Min systerdotter har utmanat mig att vara med i projektet ”Inktober” där man tecknar något i bläck varje dag. Nu vaknade jag och insåg att oktober är här och det är dags att börja. Jag undrar hur det ska gå! Och vilken stil kommer jag att ha? Vilket slags penna ska jag använda? Varje söndag brukar min konstnärskompis göra en bläckpennsteckning. Kanske är det här något för mig?
Uppdatering:
Nej, förresten. Det gör jag inte alls. Jag hörde bara att Gyllene Tider kom ut med en ny singel idag och var så klart tvungen att dela med mig av denna viktiga information till dig. Sommartider är en av de mest retfulla och lyckade sommarlåtar jag känner till. Vilken svensk kan inte sjunga med i den refrängen liksom? Det är 31 år sedan Gyllene Tider sjöng Sommartider första gången. Jag undrar om Man blir yr klarar att klistra sig fast på samma sätt. Hm. Vad tror du? För mig är Gyllene Tider musiken mina kompisar lyssnade på när jag själv diggade Dolly Parton och Alf Robertsson (Nej, jag skäms fortfarande inte. Nästan.) Förresten, låt inte namnet Alf Robertson skrämma dig. Hundar, ungar och hembryggt äppelvin bjuder på en fantastisk text som jag kanske inte förstod till fullo som tolvåring…
Salt Lake City by night
I går var vi hemma hos ett par av våra fantastiska vänner från Philadelphiatiden. Nathan är konstnär (hemsidan ska ändras, därför är den inte uppdaterad på säkert ett år), en sådan där som faktiskt delvis kan leva på sin konst. Jag drömmer om att köpa ännu en av hans tavlor. Idag hänger ett porträtt av mig här hemma på väggen. Det målades då jag mådde som sämst som nygravid med yngsta dottern och jag kommer så väl ihåg hur det kändes att stå modell i det skicket. Lite surrealistiskt, minst sagt.
Våra vänner är konstnärliga på många plan. Deras hus är inte så stort, men fullt av liv och vacker konst. Nathan byter med andra konstnärer för att få en blandad kompott på väggarna. Hela familjen var alldeles glad i bilen på väg hem efter god mat, trevligt sällskap och lekledaren Ms (äldsta dottern i vännernas familj) storartade insats för att få oss alla att ligga dubbelvikta av skratt.
Ett hem till skänks man aldrig får
Ej ens på livets högsta höjder
Det bygges sakta år från år
Och älskas fram i sorg och fröjder
Ps: Lite country och lite ”hårdrock” – kanske mer kul än vackert, men jag gissar att publiken hade grymt roligt! Orkar du inte med så mycket energi kanske du hellre lyssnar på Leona Lewis vackra liveframträdande av Run?