”Att lära många ting lär oss inte att förstå.”
Herakleitos, grekisk filosof
För ett tag sedan frågade jag min syster vad som är min största svaghet. ”Att du kan mästra”, svarade hon. Storasyster, Besserwisser, lärare. Inbyggd undervisningsfunktion där jag tar mig rätten att fixa till det jag ser som kan bli bättre. Jag har medvetandegjorts om problemet och i takt med att jag blivit äldre också lärt mig när det är okej att plocka fram den här delen av mig själv. Vem är jag att leka fröken i alla möjliga och omöjliga situationer liksom?
Vad svarar du om någon frågar vilken som är din största styrka? Själv har jag så länge jag kan komma ihåg sagt ”att jag kan lite om väldigt många saker”. Jag älskar musik, men är ingen musiker. Jag älskar att skriva, men är ingen författare. Jag älskar att läsa, men är ingen professor eller bibliotekarie. Jag älskar att laga mat, men är ingen kock. Jag älskar att ha det mysigt hemma, men är ingen inredningsarkitekt. Jag älskar att prata, men är ingen föreläsare. Jag älskar att analysera vad det innebär att vara människa, men är ingen psykolog – fast jag är ju faktiskt numera samtalsterapeut. Jag älskar att handarbeta, men är ingen expert. Jag älskar att fotografera, men är ingen fotograf. Jag älskar att texta, men är ingen kalligraf. Jag älskar trädgårdsarbete, men är ingen trädgårdsmästare. Jag älskar teologi, men är ingen präst. Jag älskar barn och ungdomar – och här har jag ju faktiskt en lärarexamen som ska tyda på att det finns något slags professionalism inblandad. Och jag vägrar att vara en av alla som tycker att de inte räckt till som föräldrar.
Ibland får jag känslan av att mycket i mitt liv blivit ”varken hackat eller malet”, att jag skulle ha tagit större ansvar för mina intressen och varit bättre på att öva, finslipa, göra det tråkiga och jobbiga gnetandet. Jag skulle ha gått bakom, under, mellan, genom och tvärsöver. Fortsatt då det var tråkigt. Lagt energi på detaljerna. Min gamle fiollärare Jozef Kratko hade ambitioner för mig, ville att jag skulle gå på musikhögskolan och bli violinist. Länge peppade han, men jag var alldeles för lat för att lägga timmar på etyder och övade mer på kvartett- och orkesterstycken för att inte göra bort mig. Jag undrar precis när han gav upp… Katarina Andreasson lyckades han föra i mål, hon blev världskänd violinist och dirigent. Flera andra av hans elever gick också på olika musikhögskolor, men hans polska disciplin bet tyvärr på mig.
Snart har jag kommit igenom alla lådor här hemma. Det har varit en resa i mitt inre, en påminnelse om varifrån jag kommer, vem jag var, vem jag är och vem jag kan bli. Jag har skakats om på ett bra sätt, känner mig lagom januaripeppad. Det är bra att skämmas för rätt saker, det är bra att lyftas upp och minnas framgångar och det är bra att hitta lösa trådar. Snart går vi in i februari och jag kan göra det nästan frisk, med nygamla ambitioner och med lite större förståelse för mig själv.
Detta inlägg bygger på mitt arbete med årsordet ALIGN.
Lämna ett svar