Igår firades äntligen en finfin väns 50-årsdag då jag och en annan vän tog henne till mitt nya favoritställe Hiet i Ronneby. Hiet är min kusins mans restaurang och han sköter den med den äran. Så mysigt med 70-talsporslin och en inbjudande stämning i lokalen och roligt att restaurangen är så välbesökt. Det är honom väl unt. Han och hans gamla arbetskamrat bestämde sig för att uppfylla den dröm de hade haft under en längre tid och det verkar som att deras ansträngningar har betalat sig. Det är sannerligen inte lätt att vara egenföretagare. De (vi) beskylls allt som oftast för att vara utsugande egoister, men så är det ju inte. Det finns ingen annan än en själv som står som ansvarig för jobbet, så det är bara att göra vad som krävs också då det är tufft. Man kan liksom inte ringa till jobbet med huvudvärk utan att det ger stora konsekvenser. Egenföretagande är fritt på många sätt, men man är hårt hållen på ett annat sätt. Hur som helst är Ronneby Brunnspark mycket vacker också med kvällsbelysning och inte gjorde det något att vi hade fått frysgrader så det var sådär precis lagom krispigt!
Ps: Jag vet att bloggen är lite trist just nu, men inne på Trettio tacksamma dagar uppdateras det ordentligt varje dag. Om fem dagar går vi in i december och juletiden!
På torsdag är det dags för hela halva USA att springa lopp, laga mat, åka fram och tillbaka över hela kontinenten, kolla football och äta alldeles för mycket mat. Här i Sverige är det bara vardag, vilken som helst, så vi tog tillfället i akt och firade igår. I år blev det bara ett ”litet” firande med 12 deltagare, men annars var allt som det skulle! Matkoma följer alltid årets godaste måltid och så får det vara. Jag är mycket nöjd och belåten med allt från sällskapet till efterrätten.
Någon av mina systrar skickade en s.k. meme på en kvinna som stod mitt ute i öknen med en dammsugare och en kommentar om hur man alltid kommer på något ”jätteviktigt” att göra när det kanske finns annat som borde åtgärdas. Precis sådan är jag. Till mitt försvar vill jag dock säga att det ”jätteviktiga” oftast på riktigt är något som faktiskt är bra. Jag har skjutit upp att sätta min vitlök ända sedan dagen då jag skulle åka till Stockholm för en månad sedan (utsädet kom på posten), men igår fanns det inte längre några ursäkter. Då blev det helt plötsligt enormt viktigt att storstäda badrummet. När det nästan glittrade av all städning suckade jag djupt och började leta upp allt jag behövde för att sätta de där vitlökarna.
I vanlig ordning gick det ganska snabbt att fixa iordning allt. Lådan fick sig en rensning av ogräs och vacker krasse (sorry krassen, du har gjort vårt liv lite vackrare denna höst, men dagen var kommen då du fick gå) och sedan var det dags att få allt på plats. Här hade jag kommit sisådär halvvägs. Årets sorter blev Germidour och Thermidrome. Jag har testat båda med goda resultat förut. Förra året var jag så sen med min beställning att jag fick ta det som var över. Förvisso till rabatterat pris, men ändå. Jag tycker inte att det blev lika god skörd på de tre sorter jag testade då, men antagligen handlar det mer om att de satt i trädgårdslandets skuggigaste låda. När jag ändå var igång fick jag ner de 100 billiga Lidl-tulpanlökar jag hade lovat mig själv att inte köpa i dahliarabatten. (I år har jag nämligen som experiment att se hur många av de tulpaner jag redan har i jorden som kommer tillbaka, de har bara blivit matade med blodmjöl.) Du kan ju gissa hur jag kände mig efter timmarna i landet… Varifrån kom motståndet? Jag kände mig ju upplivad, piggare, gladare och kanske lite krokigare i ryggen. Men ibland måste man få pausa lite för att få tillbaka glädjen och i år hade det faktiskt blivit lite för många besvikelser knutna till planttantandet. Jag kommer igen! Allt det positiva uppväger, så är det bara.
Till kvällen åkte vi ut till Tjurkö där vi bjöds på en trerätters värdig kungligheter. Vår vän har jobbat som kock och hon och hennes man odlar det mesta själv. Varje rätt är en kulinarisk upplevelse, liksom äppelmusten som är gjord av egna äpplen. Samtalsämnena var i vanlig ordning spännande och vi kunde åka hem och göra helg både mätta och belåtna.
Grädde på moset blev att gosa med familjens hund och katt. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Husdjur är synnerligen fina vänner till oss människor. De för med sig mycket gott, inte minst i stunder då man känner sig (eller faktiskt är) ensam eller tycker att ingen förstår en. Jag är säker på att Oskar sa ”välkommen tillbaka” då vi gick och är inte på något vis intresserad av att omtolka detta meddelande.
Om jag får frågan vilken som är min favoritstad brukar jag ha svårt att svara. Just idag tycker jag iallafall att Visby bjuder på allt jag önskar av en stad – skönhet, närhet, historia, hav, kultur och riktigt god mat. Detta är dock ett ställe som jag inte gärna besöker under den svenska sommaren, för då kan man knappt röra sig på vissa ställen. Första helgen i september visade sig vara den perfekta tidpunkten. Vi hade tur med vädret, boendet, sällskapet och typ allt annat också.
Vi börjar med boendet. Maken och vårt sällskap hade bokat rum på Scandic eftersom det var fullbokat på andra ställen de kollade. Ju närmare vi kom avresan, desto mer tvekande ställde de sig till de mycket ojämna recensionerna. För 200 kronor mer per rum hittade de istället Hotell St. Clemens som visade sig vara en fullträff. Hotellet har en egen ruin (namnet avslöjar vilken) och ligger granne med Visbys underbara botaniska trädgård som verkligen visade sig från sin bästa sida just nu. Personalen var fantastisk, frukosten av bästa sort, miljön var inspirerande på alla sätt och vis och till och med sängarna var sköna. Dit åker jag gärna igen!
Jag nämnde botaniska trädgården. Det fick bli två vändor i denna inspirerande miljö. Jag vill ju ha en hemlig trädgård hemma hos oss och maken undrade om han skulle bygga något liknande detta. Ja tack, sa jag. Verkligen vackert. Kalkstenen som fanns med lite överallt gjorde ju sitt till, men jag hade gott kunnat tänka mig Ölandssten också. Det är helt omodernt nu för tiden, men kanske kan man hitta det om ögonen hålls öppna.
Mycket av Visbys charm ligger i ruinerna och allt det gröna. Det blev många oh och ah i takt med att kilometer efter kilometer avlades. Visby var inneställenas inneställe på den tid det begav sig. Så är det väl fortfarande. Vad jag vet jetsettas det om somrarna och de fast boende ondgör sig säkert över alla besökande som inte sköter sig och som duschar alldeles för ofta och för länge samtidigt som de är beroende av turismen för att försörja sig.
Sedan är det arkitekturen… Jag är så tacksam över att så många byggnader är välbevarade. Influenser från alla tider finns kvar, även om de mer moderna kontors- och hotellbyggena verkar hålla till utanför stan. Jag ber om ursäkt för bilderna som inte direkt fångat skönheten, men du kanske får en aning om hur vackert det faktiskt är. Varenda lilla gränd bjuder på nya, vackra siktlinjer. Många färger är representerade och stan känns fortfarande levande. Nu vet jag att Visby mer eller mindre somnar ju närmare vintern man hamnar och många företag lägger ner sin verksamhet i takt med att besökarantalet minskar. Än så länge var det dock liv och rörelse på de flesta ställen.
Avslutningsvis måste havet och solnedgången få ett omnämnande. Utan detta vatten hade inte Visby utvecklats till att bli Östersjöns kanske viktigaste handelscentrum. Det finns tecken på ”stadsliv” ända från 700-talet, men det var under medeltiden som Visby verkligen tog sig ton. Tänk, vilket liv och rörelse här måste ha varit jämfört med andra ställen under den här tiden! Jag får många tyska vibbar då jag strosar i Visby och det är ju inte så konstigt eftersom detta också var en viktig Hansestad.
Jag är så tacksam över denna helg. Vi åkte hemifrån klockan nio på lördagsmorgonen och var hemma till kvällningen dagen efter. Två dagar kändes som ”en evighet”. Vi hade tid att i lugn och ro prata med våra goda vänner, äta riktigt god mat (Mille Lires glutenfria pizza var kanon, servicen var outstanding och de vanliga pizzorna fick också höga betyg, Vår Fru bjöd på en underbart charmig miljö, högklassig service och urgod mat om än i små portioner till det priset) och få motion som inte ens gjorde ont. Det var länge sedan jag fick ihop närmare femtiotusen steg på en helg. Årets sommarsemester bjöd mest på Sturkö med en kort, men riktigt härlig, runda till Danmark. Denna Visbyhelg får anses vara kickoff till hösten, även om denna vecka sägs bjuda på riktigt sommarväder här i Sveriges sydöstra hörn. Tack, tack säger jag härmed. Dags att ta itu med vardagens glädjor!
Det är fortfarande sommar. Somliga har börjat jobba igen, andra njuter av att ännu ha många veckor kvar att vila upp sig på. En del har haft semester, men känner sig inte det minsta uppvilade och åter andra har påbörjat nya och spännande uppdrag. Så fort kalendern visar augusti får jag känslan av nystart, men känner också lite andnöd över att tiden går så snabbt. Dagarna fylls mer av annat än rutiner. Den där känslan av att behöva semester efter semestern är något som inte bara jag har upplevt av vad jag har förstått. Här har vi några trevliga nedslag från de senaste dagarna som lagts i sparbössan med sommarminnen.
Vi har städat ut både sommarvistet och stenladan, något som lett till en runda till tippen och minst ett lass till som ska dit. Jag har en plats kvar att städa ut innan sommaren är slut. Det är hjälpsamt att känna momentum, då får jag ofta mer gjort. En av de grejer som inte hamnade på tippen var en helt rostig stekpanna. Sådana har jag räddat förut. Tyvärr tog jag inget före-foto, det förtar lite av vinstkänslan! Den var iallafall så rostig att den gav sken av att vara bortom räddning. Gjutjärn tål rätt hård behandling. Jag diskade bort det värsta med riktigt hett vatten, diskborste och en grytskrubb i metall. När stekpannan började visa svarta områden var det dags för salttricket. Full sprutt på spisen, ett tjockt lager grovsalt och så steker man saltet under viss omrörning i 25 minuter. Pannan blir svartare och svartare, saltet drar till sig gamla avlagringar och rost. Efter full tid hälls saltet av och pannan får svalna helt.
När pannan är sval är det dags att hälla på ett lager rapsolja och sätta den på lägsta värme på spisen i 20 minuter. Efter att oljan har torkats ur är det bara att börja steka! Processen kan behöva upprepas, eller åtminstone smörjningen. Undrar just när denna gamla trotjänare från Huskvarna senast stekte något?
Hårt jobb har blandats med nöje. Häromdagen tog jag dottern, syrran och hennes döttrar på loppisrunda. Vi hittade en del fynd och käkade på Blomlöfs, men annars var det mest bara kul att hänga och titta på roliga grejer.
Några av de roliga grejerna som avverkades var dessa fordon i ”Loppisladan”. Historiens vingslag fladdrade runt öronen och jag funderade en stund över hur vi kommer att transporteras framöver.
Ingen sommar utan regnbåge! Denna dubbling som uppenbarade sig då jag klev ut på verandatrappan sträckte sig över hela horisonten. Jag blir alltid rörd och fascinerad av dessa underbara konstverk.
Andra konstverk i samma klass är blommorna som växer i våra rabatter. Jag är så tacksam att det växer där åtminstone! Eller åtminstone, det är väl orättvist. Själva matodlandet har dock inte varit fullt lika lyckat i år. Nu när vi fått lite mer regn har det iallafall satt fart igen. Denna rosa bukett hittade hem till en fin vän då hon fyllde 50.
Här ståtar samma väns 50-årskris, en underbar liten cavapoo som för en stund fick mig att vilja bli hundägare. Så behaglig och charmig!
Sommaren har varit extremt social. Igår var det dags för uppladdning inför firandet av en 80-åring och en 85-åring i Klackamåla på lördag. Jag tog med mig maken, dottern och svärsonen till min kusins mans nyöppnade restaurang Hiet i Ronneby för att träffa en annan kusin och hennes familj. Snacka om förtrollade smaklökar och många skratt! Den halstrade råbiffen var så god att jag lätt hade kunnat ge mig på en repris idag. Resten av sällskapet var ytterst nöjda med sina val kummel, Spätzle och ryggbiff. Riktigt lyxigt till ett bra pris. Vinpaketet var enligt testaren även det mycket trevligt. Ja, och det var de minnena. Nu rullar vi på med firande av 27 år som mamma (vår förstfödde fyller år om än på avstånd), 13-årskalas och kompislunch. Tack livet för regn, sol, skönhet, gott att äta, fina människor, dammsugare, sparsamma människor och ett intakt minne.
Som jag hade väntat till denna dagen! När vi hade bestämt oss för att åka till Danmark frågade jag fina vännen Sanne om hon ville träffas eftersom vi skulle vara i närheten av Hillerød. Hon återkom snabbt med ett ja och dessutom ett spännande program för dagen. Jag är tacksam för att erbjudandet kvarstod då det visade sig att hela familjen skulle hänga med. Sedan sist har familjen bytt hus mot lägenhet, så vi fick gå husesyn. Underbart hem! Efter detta blev vi bjudna på en fantastisk grillbuffé och rødgrød med fløde som förde oss alla in i matkoma. Vilket mottagande!
När vi hämtat oss lite var det dags att utmana oss själva genom att ge oss ut i ovädret bepansrade med allt från regncape och paraplyer till regnjackor.
Hela gänget var vid gott mod medan vi tog oss till fots från Hillerød centrum till Frederiksborgs slott alldeles i närheten i samlad trupp.
Fredriksborgs slott har anor från 1500-talet då kung Frederik II lät uppföra ett jaktslott på ägorna. Kristian IV rev det och byggde det nuvarande slottet på 1600-talet. Det är idag det största renässansslottet i Skandinavien.
Blåst och regn stoppade oss inte från att ha det fint. Vi promenerade på runt ägorna i rask takt och förevigade en och annan höjdpunkt.
Sanne hade planerat in en picknick i parken, men sådana utförs inte gärna i ösregn. Då planerade Sannes man in en dessertsittning på restaurang istället. Och vilken dessert sen!
Chokladkaka eller créme brûlée fanns som val, båda lika lyxigt goda.
När det söta lagt sig som bomull runt magen var vi redo för en båttur i sjön runt slottet.
Ett gäng frivilliga skeppare håller igång en färjetur runt slottet genom en fond. En av dessa är Sannes far, så han (och Sannes mor) tog med oss på privat tur med guidning. Det var så mysigt! Vår yngsta fick också ta över skepparansvaret en stund. Vi fick lära oss att HC Andersen var en diva och att kungligheterna inte gillade att Latinskolans elever kände sig så hemma på slottsgården, så de fick flytta till en byggnad längre bort.
Det var lite svalt, men inget som inte kunde åtgärdas med lite filtar.
Efter många kramar och tack var det dags att säga farväl och åka vidare till nästa Airbnb-boende, detta en timmerstuga i Hundsted. Här spelade vi spel och åt godis fram till midnatt. Vid det laget hade vi skapat ett eget tärningsspel, mycket roligt! Jag ska se om någon kan skriva ner reglerna så jag kan dela med mig sedan. Jätterolig blandning av tur och taktik. Det blir ett fint minne att ta med hem från Danmark!
Vad är sommar egentligen? En oändlig radda dagar som vi nordbor krampaktigt håller fast i för att inte mista dem? Förlorade i väder-appar gör vi planer och tar sovmorgon och fastnar i någon serie och hänger med släkt och vänner och äter gott eller skräpmat och låter dammråttorna blåsa ut genom öppna dörrar och har tråkigt och kliar på myggbett och gejmar och står med ett ben i vardagen och ett i stressen över att det allt för snart är vardag igen och fikar och badar och undviker solen eller låter solen vandra över hela vår kropp och går på festival och lyssnar på gammal 80-talsmusik och läser och besöker turistmål och rensar rabatter och föder barn och har kalas och bygger och dricker alkohol eller energidrycker och cruisar i a-traktorer och bråkar med partnern eller barnen och sitter oändligt många timmar i något fordon och låtsas äta och lyssnar på sommarprat och torkar tvätt utomhus och tar emot nya små familjemedlemmar som skäller eller jamar och syltar och saftar och bakar och grillar och sommarjobbar och stickar och växer och jammar och fångar den himla dagen så gott vi kan. Sammanfattningsvis verkar det ser ut så här om man försöker få en bild av kända och okändas gemensamma upplevelser.
Här hemma är det mitt i juli precis som överallt annanstans. Vi har vinkat adjö till våra fina sommargäster och får nu lära oss mer om biologisk mångfald i trädgården och tänka på härliga dagar när vi äter vinbärsgelé i vinter.
I Bredavik har vi haft arbetsdag som alltid under syskonveckan. Ett av projekten var att fortsätta projektet att rensa i den taggiga härvan nedanför fönstret i matrummet. Nästa år måste vi måla huset igen och efter timmarna med många personers insatser kommer vi att rent fysiskt komma åt panelen. Dessutom har vi gett mammas fantastiska ros, kaprifolen och syrenen en chans till nystart.
Två av syskonbarnen grävde ur allt skräp som låg i trappan ner till källaren. Det grävdes bort två fulla skottkärror jord, en buske och en ormbunke från själva trappstegen, så nog var det på tiden att ta hand om den biten. Nu kan man dessutom komma in i källaren utan att skada sig på rosentaggarna som anfallit från alla håll de senaste åren.
En av syrrorna är inte så glad i att bada ”kallt”. Med rätt motivering hoppade hon i vattnet trots att hon hade kläderna på. Jag tror aldrig jag sett henne bada i vuxen ålder, förutom i uppvärmda vatten. Heja!
Vi har ätit en ruskigt god pad thai. Med gemensamma krafter fick vi till det och denna gången blev det så gott att jag tror att minst tio portioner till hade slunkit ner om det hade funnits mat kvar. Muurikkan är fantastisk då det ska lagas mat till många. Det behövs också ett gäng som hackar och river ingredienser och så är det viktigt att inte göra risnudlarna för kladdiga innan de ska ner i resten av ingredienserna. Vi förfinar alla detaljer med varje försök. Såsen blandade jag till på höft denna gång efter vad vi hade och har testat. Pad thai-sås, Kikkomansoja, fisksås, ostronsås och pyttelite socker. Vi hade även mycket färsk hackad vitlök och riven färsk ingefära, A och O för smaken. I vår pad thai har vi även vitkål, morötter, kyckling och purjolök. Den serveras med lime, färsk koriander, sweet chili-sås och salta jordnötter (fast det står att det ska vara osaltade jordnötter eller cashewnötter så gillar jag personligen de salta bättre till det här).
Brorsan fick använda sina elektriker-skills för att byta ut ett lampfäste i köket. Jag är synnerligen imponerad över alla som vågar hantera strömförande prylar, det är inte mitt forte.
Nere vid lilla stugan byggdes en spaljévägg av svågern och maken…
… och dagen efter gjorde dessa två gemensamma ansträngningar för att få grindstolparna från ”gamla häcken” på vår tomt på plats vid grusgången upp till vårt hus.
De har lite olika höjd och fason, men det blir jättefint och det känns härligt att ha dem på plats här. Så mycket av Sturkös historia handlar om stenhuggeri, även för mina förföräldrar.
I rabatterna blommar det ymnigt. Det är så spännande att se vad som ens kommer upp, vad som trivs där det hamnat, vad som fått rätt gödning, vad som blir vackert och vad som sjunger vackert tillsammans med allt som står runt omkring.
Igår körde jag gräsklipparen i trädgårdslandet, något som borde göras varje vecka. Nu blir det aldrig så och därför ser det lätt lite skräpigt ut med allt som växer (eller inte växer) i gräsmattan. Allt från självsådd rucola till gråbo och björnbär. Jag rensar lite i taget och det blir bättre för varje år! Äntligen har jag tagit ner malörten, den var mer än dubbelt så hög som allt annat i kryddhjulet och kändes helt malplacerad. Jag har fått spansk körvel av syrran som ska få ta dess plats och tror att det blir bra.
Sockerärterna har vi inte hunnit binda upp. De tog sig ju inte alls, så jag fick sätta en andra omgång som nu börjar ge skörd. Skönt att det inte var för sent! Vill bara inte att de ska ligga i en sådan röra. Skördeförklädet jag fick från dottern är praktiskt! Jag vågar inte använda det till kladdiga grejer som färgar av sig, men till sockerärter passar det väldigt bra.
Skördetiden är igång och igår åt vi vår första spetskål. Alltså, så gott! Vi åt spetskål och klyftpotatis och när jag glatt ojade mig över hur gott det var undrade maken om man åt och bara var tacksam över att det fanns något att äta alls för hundra år sedan om ungefär samma grejer stod på menyn.
Slutligen får jag visa en bild på årets maffigaste luktärtbukett. Jag skulle ha satt en linjal bredvid för att ge chansen till att förstå precis hur stor den är. Årets luktärtsrabatt i östläge har levererat helt galet fantastiskt. Den stora skillnaden från föregående år är jag verkligen vattnat varje dag, åtminstone tills blomningen kom igång. Ja, och detta är lite av vad vi har hållit på med de senaste dagarna.
Gårdagen började med det här. Spännande vallmor doldes i den här fröpåsen, men jag har inte riktigt koll på om det är syrran eller Florea som stod för den. Hur som helst är denna skapelse vacker och även lockande för flygfäna som trivs så bra i ettårsrabatten.
Efter jobbsamtal körde jag förberedelserace – affären och bak av vaniljbullar (älsklingssyssla, även om jag inte längre kan äta resultatet) och rödvinbärskaka med kokostosca (alltså, god, och det är allt jag har att säga om den). Våra gamla grannar från Orem kom och hälsade på. M:s föräldrar är båda svenskar, men hon själv är uppvuxen i Kalifornien. I vanliga fall hänger hon runt Mariefred med släkten tillsammans med barnen då hon är i Sverige, men i år följde maken hit. Då passade de på att göra en liten avstickare ner till oss här nere. Vilken grej! Att ha fått besök från två olika hushåll från vår gamla gata samma sommar känns helt galet, men väldigt roligt. De påminde också om hur allt skiftar med tiden. Själva har de flyttat till Hawaii med sina två yngsta, allt för att kringgå strikta Covid-regler då en förälder blev dödssjuk. Därefter har de blivit kvar och fler familjemedlemmar har flyttat dit.
Tio minuter efter att grannarna hade åkt in till sitt hotell i Karlskrona kom nästa gäng. Den här gången var det en barndomskamrat till mig och mina syskon som numera bor i USA som kom tillsammans med sin familj. Tillsammans med dem kom ett gäng familjemedlemmar från oss båda och våra sommargäster och vips blev det en mysig grillfest med fullt av folk i trädgården. Det blev en perfekt grill-, fotbolls- och sitta ute och tjata-kväll och åskan och störtregnet som höll på precis i gränslandet tog sig aldrig hit till Uttorp. Kvällen slutade närmare midnatt och vid det laget hade jag skrattat så mycket att jag hade ont både i magen och i käken. Att omge sig av människor som bjuder på sig och fyller på energi är sannerligen livgivande. Tjohej!
Tidigt i morse åkte våra amerikanska gäster vidare mot Köpenhamn. De har haft en perfekt Sverigesemester, har hunnit träffa många i släkten och fått uppleva allt från Glassiären till Kalmar slott och Lida. Föräldrarna sa att den ekonomiska situationen var mycket annorlunda mot hur det var för tolv år sedan då de var här sist. Då fick de sex kronor per dollar, nu nästan elva!
Efter nästan en månad i Sverige var det dags att komma tillbaka till Sturkö och knyta ihop säcken. Naturligtvis skulle familjen få äta hembakade bullar med mjölk eller svart vinbärssaft (det senare svårt att få tag på i USA, men min kusins favoritsmak). ”Vår familjs kärleksspråk är verkligen mat. Vi har blivit så bortskämda på den här resan.” Min kusin och hennes man är så tacksamma över att ha fått visa sina barn delar av deras historia och nu vill alla lära sig svenska och kanske komma tillbaka till Sverige för att bo här. Två av deras morbröder bor numera i Stockholm, så de har också ”svenska kusiner” precis som sin mamma.
Barn är ofta väldigt fascinerade av kyrkogårdar och själv tar jag gärna dit dem av olika anledningar. För den här unge mannen var det extra speciellt att få komma hit då han fått sitt mellannamn Tage efter precis den man som ligger begraven här. (Han uttalar dock sitt namn Tejdch på engelska.) Detta var så spännande för honom och han var mycket nöjd.
Min kusin ville sätta en blomma ”på gravarna”; mina morföräldrar är hennes farföräldrar och min mamma hennes faster. Barnen hjälpte till att vattna och fixa och tyckte att det var fint med en egen trädgård fast man är död.
Vi hann även gå en trädgårdsrunda, leka med de välsignade Schleich-djuren, skörda lite vitlök, springa väldigt snabbt på tid och prata om högt och lågt. Till middag serverades favoriten halloumistroganoff och tallrikarna slickades rena. Ingen hade sett eller smakat halloumi förut, men alla tyckte det var jättegott med den gnälliga osten. Resfebern fanns där, men barnen somnade ändå gott medan de vuxna stannade uppe en stund till för att ta in de sista Sverigevibbarna.
Min kusin har en gullig liten tradition (som hon gett mig i uppdrag att genomföra hos ett par av mina syskon där hon glömde att göra det), nämligen att sätta ut små flugsvampar i olika färger på olika ställen hemma hos personer hon besöker. ”Jag vet att det är barnsligt, men det är så roligt att lämna ett litet tack-för-att-jag-fick-komma.” Jag vet inte hur hon kom på det, men gillar tanken. Idag sker ett skifte på Kastrup, för när kusinerna åker hem till USA kommer syrran och hennes familj från Skottland. I Bredavik är allt klart för dem och nu fortsätter denna sociala sommar. Skottarna blir kvar i nästan tre veckor. Samtidigt som de är här kommer en kompis och hennes barn hit och bor en vecka och ett par dagar efter att de har åkt hem till Stockholm kommer våra barn. Extrasyrran från Tyskland kommer också en sväng med sin familj (fast de bor i Bredavik) och vår utbytesdotter från Tyskland kommer med sin familj. Samtidigt med detta har vi släktträff på Fars sida och besök av kusiner från andra delar av Sverige. Någonstans mitt i allt kommer en liten systerdotter som jag längtar efter att få träffa. Så mycket roligt att se fram emot! Sannolikheten för att jag blir uttråkad i sommar är mycket liten.
