Igår skulle min mormor ha fyllt 103 år. Jag var borta vid graven och satte tulpaner på både morföräldrarnas och mammas grav dagen till ära. Samma tanke hade mammas tvillingsyster och hennes man. De kom förbi, inspekterade trädgården och fick med sig en stor bukett tulpaner. Själva kom de med wienerbullar och lite pratsugenhet. Min stackars morbror har ”26 månaders väntetid” på att få rätt hjälp med hörapparat vilket påverkar honom enormt. Han körde polismotorcykel i många år och är i princip döv på ena örat p.g.a. detta. Under tiden som polischef funkade fortfarande hörseln någorlunda och så småningom fick han även hörapparater som inte riktigt gjorde det de skulle. I den kommande hörapparaten ska enheten i det nästan döva örat skicka information till den andra enheten för förstärkning och han ska även kunna ladda den över natten istället för att behöva joxa med byte av batterier stup i kvarten. Hoppas att de 26 månaderna snart har gått…

Maken berättade en rolig historia som uppskattades mycket, men den krävde som synes stor koncentration. Jag älskar att hänga med generationen över och hoppas, hoppas, hoppas att våra syskonbarn kommer till oss och umgås när vi blir ännu äldre, dövare och rynkigare. Jag är redan lomhörd efter mina år i skolvärlden, men eftersom hörseln ger mig så mycket glädje är jag nojig att den ska överge mig. Jag sätter mitt hopp till framtidens elektronik så jag slipper de utmaningar som min morbror ständigt utsätts för i det här läget.