26 maj

Slutinstallation.

Idag var det dags för finjustering av flaggstången. Basen hade som sagt skruvats fast i hälleberget för några dagar sedan. Här finlirades det med vattenpass och allt. En av flaggstängerna i grannskapet står på sniskan och det är inte särskilt charmigt…

Det här är mitt första hem med flaggstång. Festligt. Vilken trevlig 50-årspresent!

26 maj

Rensa i röran.

När jag och dottern ägnade oss åt att rensa bort alla torra kvistar i häcken märkte jag först ingen skillnad, särskilt inte där jag stod. Jag tyckte att jag drog fram och slängde bort ett aldrig sinande förråd och det var ändå lika risigt framför mig. När jag till slut vände mig om och verkligen tog en titt på högen vid kompostkvarnen blev jag medveten om hur mycket jag faktiskt hade rensat bort och även om det inte riktigt syns på bilderna här kunde jag också se att häcken fått det luftigare runt fötterna.

Jag kunde inte låta bli att dra paralleller till mitt inre liv och jämföra mig med mig själv för tio år sedan då jag verkligen inte mådde särskilt bra. Den som tittar på mig idag ser en tio år äldre kvinna med allt vad det innebär. Det är omöjligt för åskådaren att se min imaginära rishög. Jag är otroligt tacksam över att jag har kommit ut på andra sidan som en nöjdare version av mig själv. Det finns fortfarande ris kvar att städa och både rotskott och invasiva arter tar plats med jämna mellanrum. Jag har dock blivit en bättre ”trädgårdsmästare” och vet att om jag rensar då behov uppstår, istället för att låta tiden gå och hoppas på att någon annan ska ta hand om röran, mår jag bättre. Jag har också blivit bättre på att inte låta andra människors skräp förfula min trädgård. Deras avfall får kanske inte alls komma in, men om jag tillåter det gör jag det genom kompostkvarnen så att jag själv kan få nytta av det.

Det finns några människor som varit direkt eller indirekt delaktiga till att jag är här idag. Jag avsäger mig inte mitt ansvar och jag tar inte åt mig all ära. Som människor är vi helt enkelt inte isolerade öar. Jag är tacksam både för de som bidragit till röran och de som hjälpt mig rensa upp. Jag hoppas att också du har möjlighet att någon dag rensa i din röra. Allt jag kan säga är att jag rekommenderar att du gör det förr än senare.

26 maj

En bok om dagen no. 13.

Här kommer en bok jag fick i julklapp 2019, en av de nyaste böckerna i våra hyllor. Anna Kåver gav ut Att leva ett liv, inte vinna ett krig, Om acceptans på förlaget Natur och Kultur 2004. En av mina systrar är psykologilärare, men så inläst att jag är säker på att hon skulle klara de flesta tentor på psykologutbildningen. Det var hon som gav den här till mig tillsammans med bokens parhäst Vem är det som bestämmer i ditt liv? av Åsa Nilsonne. (Jag har läst Kåvers bok Allians, den terapeutiska relationen i KBT i samband med min utbildning.)

Det här är den första boken i projektet som jag känner att jag inte klarar av att slutföra inom projektets ramar. I.o.f.s. har det tagit flera dagar att läsa Gutenberggalaxens nova, men det är något annat. Den här boken är skriven som självhjälpsbok i den rätta meningen. Det är alltså ingen ”sov mindre, prestera mer”-bok, inte heller en bok som lär dig få fullständig koll på allt som händer i ditt liv. Det är ingen bok som strävar efter att få dig att ”uppnå din fulla potential” eller boken som för dig ända fram till miljonärens paradis. Det är en självhjälpsbok som genom praktiska tips, exempel och övningar kan få dig som har det jobbigt på något sätt att må bättre genom ett accepterande förhållningssätt. Boken är också tänkt som fördjupningslitteratur för ”professionellt verksamma inom psykiatrin”, något som jag tänker ligger tillräckligt nära att vara samtalsterapeut.

Vad är då acceptans? Är det att lägga sig platt och låta livet springa över ens rygg? Inte alls. Här kommer den definition som Anna Kåver utgår ifrån: ”Med acceptans menas att välja att se, ha och stå ut med både den inre och den yttre verkligheten utan att fly, undvika, förvränga eller döma den och att handla utifrån denna verklighet effektivt och i riktning mot sina värderingar och mål.”

Det var intressant att fundera i dessa banor, särskilt eftersom jag just hade läst ett inlägg hos min bloggvän, The power of good bye. Ett stycke i bloggtexten gick hand i hand med budskapet i Att leva ett liv, inte vinna ett krig: ”Om morgondagen vet vi inte. Ibland får saker och ting en andra chans. Men det kanske spelar mindre roll, hur det blir med det. Poängen är att kunna och våga leva i en ständigt föränderlig verklighet och följa med i flödet utan att drabbas av alltför mycket ångest. Livet ÄR förändring! Att saker förändras gör ont, men att acceptera det är också enda hållbara vägen till personlig utveckling.”

Jag hoppas att jag i framtiden kommer att kunna hjälpa mina klienter att landa i acceptans då det gäller sådant som de inte kan ändra. Jag känner själv att det är läkande på så många sätt. Mamma tyckte det var jobbigt då jag inte levde ”i framtiden” med henne (hon oroade sig ofta och försökte planera både för sig själv och andra, ända tills hon mot slutet av sitt liv faktiskt genomgick en stor förvandling och slapp många av sina livslånga rädslor). ”Det är som det är och det blir som det blir” tröstade mig, men gjorde henne upprörd. Vad då ”blir som det blir”? Jag är väl ändå ingen fatalist? Tror jag att det gör mitt liv bättre att sitta på en sten och vänta på att livet ska leda mig rätt? Och vad händer om man ger upp? Dessa frågor var berättigade, och är det. Nej, jag är ingen fatalist, men jag har lärt mig att acceptans har sin givna plats i mitt liv. Saker och ting blir ofta något annat än det jag önskat och planerat för, men det styr definitivt inte mina känslor permanent. Om så skulle ha varit hade jag kunnat behöva leva med beslut som hade gjort betydligt större skada än min accepterande hållning har gjort.

Idag tar jag paus från mina andra studier och ägnar mig på heltid åt Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Jag kommer också att snabbläsa Åsa Nilsonnes Vem är det som bestämmer i ditt liv? eftersom dessa två böcker gavs ut som en enhet. Så kan det bli!

25 maj

En bok om dagen no. 12.

Här kommer ännu en bok från svärmor till maken. Ola Wikanders bok I döda språks sällskap är en riktig favorit, så jag blev glad över att det blev Orden och evigheten utgiven på Wahlström & Widstrand som hamnade i min hand igår. Jag tycker att jag är intresserad av språk, men Ola Wikander är översättare från antika språk och disputerade i ”Gamla testamentets exegetik” 2012 och får väl anses ha tagit sitt språkintresse till en annan nivå. (Exegetik översätts ungefär till bibelvetenskap, eller ”konsten att uttolka skriften”.)

Vissa böcker kan man sjunka in i så till den milda grad att det är svårt för omgivningen att tränga igenom, andra är omöjliga att få grepp om. Orden och evigheten hamnar inte i någon av extremkategorierna. Texterna i boken är lagom långa och många av dem har publicerats tidigare i olika sammanhang för att sedan ha anpassats till boken. Jag fnissade mig igenom en hel del, till exempel följande stycke:

”Till exempel ska det en gång i tiden ha funnits en pidginiserad blandning av norska och ryska som användes av handelsmän långt upp i norr, en språkform som helt enkelt brukade benämnas russenorsk. Detta egenartade språk är mycket dåligt bevarat, men det skall till exempel ha innehållit underbara uttryckssätt som kak sprek? (>>vad säger du?<<) och den helt obetalbara moja njet forsto (>>jag förstår inte<<).”

Flera av texterna väver ihop de klassiska språken med populärkultur och jag får många aha-upplevelser gällande historiska förklaringar av exempelvis bibliska texter. Wikanders filosoferande texter är mycket intressanta och i vissa fall ögonöppnande. Jag landar i att denna lilla bok är ett mycket trevligt sällskap, ungefär som en riktigt god chokladbit. Den tar också slut alldeles för fort, precis som chokladen.

24 maj

Uterummet.

Under långa perioder lever vi svenskar instängda i våra hem. Kanske inte instängda precis, vi väljer snarare att stänga ute mörkret och kylan. Så fort solen visar sig blir det annat ljud i skällan! Näsorna vänds uppåt, vi vill tina våra frusna själar och bada i solens strålar. I samband med det pysslas det ofta i trädgården.

Idag kom svägerskan på besök. Hennes examensarbete på trädgårdsmästareutbildningen kommer att handla om grusläggningen runt vårt hus. Så spännande! Vi jobbade fram grunden för kantlinjen tillsammans och Ingenjören var väldigt bra att ha precis som vanligt.

Här kan du kanske se den grovt uppmätta kantlinjen till höger om huset och till vänster kommer det att se likadant ut. Det kommer att bli så fint! Böljande former och symmetri på samma gång. Bättre än så blir det inte.

Planen är att byggnaden till vänster ska komma till liv igen. Jag är inte bra på att planera och drömma om sådana projekt som vissa andra, men jag är jättebra på att se det färdigt framför mig! Det är förmågan att blunda för det ofärdiga som hjälper mig många gånger, men samtidigt gör det att jag kanske inte är lika driven att slutföra saker och ting fort.

Buketterna här hemma luktar så gott och gör mig verkligen glad. Tänk att det blev vår, eller sommar, i år igen!

24 maj

Rensa lite till.

Före:

Mellan:

Projektet är inte alls klart, men jag vill bara visa hur fint det blir när man rensar fram stenmurarna, dessa konstverk som vi faktiskt har åt tre håll här i vår trädgård. Det ska rensas mera, klippas lite, fixas mer, men det är så roligt att se trädgården ta för sig lite. Dessutom är det mycket roligare att tillbringa tid i detta jättestora extrarum då det är städat och iordninggjort.

24 maj

En bok om dagen no. 11.

Bok nummer elva! Jag har kommit halvvägs med ”en bok om dagen”-projektet och känner att det här vill jag hålla på med jämt… Tänk ändå hur mycket tid jag har ägnat åt böcker, hur mycket jag har läst och hur mycket olika texter har berört mig, eller kanske till och med puttat mig lite ur kurs. Igår plockade jag Där man aldrig är ensam, Om läsandets konst av Merete Mazzarella som är en finlandssvensk författare och professor i litteraturvetenskap. Boken gavs ut på Forum förlag 1999 och kommer från min mammas bokhylla. Böcker kan sorteras och klassificeras på olika sätt. Ämne, författare, färg på omslag, språk, jag har sett många olika. Hos just den här råkar papperets kvalitet vara det jag fastnar för. Det är sådant där billigt och lättviktigt papper, gulnat och lite sprött, men det luktar jättegott. Jag har en (o)hälsosam dragning till doften i bibliotek och bokhandlar. Det kanske bara är damm jag gillar? Eller tänk dig ett antikvariat? Ah!

Jag gillar Merete Mazzarellas texter. Jag har läst dem i Svenska Dagbladet under många år. Inte allt för jobbiga texter, ofta både underfundiga och lagom roliga. Hon vänder och vrider på saker lite lagom mycket så att läsaren inte behöver känna sig obekväm. Kanske är det för att jag är van vid hennes ”Under strecket”-texter som Där man aldrig är ensam inte riktigt lyfter. Den känns lite som ett hopplock även om den har en röd tråd att hålla sig i och faktiskt får mig att vilja läsa flera av böckerna hon citerar. Och visst känner jag hur jag vill ”umgås med författare och böcker” och känner ”glädjen att läsa och skriva” när jag till slut lägger ner just denna bok. Jag landar i att det är okej att jag fortsätter gilla MM:s texter i Svenska Dagbladet fastän den stora behållningen av Där man aldrig är ensam är doften.

23 maj

En bok om dagen no. 10.

Nu har jag jobbat mig ner till nedervåningens bokhyllor och gårdagens läsning kom att bli Feardom, how politicians exploit your emotions and what you can do to stop them, av makens vän Connor Boyack. Jag har velat läsa den sedan han fick den 2014. Budskapet är kristallklart. Boken handlar om rädsla och vilken stark drivkraft denna känsla är när man vill styra människor åt en viss riktning. Visserligen bygger den på USA:s politiska historia och dess politiska system, men grundtankarna är lika sanna i Sverige. Någonstans står det ungefär ”det spelar ingen roll hur dålig fåraherden är, fåren kommer ändå att följa honom”.

Igår lyssnade jag på ett samtal mellan Jörgen Huitfeldt och Navid Modiri. Jörgen är chefredaktör på Kvartal och Navid Modiri driver podden Hur kan vi?. Båda tillför fantastiskt mycket till det svenska diskussionsklimatet anser jag själv. De pratade bland annat om rädsla och hur många klick rubriker som bygger på rädsla drar till sig jämfört med annat. Vi svenskar är experter på att leva i ”feardom”. Den svenska politiska debatten handlar mest om att vi ska vara ”bäst i världen”, snällast, eller möjligtvis mest generös, och detsamma verkar gälla mediarapporteringarna. (Detta innebär naturligtvis att andra är sämst, dummast och minst generösa.) Nu finns det mer och mer ”alternativmedia”, men det är just Kvartal som är min absoluta favorit. (Många alternativmedia är lika partiska åt något annat håll än DN, SvD, Expressen eller vad det vara må.) Kvartal publicerar artiklar skrivna av författare av olika politiska ståndpunkter, för diskussioner runt aktuella händelser med personer med olika slags åsikter och försöker vara en neutral grund för människor så de kan bilda sig en egen åsikt om vad de tycker i aktuella och historiska frågor. Hatten av! Jag uppskattar att slippa känna mig fåraktig när jag ska ta emot nyhetsrapportering.

Så vad tycker du? Tycker du att politiker ska ta ansvar för att uppfostra folket? Ska de tala om vad folket ska tycka? Ska de presentera tillrättalagda siffror för att inte ”skrämmas”? Eller tvärtom? Ska de ta beslut som är baserade på ”att vara bäst (mest) i världen” eller ska de fatta beslut som bygger på konsekvenstänkande? För mig är svaret uppenbart. Jag får väl tacka maken. Han är obekväm och tycker HELT FEL enligt många, både privat och publikt, men han tycker utefter sina egna resonemang. (Å andra sidan tycker han HELT RÄTT enligt andra.)

Själv konstaterar jag att maken lärt också mig att tänka själv, inte som någon annan. Det har gett mig mycket sorg. Jag gillade att vara ett får, att bo i min lilla fårahage och drivas av mina fåraherdar som talade om vad jag skulle göra, tycka och tänka. Idag är jag mer som en undulat som har rymt. Jag känner mig rädd och utsatt i vissa situationer där jag inte har erfarenhet nog att navigera. Min näbb börjar dock bli ganska kraftig och jag kan bita ifrån då det behövs. Så försök inte skrämma mig in i fållan. Jag ska nämligen ut och knäcka solrosfrön. Peace.

22 maj

Om att öva de gröna fingrarna.

Jag gissar att vi inte var de enda som var i trädgården och jobbade hela dagen idag. Eller, dottern fick vara övningskörande assistent till maken som hyrde bergborr på Ramirent. De köpte även mängder av jordpåsar till mina grönsaker som ska stå i murarhinkar. Just nu avhärdas de under fiberduk och får stå kvar där över helgen eftersom det ska bli så ruskigt väder. Vi har rensat massor i häcken och gillar vår nya kompis kompostkvarnen. Jag har nu också satt alla luktärterna i krukor samt gjort stöd till dem. De sista plantorna hade jag inte plats för, så jag satte dem i trädgårdslandet och får fixa stöd under nästa vecka. Alla fröer köpte jag hos Cecilia Wingård. Spännande att odla gammeldags fröer! Förhoppningsvis kan jag få lite egna fröer i höst…

Maken fick en flaggstång i 50-årspresent. Vi har haft lite svårt att hitta ett bra ställe för den, men nu är fästanordningen på plats och betongen ska hårdna. Jag tycker att det är lite läckert att den monteras i berget! Det signalerar att det kan fortsätta flaggas här på gården under lång tid framöver.

Jag satte massor av solroskärnor i en ”skräphög” av upp- och nedvända gräsmattekokor och har varit lite bekymrad över att fåglarna ätit upp allt. Idag hittade jag dock flera små söta skott som tittat upp! Kanske blir det några solrosbuketter senare i sommar ändå?

22 maj

Försommar.

Jag önskar så att jag kunde bidra med doft till denna bild. Det doftar ju alldeles ljuvligt ute just nu och jag är oändligt tacksam över att inte vara jätteallergisk som många andra är vid den här tiden. Så här vackert är det i min bror och svägerskas trädgård ett stenkast härifrån. Det ska byggas nytt där nästa år. Än så länge finns bara en stenmur, en stenkällare och fantastiska syrener eftersom det förra huset inte längre står kvar.

Jag älskar Biofilias hemsida och alla spännande recept som finns att experimentera med där. Igår testade jag att göra syrenlemonad. Dessvärre blev min inte alls lika fin i färgen, utan ser likadan ut som den saft jag gjorde förra året efter ett recept utan upphettning.

Dagen avslutades i Bredavik med några av syskonen och deras familjer, utomhus. Det blev en sådan där ”klassisk” grill med lite grönsaker, korv och ett par köttbitar och så geggiga pommes strips. Jo, om man värmer två påsar i samma ugnsform (vi har inte varmluftsugn i sommarhuset) blir pommesen inte särskilt knapriga. Nåja, alla blev mätta, gräset blev klippt, sällskapet var trevligt och utsikten var fantastisk som vanligt.