Är du en trevlig person? Gillar du trevliga personer? Hur definierar du ”trevlighet”? I en ordbok från 1870 beskrivs ordet på följande vis: ”Som gör att man trifves, finner sig väl, känner nöje.” Jag hade nyligen en diskussion med någon som sa att det känns orättvist att man måste vara ”framåt” för att anses vara trevlig. Jag motsade detta argument och sa att jag känner många trevliga personer som inte är särskilt extroverta. Å andra sidan får personer som inte trivs i sammanhang med många människor kanske förlita sig på en andra chans för att ”bevisa” sin trevlighet? Somliga funkar helt enkelt bättre tillsammans med färre personer. Och har man ett ”resting bitch face”, ett ansikte som i neutralt läge ser surt eller argt ut, vad gör man då? Tolkningen för någon som inte känner en är kanske ”ointresse” eller ”social oförmåga” vilket innebär att man eventuellt får anstränga sig lite extra vid första möten med andra.
För mig är en trevlig person någon som får en att känna sig väl till mods, någon som man känner sig trygg med och någon som bjuder in och låter sig bli inbjuden. Man behöver inte vara extrovert för att bjuda in. För mig innebär det att man visar ett ärligt intresse för den andre, men också delar med sig utan att slänga sin byk i knät på den andre och på något vis kräva att denne ska tvätta den, hänga upp den och lägga in den i skåpet. Somliga behöver lite mer tid för att andra ska uppfatta deras trevlighet. Tvärtom är det också så att någon som verkar varm och inbjudande kanske döljer något helt annat. Jag tycker dock inte att man ska gå omkring och misstänka alla andra för att vara potentiellt personlighetsstörda människor. Alla är varken narcissister eller psykopater, begrepp som är populära att slänga sig med så fort någon är lite för mycket.
Eftersom jag kommer från en familj med ironi ständigt närvarande får jag själv akta mig för ironisk humor. Alla förstår nämligen inte ironi och alla uppskattar det inte heller, det har jag fått lära mig. Personer som är uppriktigt roliga tycker jag ändå vanligtvis är trevliga, deras förmåga att få andra att känna sig bekväma är avundsvärd.
Jag vet att personer från somliga kulturer rent generellt kanske inte anses som just trevliga. För gemene svensk kan det bl.a. skava med högljuddhet, att skräpa ner med både kommentarer och ”vanligt” skräp, att inte respektera köordning och att vara (enligt oss) extrem rak. Min israeliska vän i Philadelphia (detta var runt sekelskiftet) berättade att det fanns en kurs på universitetet i Tel Aviv som handlade om hur andra kulturer funkar eftersom israeler som kom att jobba utomlands ofta ansågs otrevliga. Att vara ärlig i en relation anses allmänt som väldigt viktigt, men många blir sårade då det sägs sådant som kanske är sant, men som inte behöver sägas. Klassiker är då ovan nämnda vän som sa ”om jag var du skulle jag fettsuga min häck” då jag sa att jag gärna hade gjort en bröstreduktion. Vi hade inte känt varandra länge och jag hade lätt kunnat avsluta vår relation där och då. Barn nummer två var några månader gammal och jag kämpade hårt med mina ätstörningar i bakgrunden. Det kunde ju hon inte veta, men ändå.
Känner du att du behöver anstränga dig för att vara ”trevlig” då du träffar andra? Kanske det är dags att fundera på varför det är så. Och om du inte tror att andra personer tycker du är trevlig, vad bygger du det argumentet på? Om du sällan träffar andra som du anser vara trevliga, vad tror du ligger bakom det?
Finfina ord för en fantastisk person! Tack och kram!
Lämna ett svar