Jag har en konstig natt bakom mig. Orolig sömn, fick lägga mig på soffan med en massa kuddar för att inte bli galen på den där slemhögen som anföll med låtsaskvävning (vanlig metod i kroppens terrorsystem). Det blåste inte med full kraft, men vindbyarna ruskade om desto mer. Snön slog mot fönstret. Kan snö slå mot fönster? Uppenbarligen, för jag har nu upplevt det själv. Egentligen var det mest ett ihållande dovt smatter av de små, små iskornen som snön bestod av denna natt. Som du ser på bilden har det kommit en hel del snö. Ljuskällorna här inne fortsätter att jobba för att värma upp den kylslagna morgonen. Jag har haft en enda jobbig natt och tycker liiite synd om mig själv. Då är det lätt att tankarna går till alla som lider av sömnsvårigheter och annat relaterat till att i tystnad och ensamhet ha ständiga slagfält med sina egna tankar som duellanter.
Som samtalsterapeut har jag ingen rätt att förskriva medicin. Egentligen gillar jag bättre att kalla mig samtalsstöd, eller kanske allra helst själavårdare. Jag möter så fina människor. En del har varit i det allmänna vårdsystemet och kommer till mig i desperation för att de inte är riktigt redo att ge upp. Andra söker mig efter rekommendation från nära och kära som själva har gått hos mig. Ingen har hamnat hos mig ”av en slump”. De levnadsöden jag får vara med och reda upp i har förståeligt nog lämnat avtryck av olika orsaker. Jag är så stolt över alla som vågar ge sig själv chansen till ett ljusare liv, trots de utmaningar som varit eller är en del av just deras liv. Jag visste redan att ”alla har sitt” då jag började jobba som samtalsterapeut, men det har ändå blivit ännu klarare. Samtidigt har jag sett vilken kraft det ger att lägga eventuella offerkoftor åt sidan och ta sig an livet med nya muskler och hjälpmedel. Offerkoftan är skön, men förstör alla de liv som ägnas åt timme efter timme efter timme av ältande över varför, om och hur något kunde hända eller är som det är utan att det leder till någon bättre plats i livet. Jag älskar att få vara med då klienterna hittar kraften de behöver för att kunna ta sig an själva livet.
Igår ägnade jag nästan hela arbetsdagen åt att lyssna på podden ”Experimentet: Det sista pillret” efter rekommendation av psykologsyrran. Den innehöll inte så mycket ny information, men att få hela historien bakom dagens behandling av människor som lider av depression och höra inblandade från olika sidor inblandade i förskrivningen och intagandet av dessa mediciner så koncentrerat var otroligt givande och intressant. Jag visste redan att det för något år sedan hämtades ut ca 1 200 000 recept på antidepressiv medicin i Sverige. Av dessa var ca 700 000 SSRI-preparat. Är det rimligt att över en tiondel av Sveriges befolkning bedöms som mentalt sjuk och långt mer än det då man kan anta att de allra flesta som äter dessa mediciner är vuxna? Min reflektion är också att jag vet en hel del som lätt hade fått medicin om de hade gått till läkare och uttryckt hur de mår. Förlorar inte begreppet ”sjuk” sin betydelse om det är så?
Jag kan varmt rekommendera poddserien. Kanske bör den intas i något mindre tuggor, men jag kunde inte sluta lyssna och hade ändå en ”fortbildningsdag”. Jag läser och lyssnar på väldigt mycket som rör mänskligt lidande och vad som kan göras åt det i fortbildningssyfte, både för egen skull och för att mina klienter ska kunna få den bästa hjälpen. Var det både sötman och skavet på tungan som dröjer sig kvar efter att ha haft en hård karamell länge i munnen som blev kvar? Känslan av fars ”livet är orättvist” och acceptansen över att det är så kändes så stark. Den psykologiska pendeln har slagit långt från Freuds navelskåderi och nu är det dags att hjälpa människor bygga upp motståndskraft och förmåga att känna gemenskap igen. Jag känner mig hoppfull.
Lämna ett svar