Jag har fascinerats av Carl Larsson och hans fru Karin sedan jag besökte Sundborn 1979. Vilka konstnärer! Sedan dess har jag varit tillbaka till detta vackra hem flera gånger och jag har även beundrat CL:s verk på bl a Nationalmuseum och i en av mina favoritböcker samt KL:s verk i Karin Larsson i närbild. Vilket kreativt kraftpar… Läs den här texten i Minnenas Arkiv så förstår du kanske varför de är så inspirerande: Konstnärsparet Carl & Karin Larsson. Larssons släktfester låter dessutom jättetrevliga!

Jag vet att smaken är som baken och att alla ser olika på konst, men det här är sådant som jag njuter av. Vackra färger, estetiskt, harmoniskt… Jag tänker mig att det är precis som ackord. Modern musik låter skräpig i mina öron. Jag har ingen önskan att verka kunna något som andra låtsas fatta. Det känns för mycket som ”kejsaren utan kläder”. Samma sak gäller konst som är allt för märkvärdig eller obalanserad, eller som får mig att må dåligt.

Hur känner du? Har du något eller någon som inspirerar dig?