12 nov

Hon som jag kunde ha blivit.

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg till ”Trettio tacksamma…” och avslutade med meningen Jag kunde bli vem som helst, men jag blev jag. (Jens Hult) Efter den påminnelsen har jag inte riktigt kunnat släppa orden. Ett tag lyssnade jag på Jag blev jag flera gånger om dagen. Det var något som verkligen talade till mig, det där med hur en människa utvecklas, vad det är som för en till varje given stund. Generna. Miljön. Kulturen. Platsen i syskonskaran. Utbildning och arbetsplatser. Vänner. Partners. Upplevelser, både positiva och negativa. Ekonomi.

Eftersom jag länge har haft ett så stort intresse av frågor runt psykologi och utveckling är det inte särskilt konstigt att jag då och då skärskådar mig själv och funderar runt var jag är och hur jag ska komma vidare. Jag kan uppfyllas av tacksamhet över allt som fört mig dit jag är i just det tillfället, men ibland sörjer jag också. Jag sörjer människor, drömmar, förhoppningar och planer som jag fått lämna bakom mig. Är det något jag insett är det att det inte finns något utrymme för mig att älta OM bara si och så hade hänt/inte hänt. Det som har skett har skett. I acceptansen runt detta faktum finns det dock utrymme för ett visst mått av sorg.

Jag kan sörja den samhällsintresserade person jag en gång var. Jag läste, lyssnade och förhöll mig till beslut, händelser och nyheter. Jag analyserade och delade gärna med mig av mina slutsatser. Jag debatterade gärna med personer som inte tyckte som jag. Jag var engagerad. Idag finns det inte utrymme för detta i mitt liv. Jag blir deppig av det svarta nyhetsflöde som uppfyller våra medier, så jag undviker nyheter och debattartiklar. Jag kan bli fysiskt illamående av hur ondskan manifesteras i människor och samhällen. Jag upplever att min strävan efter att göra gott aldrig räcker till och hur jag som privilegierad ändå inte har rätt att uttala mig. Eller om jag uttalar mig så är det alltid med risken att bli skriven på näsan av någon som vet bättre, som är mer upplyst, som har insikter som gått mig förbi. (”Skriven på näsan” är min upplevelse, jag menar inte att folk är ute efter att sätta dit mig.) Det som fyllde mig med förväntan och lust ger mig numera en klump i magen. Jag vet inte riktigt när det skedde eller om känslan kommer att kvarstå, men jag vet att jag sörjer hon som en gång var jag. Samtidigt tycker jag bättre om mig själv än någonsin, så kanske behövde jag släppa taget om den här delen av mig själv, åtminstone tillfälligt. Har du upplevt något liknande?

12 nov

November.

Jag önskar att fler kunde ta till sig det vackra som naturen erbjuder här i november. Det är en subtil skönhet. Dämpade färger. Avskalat mer än överflödigt. Mjukt och nästan lite suddigt i kanterna. Jag njuter extra mycket av Uttorpsrundan. Även vid dimma ser jag mer av omgivningen.

Östersjön slår in över stenarna. Här i naturreservatet erbjuds ingen härlig badplats ens under den varmaste sommaren och ännu mindre känner jag mig sugen på att testa vinterbad när jag ser det här. Jag känner istället kraft, påfyllning av energinivåerna. Så vackert det är! Det är inte svårt att känna tacksamhet i de här stunderna.

10 nov

Räddningsaktion av julbonad.

49 kr plus porto. Det fick jag ge för det här luggslitna paret. Den blå duken är supersöt, men det går tyvärr inte att rädda tyg som fått blekta, urtvättade ränder. (För dig som inte lärde dig att vända dina jeans ut-och-in innan du flyttade hemifrån är det här antagligen inte någon nyhet.) Jag lade iallafall ett bud och vann eftersom det sannolikt inte fanns någon annan som såg storheten i en bonad med en stor gul fläck i hörnet och en duk med tvättränder.

Du ser ju själv. Ingen vidare reklambild, men säljaren var ärlig och jag var villig att ge bonaden en chans.

Efter en natt i en bunke med varmt vatten, bikarbonat och citronsyra hade det gula hörnet mer eller mindre försvunnit, men dessutom hade den vita väven fått en mycket fräschare ton. Så här såg bonaden ut efter också en omgång i 40° med 400-varvscentrifugering. Jag dänkte den med vatten och lät den ligga en stund, vände den upp och ner på strykbrädet och pressade med en urvriden pressduk emellan bonad och strykjärn. Det tog sin lilla stund att få den i presentabelt skick. Kanske gav jag upp lite för tidigt, men nu är jag nöjd. Tomtarna får börja tjänstgöra till första advent tänker jag!

09 nov

Inkorgen.

Idag har jag som projekt att rensa inkorgen. Igen. Jag har en jobbmejladress som jag är väldigt duktig på att hålla ”ren” och uppdaterad. Värre är det med min privata mejladress. Jag är ganska duktig på att slänga onödiga grejer och släppa prenumerationer på sådant som verkligen bara blir onödigt surr i huvudet. Jag har även ett mycket effektivt mappsystem för att inte tappa bort det som är viktigt på riktigt, så det här borde inte vara något problem. Borde.

I december 2020 raderades av misstag alla mejl i inkorgen från att vi flyttade hem till Sverige (juni 2016) till den dagen. Det gav mig en chans att verkligen rensa upp ordentligt. Jag raderade mycket av gamla onödiga grejer som blivit liggande. Det är ju helt galet att ha olästa reklammejl kvar efter tio år till exempel. Hur kommer det sig då att jag i denna stund har 1 853 mejl i min inkorg? Bara åtta är olästa, något som tyder på att jag som sagt har något slags bra rutiner där i bakgrunden. Min misstanke är att många av de gamla mejl som jag försökte rensa bort efter raderingskatastrofen bara blev delvis raderade. Alltså, jag tog bort sådant som jag ville spara och sådant jag ville ta bort vägrade att släppa taget. Jaja, så blir det ibland. På det igen, bara. Skam den som ger sig!

08 nov

Minneskonsert i Fredrikskyrkan, november 2021.

Nu är det inte ”min” kör som sjunger här, men detta är min övningslista med tågordning och allt. Det enda som saknas är vår fantastiskt duktiga nya sopran Hanna som sjöng Mikael Wiehes Nocturne så välbehagskårar trillade nerför ryggen och håret reste sig på armarna. Det var länge sedan jag berördes så av något. Konserten blev en underbar stund och jag är så tacksam att jag hade både släkt och vänner där att dela upplevelsen med. Tack! En konsert är ingenting utan en publik, något som är lätt att glömma.

05 nov

Kontakt mellan borden och viljor.

Under november månad händer det oftast inte mycket här i bloggen eftersom jag driver projektet ”Trettio Tacksamma Dagar” på Facebook. Detta projekt lyfter mig verkligen och jag tycker mig märka att min uppmärksamhet skiftat överlag sedan jag började ”praktisera tacksamhet”. Det låter så högtravande, men det är inte krångligt. Jag har från tidig ålder lärt mig att vara tacksam. Det är dock stor skillnad på att känna att tacksamhet är ett måste och att verkligen känna denna känsla i hela kroppen. Som skillnaden mellan att leva efter något man tror är sant och att förstå att det verkligen är det. Milsvid! Kanske vill du testa om detta är något för dig? Välkommen in! (Det ställs inga krav alls på ett ”synligt” deltagande, utan du får gärna praktisera tacksamhet på kammaren.)

03 nov

Det nya landet – drömmen om Amerika.

Bakom stationen i Växjö hittar man Kulturparken Småland. Denna består av Smålands museum, Sveriges glasmuseum, Kronobergs slottsruin, Utvandrarnas hus och Hjärtenholms lantbruksmuseum. Jag kan varmt rekommendera ett besök här! Min favorit är utställningen ”Det nya landet – drömmen om Amerika”. Det fanns en liknande, och likaledes bra, utställning fram tills Covid -19 slog till. Den här uppdaterade versionen är dock snäppet bättre! Jag tror jag hade kunnat tillbringa en hel dag där om det inte hade varit för att jag ville ta hänsyn till mitt sällskap. Vi fick till en hel del spännande diskussioner baserade på det som presenterades i ord och bild.

Jag märkte att trots att jag trodde att jag inte alls var sugen på att resa någonstans just nu så är det kanske bara känslor som finns där för att skydda mig själv. Japp. Men så är det och så får det vara.

02 nov

Om att lysa upp en novembertisdag.

Mitt bästa tips för att lyda rubriken? Ta med en tonåring på roadtrip, träffa en annan tonåring, gå på lyxigt fik, gotta dig på museum i flera timmar och avsluta utflykten i domkyrkan. Skulle du sedan fynda Thanksgivingkalkonen till ett riktigt bra pris på väg hem är det väl bara att tacka och ta emot?! Någon trevlig promenad längs sjön blev det inte i regnet, men vårt Växjöbesök blev ändå toppentrevligt. Och det värmer då en arkitekturintresserad italienska och en estetisk tyska båda dissar de gräsliga och mycket moderna byggnaderna som numera tronar över stationsområdet. Jag må vara mossig, men jag vet skillnad på skönhet och kejsarens nya kläder-syndromet…

01 nov

Höstlov.

Hurra! Idag är det höstlov här i Blekinge! Eller hurra och hurra, jag jobbar ju inte som lärare längre och inga barn har vi kvar här hemma längre. Känslan kan dock ingen ta ifrån mig. Jag kom upp till den här ljuset i morse och påmindes om min pysselskatt. Alla band och knappar och glitterburkar och påsförslutare och klistermärken – inte ska de väl ligga där och känna sig ensamma och övergivna? I alla år har höstlovet inneburit mer pyssel till folket, iallafall folket i vår familj. Jag jobbar som vanligt hela veckan och mina höstlovssyskonbarn i pysselålder är inte i stan för inlåning. Jag får helt enkelt roa mig själv! Kanske vill du ha lite tips på vad som passar till höstlovspyssel? Vad sägs om följande?

Måla på kastanjer.

Kottar på en tråd. (Torka kottar i ugnen tills de öppnat upp ordentligt, 100° i 30-60 minuter. Tänk på att använda bakplåtspapper. Fäst med varmlimsklutt eller trä bara in tråden i fjällen.)

Lövkrans.

Lite mer avancerad höstkrans.

Skriv ”riktiga”, gammeldags brev och dekorera kuverten lite extra fint.