Monnah

Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare

Känslomässig manipulation.

Kommer du ihåg den alldeles fantastiska teveserien Mot alla vindar och huvudrollsinnehavaren Jon Englishs ledmotiv Six Ribbons? Jag har originalnoterna till musiken, ett häfte i gulaktigt papper med något slags tuschmotiv av Mary och Jonathan Garrett på framsidan. Teveserien sändes första gången 1980 i Sverige och blev en braksuccé. Den har sänts i repris ett flertal gånger och jag kan tyvärr inte riktigt placera min passion rätt i tiden. Det känns som att jag var lite för ung som tioåring för att kunna ta till mig alla stora känslor, så jag gissar att jag såg någon av repriserna under högstadietiden. (Ibland önskar jag att jag kunde ta till min f.d. svägerskas superkraft då det gäller tidsplacering av olika händelser.) Att serien påverkade mig vet jag iallafall och subversiva krafter hade säkert kunnat få mig att göra både det ena och det andra efter att temat klingat ut efter det trettonde och sista avsnittet. Innan barnen kom var jag en väldigt sval person med små känslouttryck åt båda håll, men jag har tydliga minnen av stora tårar trillande nerför kinderna i samband med dessa dramer utspelandes framför mina ögon. Mina känslor gällande både det ena och det andra omskapades.

Du undrar kanske varför jag skriver om en gammal australiensare som varit död lika länge som mina föräldrar och en teveserie som med all sannolikhet inte skulle väcka någon uppmärksamhet idag. Jag berättade ju om podden jag lyssnade på i torsdags. I bakgrunden spelades en melodi som jag inte kunde släppa. Jag ”shazamade” musiken och hittade Loney Dears album A Lantern and a Bell från 2021. Härlig musik, det där gillade jag! Spotify fortsatte spela när albumet var slut och jag kastades tillbaka i tiden. Helt plötsligt befann jag mig, ja, var?! Förvirrat lyssnade jag på en låt jag vet har gått om och om och om igen (jo, så funkar jag med musik), men när? Ignorant Boy, Beautiful Girl (Namanama) kom ut 2004, det år som jag placerat som mitt favoritår någonsin. Jag fyllde 34 det året, hade tre underbara barn som fortfarande inte nått tonårens taggbusktäckta paradis och livet var rent allmänt fint på många sätt. Var det den känslan jag fick i handen då jag hörde den välbekanta och lättlyssnade melodislingan? Hög volym, bubbel i blodet! Livet på topp! Denna låt hade lätt kunnat få mig att gå med på både det ena och det andra.

Igår satt vi i soffan efter en fixardag hemma. Maken hade kombinerat ingenjörens och finsnickarens tankesätt för att kunna laga knappsystemet på vår IKEA-fläkt. Hopplös konstruktion, det gick sönder redan kort efter att vi hade flyttat in i huset och vi har använt lillfingrarna för att kunna tända fläktlampan och dra igång fläkten. Häromdagen rök sista fästet och knapparna åkte helt in i fläktkåpan. Nu sitter knapparna på plats igen med hjälp av en sinnrik konstruktion. ”Någon annan hade helt enkelt köpt en ny fläkt”, sa maken. Han ägnade istället ungefär hela halva lördagen till att fundera, såga, skruva och limma och nu kommer inte fläktens vara eller icke vara längre att hänga på knappsatsens placering. Jaja, jag stickade och ville ha något att titta på som underhållning, jag är ändå barn av min tid. Netflix föreslog serien Parenthood och jag började spela första avsnittet. Ett avsnitt gick in i ett annat och efter fem avsnitt fick jag tvinga mig själv att stänga av. Serien är från 2010. Jag vet vilka flera av skådisarna är, men den har ändå gått helt under radarn. Dock är den helt precis i min stil, precis som Netflix redan ”visste”. Hade jag verkligen valt eller hade Netflix algoritmer valt åt mig?

I podden Det sista pillret tar Johan Cedersjö upp läkemedelsindustrins påverkanskampanjer som ledde till ”lyckopillrens” enorma genomslag trots att det inte fanns någon vidare evidens att de verkligen hjälpte. Känn dig lurad! Lobbyverksamhet och reklam är utformad för att tala till ditt inre, att omforma dina tankar och meningen är verkligen att du inte ska fatta någonting. Helt plötsligt ska bara dina åsikter ha slagit om, du ska känna sympati med en viss grupp, du ska känna hur behovet av att ha något i din ägo är större och viktigare än något annat i ditt liv, du ska känna dig sjuk och i behov av ett särskilt tillskott. Tror du att artiklar om stackars livmoderhalscancerdrabbade personer, män och kvinnor, skrivs av omsorg för dig just när ägarna av livmoderhalscancervaccin håller på att förlora sin födkrok? Glöm det. Tror du att din favoritbloggare verkligen tycker att det där rouget verkligen är det bästa som hänt mänskligheten sedan 1983? Glöm det. Tror du att teveserier och dokumentärer är härligt neutrala? Glöm det.

Min grundpersonlighet är naiv, blåögd, påverkansbar, eller kanske öppen, för att istället använda ett mer positivt laddat ord. Det har gjort ont att inse att världen inte är ”god”, att neutralitet sällan existerar. (Oroa dig inte, jag tror fortfarande att individer har de bästa intentioner. Ja, förutom att alla är sig själv närmast.) Åren i USA fick upp mina ögon för lobbying och korruption. I Washington DC och i Bryssel (EU) jobbar flest lobbyister i hela världen. Personer som alltså helt livnär sig på att sälja in åsikter. Deras uppdrag är att få till lagändringar för att deras företag och organisationer ska få fördelar, inte för att livet för den individuella medborgaren nödvändigtvis ska bli bättre. I Sverige finns det inget sånt tänkte jag i all min blåögdhet, men tji fick jag när jag började se mig omkring. Du vet hur det är. Bara för att man låtsas att något inte finns betyder det inte att det inte existerar. Mina ögon öppnades och nu kan jag inte längre o-se det som visade sig i den processen. Jag önskar att jag bara fick sitta och gråta då jag tittar på en film utan att tänka ”ok, påverkanskampanjen lyckades verkligen”. Ska algoritmer styra mitt liv hädanefter? Ska min moraliska grund vittra bort av att någon annan tycker att den är förkastlig? Vad händer med en människa som inte längre kan ta emot ett budskap utan att utgå ifrån att någon annan försöker påverka? Det känns liksom sorgligt att de samhällsfunktioner som jag vill kunna lita på kör med samma tekniker som psykopaten. Känslomässig manipulation är nämligen en av hens favorittekniker. Och ”Källa på det?” är ett så tragiskt utgångsläge varje gång man möter ny information av vilket slag det än må vara.

Jag älskar mina känslor. Jag vill låta dem få stort utrymme både till vardag och fest. Just idag påminner jag mig själv om hur jag kan använda känslomässig manipulation på mig själv, men på ett positivt sätt! Jag vet vart jag vill vara på väg – nu gäller det att skapa förutsättningar för att jag ska göra rätt val. Alltså de val som jag på förhand har bestämt att jag vill fatta. Må dina känslor tjäna dig väl denna dag och må detsamma gälla mig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *