Efter en dag i huvudvärkens tecken orkade jag ta mig samman lagom framåt kvällskvisten. Dottern ville ha lite hjälp med knäcken, så jag stod för kulprov och assistans vid själva upphällandet. Slut är tiderna med dubbla teskedar, välta knäckformar och brända fingrar! Knäcktratten är faktiskt en av de där ”onödiga köksprylarna” som sanningen att säga inte behöver jobba hårt resten av året. När det väl är dags för julgodis är hen dock oumbärlig.

S hade hittat ett recept i julgodisboken vi oftast hämtar recept från runt den här tiden. Det blir lite ”såhäraochsådära” när man är så dålig på att dokumentera vilka recept som funkar och inte som jag. Å andra sidan lämnar alltid de riktigt bra recepten märken i godissjälen. Hur ska man kunna glömma att det är Leilas Rocky Road som är bäst till exempel? Det går ju inte!

Det var så mysigt att sitta här i köket medan dottern skramlade runt. Samtidigt påmindes jag om familjen som precis förlorat sin man och far. Vilken tragisk förlust! Mitt hjärta blöder.