I love you always forever.

Konstigt att musik triggar tankar och funderingar kring upplevelser i livet. Den här sången är alltid väntan på min förstfödde. En av mina elever klappade mig så fint på magen och sa ”Tänk om det är ett föl!”. Jag genade till tåget genom skogen i Visättra, men när jag kom fram till Flempans station trillade jag, platt fall. Då jag satt på tåget dunkade knät och gjorde jätteont och så kändes det så blött och konstigt. Det syntes ingenting på mina mörkblå, fantastiska byxor, men när jag kom fram till jobbet var jag tvungen att ta av byxorna för att kolla. Jag hade ett djupt jack i knät och hela framsidan på benet var blodigt. Gabardin är ett bra material. Byxorna gick i alla fall inte sönder, och det syntes ingenting på dem även om de blev lite stela där blodet torkade. Jag kommer ihåg hur trevligt det var att bo nära systrarna och deras makar. Tja. Som sagt. Musik kan hitta rätt väg i minnenas labyrinter.