… men jag gör det inte.
Tacksamhetslista 27 november 2014
idag är det den riktiga tacksägelsedagen här i Amerikat, så jag passar på att sammanfatta alla mina tacksamhetsglädjor i en:
jag är tacksam över livet
Happy Thanksgiving!
Idag var det dags för laga-mat-hela-halva-dagen. Så roligt! Min Silhouette Cameo fick komma till användning när det var dags att duka. De riktiga höstlöven är nämligen inte fina längre och passar inte att lägga på matbordet! (Nej, vi har ingen duk som är tillräckligt lång då iläggsskivan är på plats.) Kalkon är inte min favorit, men makens potatismos och mina paradrätter gräddsås, stuffing och bönsallad var precis lika goda som vanligt. Och nu är jag stuffed, det är då ett som är säkert. Paleo? Not so much.
Sötaste middagsgästen tillsammans med sockerintaget för dagen. Dotterns äppelpaj vann tävlingen om godaste Thanksgivingrätt, min pumpapaj var bara lika äcklig som pumpapajer alltid är. Då vi hade två utbytesstudenter närvarande kändes det viktigt att de åtminstone fick smaka denna amerikanska högtidsrätt… Min favorit var annars pecanpajen. Jag gillar det kolaknäckiga…
Efter all mat var det dags att prata, prata, prata, spela spel, spela pingis och halvsova. Vi gillar verkligen Thanksgiving! Vår vän J lärde oss en rolig tradition. Alla fick skriva en anonym tacksamhetslista. Jag läste upp dem och så fick vi gissa på vem som hade skrivit. Easy, peasy!
Vad stod på min lista? (Jag har ju övat detta under nästan hela november, så nu var det dags för den komprimerade listan.) Musik, kärlek och familj, om du vill veta.
Jag hittade förresten den här hysteriska listan på YouTube. Jag älskade 80-talet, på riktigt, men dessa musikvideor är bara för mycket. Ha det så kul!
Det här skrev jag på Facebook idag och det får också bli ett blogginlägg:
Idag är det Thanksgiving här i USA. Jag älskar den här traditionen! De senaste veckorna har jag funderat extra mycket över tacksamhet och vad det innebär att bära med sig sådan i sitt hjärta. Hörde en rik man tala till ett gäng ungdomar i samband med ett välgörenhetsprojekt för ett tag sedan. ”Det spelar ingen roll hur mycket pengar man har, det är aldrig tillräckligt ändå. Tro mig. Jag talar av egen erfarenhet.”
Nu är min fråga varifrån tacksamheten kommer och om man kan lära sig att se vad man har istället för vad man inte har. Min farmor Nanna var den mest tacksamma människa jag har känt. Jag har haft andra människor i mitt liv som fokuserat på att attackera hur orättvist det är att andra har mer, bättre, större eller vad det nu är. Vi har ett otroligt stort ansvar som föräldrar och medmänniskor att lära varandra att med värme dela med oss av det vi har (ett glatt humör, en kram, en femtiolapp, en varm filt, gemenskap) istället för att vara avundsjuka på det andra har (finare hus, dyrare kläder, snällare man, grönare gräsmatta).
I dessa tider uppmanar jag alla som känner avundsjuka då de ser vad andra har att stänga av Facebook, sluta spana in Pinterest, ta av avisglasögonen och börja inventera tillgångarna istället. Öva på att känna tacksamhet över dessa och öva sedan på att dela med er av det ni har och lev genom exempel.
Förslag på saker att dela med sig av (om ni inte kommer på något själva):
bjud in någon till jul (sällskap och värme saknas av många, särskilt gamla och ensamma – tack mamma och far för att vi lärt oss detta)
var hemlig tomte till en familj som har det svårt ekonomiskt eller mentalt (ett gäng biobiljetter, en hyacint i en kruka eller en resa till Mallorca beroende på er täthet)
ett handskrivet brev
en kram
en fika
hjälp med storstädning
något du själv aldrig använder men som någon annan skulle ha nytta av
kunskap
barnvakt så föräldrar kan få ägna sig åt varandra
ett leende
Se där! Man kan alltid skylla på att man inte har tid, pengar eller hälsa för att räcka ut en hand, men jag tror att jag vågar lova att alla som orkat läsa så här långt skulle kunna bidra med minst en av dessa grejer. Ta hand om er! Här kommer en kram från mig.
Idag finns det mycket att vara tacksam över. Att jag lever, att jag har världens finaste familj och att vi tack vare min alldeles egen handyman (och en Martha Stewart-video) har en jättefin stjärna som lyser på balkongen här utanför! Jag fick också ett paket som gjorde mig stum och ett facebookmeddelande som gjorde mig alldeles varm av glädje, så den här dagen går inte obemärkt förbi. Det är skönt att kunna landa i nuet, att laga mat i lugn och ro, att förbereda och pyssla och lyssna på bra musik. Du får lite av den kärlek jag känt idag genom den julskiva jag lyssnat mest till genom åren. Den är inte helt ny, men jag älskar fortfarande att lyssna på de vackra tongångarna.
Pecanpaj och pumpapaj står nybakade i kylskåpet och både hus och trädgård är nystädade. Välkommen Thanksgiving! Vi tar emot dig (och familjen K) med öppna armar.
Här är förresten kransen till ytterdörren i lite bättre ljus.
Jag har alltid gillat bebisar. När mina småsyskon var just små fick jag ofta frågan om jag inte tyckte det var jobbigt med alla dessa barn och bebisar. Det tyckte jag inte. Jag gillade att ta hand om bebbarna. När jag var tonåring började jag sitta barnvakt och det fortsatte jag med tills mina egna knattar kom. Nuförtiden får jag passa på att snusa bebis medan chansen ges. I går firade vi Thanksgiving med kusinen, hennes make, tvillingarna K och D samt makens pappa och hans fru. Det var hur trevligt som helst. Jag saknade ingenting, utan var snarare fyrkantig på alla håll efter allt gott som bjöds. Bäst av allt var småknoddarna. De var väldigt behagliga, glada och nöjda.
Här kommer först lilla K, Syster Yster.
Brorsan D är ”pappa upp i da’n” och blir han lika snäll och trevlig som sin far så ska det nog reda sig med honom också.
Undrar just vad ”da’n före doppareda’n” heter här. De doppar ju egentligen ingenting, utan glufsar mest i sig massor av mat och glor på football. ”Earn your turkey!” står det överallt på reklamaffischerna för löpartävlingen i morgon förmiddag. Jag tänker äta utan dåligt samvete, och någon löpartävling kommer jag inte heller att vara med i. Jag och S har stekt 150 köttbullar som vi ska ta med oss till min kusins Thanksgivingmiddag. Min kusin gillar god mat och hon älskade mina köttbullar som hon fick smaka då hon besökte oss för ett par år sedan. Därför bestämdes det att vi tar med oss en sallad (klassiskt) och köttbullar (hm, Thanksgivingsrookie). Med tanke på att F hann äta tio köttbullar innan jag hann säga ”Varsågod!” sist det begav sig så tror jag att de går åt även om det finns mycket annan mat också.
Jag gillar att laga mat, men att rulla köttbullar är BARA tråkigt. Som tur är stod min assistent och rullade alla bullarna själv. Det tog sisådär 1,5 timme för henne, men oj, så stolt hon var!
Så här ser det ut hemma hos oss ibland. Först utsikten mot skogen på baksidan, sedan finhyllan och slutligen fyndbuketten från matbutiken. Gillar mys.
I tacksamhetens anda vill jag säga att jag älskar mina barn. För övrigt måste jag sova nu. Annars missar jag nog kalkonmiddagen.
Vilken Thanksgivingmiddag det blev! Helt perfekt i år. (Det här var den tionde i raden och jag har hunnit förfina mina recept och själva tågordningen i matlagningen.) Jag borde ha gjort ännu mer stuffing, men annars var det Purr-Fect. Jag gillar den här maten mycket bättre än julmaten, så jag är glad över vår adopterade helg.
Bara en ingenjör tänker ”Hävert!” då frun är orolig över att skyn ska rinna över i ugnen. Dagens roligaste stund!
Alltså. Pecanpaj. Man kan bara äta lite, lite tillsammans med en klick grädde, men det är underbart gott.
Vår söta student Abby hade gjort de här fantastiska kalkonmuffinsarna! De var inte bara jättesöta och välgjorda, utan också riktigt mumsiga.
Naturligtvis tog jag en närbild på den enda kalkonen som hade problem med ett ”runny eye”…
Det här, mina vänner, kallas diskbänksrealism. Så här såg köket ut efter tre fyllda diskmaskiner. Efter en maskin till och lite handdisk är det nu jättefint där nere. Dags att sätta igång med adventsgröten och lussekatterna. Eller nej, jag väntar faktiskt tills i morgon bitti.
Dagens många gäster krävde ommöblering. Vi blev så förtjusta i placeringen av den flyttade soffan att den nog kommer att få stå kvar här. Får se hur det känns om några dagar då nyhetens behag har lagt sig lite.
I går ringde jag till vår ”extramoster”, kvinnan jag och maken hyrde rum hos då vi som nygifta bodde i Kalifornien. Hela stora familjen höll just på att trilla in för att fira Thanksgiving och det var liv och rörelse överallt i bakgrunden. Jag kände mig så där lite lagom amerikansk som jag gör då och då och kände mig, i Thanksgivings namn, otroligt tacksam över mina år i det stora landet västerut.
Innan vi flyttade till USA tyckte jag att alla (naturligtvis, jag var dum och okunnig och otroligt dömande i allt) amerikaner var stora i mun, hade fult hår och fula kläder. Dessutom var de både okunniga, ointelligenta och tyckte fel om allt. Tja, jag är första kvinna att erkänna att jag efter det första året var omvänd. Det finns sådana amerikaner, ganska många, men vad mer otroligt är att vi har sådana svenskar också! De människor jag lärde känna i Palo Alto var i de flesta fall mer öppna och intresserade än många svenskar. De var också otroligt förlåtande då jag villigt och glatt pratade på med min töntigt brittiska svengelska. Min brytning rundades väl till med tiden och då vi flyttade till Philadelphia några år senare kom jag snabbt igång med språket. Den gången kändes det som att jag nästan började tänka på engelska emellanåt trots att jag hela tiden pratade svenska med barnen (och med maken då han var i närheten). Alla ni läsare som är språkintresserade, och jag vet att ni är en del, tycker jag ska göra det här testet. Själv är jag till 100% tydligen från The Northeast om man ska lita till testresultatet. Maken kommer visst från Philadelphia, så han måste verkligen ha tagit till sig språket under våra två år där… 😀
I USA börjar julen dagen efter Thanksgiving, alltså idag. För vår del kommer advent perfekt i tiden eftersom det är så vi räknar här i Sviiiden. Det råkar nämligen vara första advent på söndag, dagen efter vårt Thanksgivingfirande! Vi har nu kommit så långt att fönstren är putsade på insidan, julgardinerna hänger uppe, en amaryllis står på skåpet och en liten hyacintplantering står på soffbordet, adventsljusstakarna står på plats med ofungerande lampor, pappersstjärnorna är ”på gång” och hela jullådan är nedplockad från vinden. Det kanske blir jul i vårt hus vad det lider?
Nej, jag är inte med och firar ”Black Friday” på Saks Fifth Avenue, men jag har i alla fall min fina lilla ask med smådekorationer att titta på. Det duger väl så bra!
I Sverige vet knappt man oftast knappt vad Thanksgiving är. Då jag och maken bodde i USA som nygifta firade vi vår första kalkonfest och efter det var vi fast… Sedan dess har vi alltid en riktig Thanksgivingmiddag runt den fjärde torsdagen i november, gärna med amerikanska gäster. Jag förstår inte riktigt alla de amerikaner som tokdekorerar till Halloween, Thanksgiving och sedan jul. De måste vara alldeles utmattade när det nya året står för dörren… Själv är jag visserligen pysselgalen, men då stilen mer är ”less” än ”more” brukar jag inte ha några problem med att ta ut mig. Just nu inspireras jag av Marthas vackra och varma dekorationer på hemsidan. Kanske kan ni hitta något kul att göra där också?
Ps: För er som redan börjar längta efter julen finns förresten Sweet Pauls fantastiska julmagasin ute nu! Mums.