Så här mysigt var det här utanför i går kväll då våra vänner kom hit på middag. Att ha samma lykta på trappan till huset i Segeltorp som på trappan här i Orem känns som någon slags förankring i vardagen, en trygghet och en värme som jag vill att mitt hem ska ha. Idag har vi bott här i ett år och en vecka. Ett år och en vecka har gått sedan vi kom till detta tomma skal mitt i natten. Vi bestämde oss för att sova på våra vänners extramadrasser som de hade ställt i garaget tillsammans med lakan, filtar och kuddar. (Vilken tur att de har flyttat runt mycket mer än vi och har en väldigt massa extragrejer av alla de slag!) Det tog inte många veckor innan vi hade ställt ganska mycket i ordning. Visst var det mycket som var kaotiskt, men jag är förvånad över hur fort vi kom in i rutiner trots de bakslag vi råkade ut för på vägen.
Jag kommer uppriktigt sagt inte riktigt ihåg vad jag förväntade mig då av livet så här ett år senare, men jag tror och hoppas att jag befinner mig där jag ska vara. Jag är här och jag är nu. Jag tar en dag i taget. Jag försöker komma ihåg att lyckan finns alldeles nära och allra mest i de relationer jag har med mina medmänniskor. (Jag har faktiskt blivit bättre på att tala om för mina nära och kära att de är viktiga för mig. Det är inte så svårt som det verkar…) Jag älskar dig. Jag älskar dig.
På lördag är det Alla Helgons Dag. Jag skulle bli jätteglad om du ville gå till en kyrkogård nära dig och tända ett ljus för alla som har gått före åt mig. Här får man hålla till godo med skräckinjagande monster som tigger godis. Det är liksom inte lika fantastiskt för själen som ett besök på en kyrkogård med tusen fladdrande lågor…
Ps: Jag kommer ihåg en Alla Helgons Dag för många år sedan. Vi åkte runt med makens mormor tlll familjegravarna och hamnade på hennes föräldrars kyrkogård. Den tjänstgörande kyrkoherden var något överförfriskad, men han visade stor gästfrihet och var en fröjd att prata med. Jag kan inte låta bli att fnissa lite när jag tänker på hur surrealistisk hela situationen var!