hos min faster och hennes familj efter gymnasiet var alldeles fantastiskt. Mina småkusiner lärde mig massor och jag kände att jag fick prova mina vingar med ett säkerhetsnät som hette duga. Efter det halvåret bodde jag inneboende i en lägenhet där jag hade kul, men trots att jag bodde där i tre år kände jag mig aldrig hemma. Jag tillbringade de flesta helgerna i Karlskrona, i Malmö eller någonstans där något roligt hände. Ett halvår fick jag i möblerad andrahandslägenhet där jag inte ens fick sätta upp något eget på väggarna (dessutom flyttade en kompis in och fick sova i en fällsäng i några månader) och efter det fick jag flytta hem till föräldrarna i ett halvår igen. Då var det deras hem, inte längre mitt. Första lägenheten i Tumba var faktiskt bara alldeles min och jag njöt så av den! Jag fick bestämma hur den skulle renoveras och några veckor innan den var färdigrenoverad flyttade jag därifrån och satte upp postitlappar till de nya hyresgästerna om att de hade fått Storvretens finaste lägenhet och de trevligaste grannarna. Pust! Hänger ni med? Nu var det dags för bröllop och smekår i Kalifornien. Jag och maken flyttade till Palo Alto. Vi bodde inneboende i ett möblerat sovrum och delade kök och vardagsrum med andra, men jag kände mig hemma på en gång. Jag kan fortfarande längta dit ibland! Dags för lägenhet igen, den här gången i Visättra. Otroligt oinspirerande område, men två av mina systrar bodde också där med sina män, så det var helt okej ändå! Ny USA-runda, den här gången två år i en studentfamiljelägenhet på UPenns campus, komplett med en bajsbrun inredning och kackerlackor på besök då och då. Jag led mig igenom de första månaderna, men då jag hittade några fina toppenvänner vände allt och tiden i Philly blev lycklig. MEN, jag längtade hem. Jag längtade till Sverige, till det jag kände igen, till min familj, till mina vänner.

Ja, så hamnade vi då här för elva år sedan. Jag hittade hem, ännu en gång. Här känner jag mig säker, trygg, rotad. Vad händer om jag flyttar härifrån? Vad händer om vi provar något nytt?

Vad är ett hem för er? Var känner ni er hemma?

15 dec

Kökshyllan förjuligad.

Här fick den hamna, den lilla jultavlan/planschen/akvarellen. Kanske hamnar det en amaryllis med lite grönt i vasen nästa vecka, kanske inte. Nu luktar eukalyptuskvistarna jättegott, så står sig bara buketten finns det väl ingen anledning att byta ut något antar jag. Tja, mer än för ”ombyte förgyller” då.

19 sep

Välkommen in!

Det här är nu inte direkt min stil, men jag kan inte låta bli att bli imponerad. Jag drömmer om att bygga ett eget hus någon gång. Samtidigt drömmer jag fortfarande mardrömmar om vår ofrivilliga renovering för några år sedan, så de här husbyggardrömmarna är i högsta grad just drömmar. Som jag skrev härom dagen känner jag att det är lätt att längta, men att få saker gjorda är inte fullt lika lätt. Driftighet imponerar på mig!

Härom veckan, då jag var ovanligt trött på ett projekt som liksom aldrig blir färdigt, sa jag till maken att jag önskade att jag var Benita Larsson. Hela hennes liv verkar vara ett långt organisationsprojekt som dessutom är i genomförandefasen mest hela tiden! Hon är singel, så hon genomför det mesta på egen hand även om den tonårige sonen verkar vara med på ett hörn ibland. Imponerande, som sagt. Hur som helst fick mitt lilla muttrande utbrott effekt, för maken och sonen såg till att göra projektet åtminstone halvfärdigt. Det innebär att ni som kommer på besök visserligen fortfarande blir mötta av en sju år gammal lecablockstrappa med fin mossbeläggning, men ytterdörren och dörren in till tvättrummet är jämt och fint svartmålade i stället för dassigt gråslitna och flagnande! Så snyggt. Jag njuter varje gång jag ska in i huset.

I helgen har vi haft besök av min syster och hennes familj. Mysigt! Jag älskar att hänga med min släkt. Jag saknar redan lillasyster som är på väg till Thailand. På onsdag kommer åtminstone hennes lille son hit på lån i ett dygn, så då får jag ladda upp för hela tiden fram till sommaren då de kommer tillbaka!

Förresten är det dags för en ny kortskiss idag. Jag hade gjort ett kort efter nästa veckas skiss, så jag hoppar den här veckan. Här har du de andras fina bidrag!

Regnar det hos dig också? Så länge jag bara får sol också är det okej. Jag sitter här och jobbar med tända värmeljus. Man får göra vad man kan…

05 sep

Ljust och Fräscht möter Fiffi.

Jag berättade om den roliga kvällen med Ljust och Fräscht för Fiffi. Som den kreativa människa hon är kom hon naturligtvis på hur vi skulle styla om våra omoderna HEM-bokstäver till ett ord med lite mindre att leva upp till. Känner ni er inte lite ”Meh!!!” ibland? Jag gör sannerligen det. Nu får det här stå kvar ett tag så vi kan gå omkring och fnissa för oss själva då vi rör oss runt kök och matbord…