Tja. I går var det vår för en stund. Idag vaknade vi till ett rätt fint snötäcke. Sådana snötäcken ser fina ut inifrån, men ska man ut och köra är det bara att bylta på sig kläderna och ge sig ut och skotta. Det tog en timme att klara av vår uppfart, grannens uppfart och lite extra trottoar. Jag tror det gick på ren vilja.

”Jag är jättetrött”, sa sonen när mamman väckte honom. ”Inte mitt problem. Det var inte jag som var uppe alldeles för länge”, var den arga mammans replik. Hon satte på hårdrock i lurarna och fick extra skottarkraft. Av det hårda arbetet rann hennes arga humör av och hon bytte musik till Doris fantastiska Did you give the world some love today. Efter det kändes det som att dagen skulle kunna bli rätt bra ändå.

Idag ska jag lämna in lövet som ska vidare till Liljevalchs så småningom. Det blev färdigt runt midnatt ungefär. Min smarta dotter frågade i bilen på väg till tåget varför jag hade börjat så sent då jag hade haft mallen hemma i flera månader. Tja, vad skulle jag svara? Jag drog till med sanningen. Jag skjuter ofta på saker och jobbar bra under press. Min ursprungliga plan var jag dessutom tvungen att överge och jag tror att jag är nöjdare med det här resultatet än jag hade varit om jag börjat tidigare än jag gjorde. Å andra sidan hade det varit trevligt att ha lite bättre framförhållning. En viktig detalj funkade inte som planerat och då var det rena turen att jag och maken kunde lösa det på annat sätt. Nu ska jag bara komma på hur jag ska transportera åbäket in till stan utan att skada det. Förhoppningsvis klarar jag att slutföra det jag lovat, nämligen att leverera ett pimpat löv till lokalerna vid Sabbatsbergs sjukhus under eftermiddagen. Efter det är det bara att släppa det här. Jag inser att vi kommer att se 1 999 andra löv och att de flesta med all säkerhet kommer att vara snyggare/bättre/mer välarbetade/mer genomtänkta/blablabla, men jag behöver inte skämmas allt för mycket för mitt. Japp. Så är det med det.

Ps: Glöm nu inte att lyssna på Doris låt.