Musik är mitt språk. Jag är flytande om jag bara behöver förstå, kan uttrycka mig hjälpligt i vissa situationer och stapplande i andra och känner att musiken många gånger räddat förståndet på mig. Det låter dramatiskt, men så är det. Jag är ingen drama queen, men ändå full av så mycket känslor som ibland måste ut vare sig det gäller livets höjdpunkter eller dess djupaste mörker.

Marie Fredrikssons röst har tröstat mig så många gånger att jag inte kan räkna dem alla. Igår somnade hon in i sviterna av den hjärntumör hon drabbades av 2002. Jag kommer så väl ihåg den intervju jag läste då hon mådde bättre igen 2005, hur hennes hopp, gudstro och tillit gick igenom texten. Jag hoppas att denna livssyn följde henne hela vägen till dödens port. Vi är så många som är tacksamma över det fantastiska arv hon lämnar efter sig.