13 dec

Det som göms i snö…

… kommer upp i tö. Just nu känns det som att jag långsamt håller på att vakna upp ur en dvala som har pågått i många år. Det är kanske en överdrift, men att börja rota i lådor med saker som jag inte rört sedan maj 2012 gör onekligen att det känns som att jag hade sovit något slags Törnrosadröm. Har vi verkligen bott i Orem i fyra år? Hur kommer det sig att vi packade ner saker som skulle ha getts bort eller sålts på loppis redan då vi höll på att stänga ner Segeltorpslivet? Stackars spindlar och möss som dött eller kammat noll av intresse i dessa lådor. De är nog inte särskilt intressanta för någon. Jo! Kökslådan som blev felmärkt och jullådorna var jätteroliga att packa upp, för de hade jag egentligen velat ha med till vårt compact living-experiment som så småningom bredde ut sig på över 300 kvadratmeter. Nu ska vi som sagt komprimera allt igen.

I första fasen som så smått inletts ska vi flytta in på nedervåningen som är 60 kvadratmeter. Det är inte förrän elektrikern kommer tillbaka i morgon eller i övermorgon som avloppspumpen (eller vad det nu är) kopplas in och vi kan börja använda toaletten och dra igång disk- och tvättapparaturer. Jag hittar bara två gardinstänger, men jag är rätt säker på att vi hade fler i förvar. En av ryggkuddarna till soffan som kom i containern från Orem saknas fortfarande. Say what? Någon av makens mormors underbara jeansmattor hade jag planerat att lägga i köket, men de är ju alldeles för stora allihop. Och hur blir det med matta i vardagsrummet? Ska vi kanske ställa hela soffan på mattan vi hade i Segeltorp? De fina lamporna jag köpte i lampaffären är jättefina, men de är inte alls snygga närmast taket i monterat tillstånd och jag känner mig lurad. Jag vet att allt är mycket mindre än jag ens kunnat föreställa mig, men även när jag tänker ”mindre” så är det ännu mindre än vad jag hade tänkt. Jaja. Det här är absolut bara världsligt! Det betyder dock ingenting mer än jag önskar att det hade gjort.

IMG_9502

De senaste dagarnas lussekonserter har fyllt mig med kärlek och ny energi! Jag älskar den här tiden på året som jag sagt många gånger. Jag vet att det är lätt att försköna tid som flytt, men mina minnen runt advent, Lucia och jul innehåller ett överflöd av kärlek och omtänksamhet. Idag tog jag in den lilla bordsgranen som Far och min syster huggit i skogen. Jag fixade belysningen och mamma fixade allt annat runt om och på. Nu är det så innerligt vackert där nere. Jag hoppas att den känsla jag fick då jag stod och tittade på granen förs vidare i vintervinden för att värma barn och ungdomar som inte har det så lätt. Efter kvällens luciatåg, det tredje på tre dagar, alla helt olika och alldeles underbara, känner jag ännu mer att våra barn är framtidens hopp. Vi måste ta tillvara på deras talanger och styrkor! Gräv där du står. Det kan komma att hjälpa många.