Det är en stor dag i äldsta dotterns hushåll idag. Hon går tillbaka till jobbet från föräldraledigheten och hennes man tar över hemmaförälderns roll under en tid innan hon ska vara med barnet igen. Deras tid i livet har fått mig att fundera mycket över tiden som småbarnsmamma och över de val som jag och maken gjorde för vår familj. Så många tankar!
När jag började på lärarhögskolan var jag 18 år och tyckte att jag var både vuxen och kompetent. Jag hade hjälpt till att uppfostra fem yngre syskon och mamma var gravid med lillastesyrran. Jag kände till allt från barnkrupp till stampande fötter i trappor och hade både letat efter syskon som rymt och vankat i väntan efter syskon som inte kom hem i tid. Brådmogen, absolut. Ansvarstagande, Besserwisser, people pleaser, blåögd, martyr, duktig flicka och väldigt allmänbildad för min ålder. Jag gick in i min utbildning med allt vad jag hade. Fröken Christine i lågstadiet, eller kanske redan Kristin och Gull-Britt i lekis, hade lett vägen in i skolvärlden. Dessa kvinnor var mina idoler, jag älskade att vara till lags och höra att jag var duktig. En sväng på högstadiet ville jag bli sömmerska, sedan terapibiträde (fast jag trodde det var arbetsterapeuter som gjorde deras jobb), men jag hamnade ändå på lärarhögskolan för att jag ville. Många av mina kursare var där för att deras betyg inte räckte till drömutbildningarna. Jag skulle vilja säga att åren på högskolan var omdanande och livsomvälvande och kan konstatera att de i högsta grad var det. Men inte var det högskolans förtjänst. Denna omdaning skedde i mitt privatliv och i sällskap av fantastiska lärare på mina praktikplatser. Så småningom fortsatte utvecklingen då jag som ung lärare kom till arbetsplatser som gav en väldigt trygg miljö för utveckling, så när jag kom till mindre trygga arbetsplatser hade jag hunnit tillskansa mig en inre stabilitet och förankring i yrket. Jag var pedagog, hade högskolepoäng i barnutveckling, metodik och pedagogik och dessutom hade jag många års erfarenhet av att uppfostra barn. Detta sägs vara anledningen till att småbarn ska gå i förskola. Det finns helt enkelt personal där som är mer kompetenta än föräldrarna. Att det även handlar om att frigöra personal till andra arbetsuppgifter i samhället hör jag inte diskuteras, det skulle kanske förminska förskolepersonalen. Man skulle kunna tycka att jag skulle vara fredad från andras behov att styra hur jag skulle sköta min föräldraledighet.
Min första barnmorska var en barsk, äldre kvinna i Flemingsberg, redan på den tiden ett ”utsatt område”. Jag var i himlen och så spänd på att bli mamma, hon kom med kommentaren ”kvinnokroppen är gjord för att föda barn mellan 15 och 25 års ålder”. Jag tyckte att det var så konstigt, att jag ju var 25 och därför passade in i mallen och att ingen enda av mina vänner var mamma än. Menade hon att jag nu hade gjort mitt, att det inte borde bli fler barn efter detta första, eller vad ville hon säga med sin kommentar? Jag vet inte, för jag träffade henne aldrig igen. Kommentaren har dock stannat med mig i snart 30 år. Vi fick vårt första barn och med vardera två års mellanrum kom sedan nummer två och tre också. Vi följde mönstret som så många andra för att kunna ta tillvara på den svenska föräldraledighetens guld. Jag fortsatte samtidigt att vara jag: ansvarstagande, Besserwisser, people pleaser, blåögd, martyr och duktig flicka.
Jag kände mig så självklar i mitt föräldraskap, visste vad som skulle göras då barnen var sjuka, lagade rejäl mat, såg till att hålla rutiner och erbjöd pedagogiska aktiviteter. Och jag lyssnade på vad andra sa. Mina medkvinnor (japp, männen hejade på, ”good for you”, detta gällde enbart andra kvinnor) pratade om pension och om kvinnofällan, om karriär och om att se till att inte komma på efterkälken, om ekonomi och om samhällskontraktet. Jag lyssnade. Och jag mådde till slut dåligt. Hela min kropp och min själ talade om för mig att de små varelser som kommit i vår vård var de viktigaste i min värld, men jag stressade ändå iväg till jobbet för att ta hand om andras barn. Det var ju mitt ansvar, både gentemot mig själv och alla andra. Så här i efterskott hade jag velat vara jag idag, haft samma tilltro till min intuition och framför allt hade jag velat våga utmana de tankar som jag inte hade förmåga att möta än. Västvärlden har idag problem då det föds alldeles för få barn. Inte tycker jag att det är konstigt, precis. Efter så många år av propagerande att barn är något obekvämt, på så många olika plan, så har vi fört oss själv hit.
I samhällskontraktet ingår att vi måste förhålla oss till våra medmänniskor. Olika politiska tankar sätter ramarna för hur detta ska gå till, men dessa och andra ramar påverkar oss också gällande personliga prioriteringar. Jag kan inte skölja av mig mitt badvatten, det har jag skrivit om många gånger förut. Det är ofta lättare att se klart på situationer efteråt, då tid har runnit under broarna och mer information har framkommit. Jag ångrar inte mitt liv och vet att det bara går att påverka här och nu, men med den information jag har idag vet jag vad jag vill och inte vill säga till mina unga medsystrar gällande deras föräldraskap. Jag verkligen hatar ordet ”kvinnofälla”. Det gör barnen till en belastning, till en käpp i hjulen och till något som är i vägen. Jag undgår därför att använda det med allt jag har. Jag förordar diskussioner i ett förhållande (särskilt med barn) där det görs klart hur yrkesliv, studier, hemmavarande och liknande ska värderas och eventuellt kompenseras för. Försäkringar, investeringar och konton ska sitta på plats från början, visst är det jätteviktigt! Att leva i godtrogenhet om att ens partner tänker precis likadant som en själv i alla situationer är inte hälsosamt. Men våga fundera runt familjens olika beståndsdelar, vilka behov alla har och hur dessa bäst kan uppfyllas utan att blanda in andras spökröster. Då menar jag också att om en familjemedlems behov uppfylls kanske det behöver göras justeringar för att en annan familjemedlem ska få samma fördelar. Och hur dumt det än känns att erkänna att det hände mig så önskar jag att ingen ung mamma ska bli bannad till att ta beslut gällande sitt föräldraskap som går emot hennes egna övertygelser.
Idag ser jag min dotter gå tillbaka till jobbet av rätt orsaker, inte för att någon utanför hennes familjebubbla har förminskat henne eller gett henne dåligt samvete. Jag peppar från håll och är glad att Lilla L har en så fin pappa som nu tar över den hemmavarande förälderns roll. Jag klappar också mitt yngre jag på axeln och konstaterar att det ändå blev bra till slut och att just denna del i mitt liv har lett till att jag idag månar om de känslor som kommer inifrån jämfört med vad andra tycker. Alla känslor är varken rätt eller sanna, men jag ger mig chansen att ta reda på det själv innan det yttre bjuds in. Jag uppskattar andras erfarenheter och berättelser och har många gånger haft nytta av sådana, men jag vet också idag att beslut ska fattas på rätt grunder. Då kan jag stå bredbent och ansvarsfullt ta konsekvenserna av de beslut jag fattar. Och så gick tankarna denna stora dag.
Lämna ett svar