Nu börjar coronaviruset påverka även en del av alla som skrattat åt ”hysterin” runt det som händer i världen just nu. Jag börjar oroa mig över dotterns bröllop som är tänkt att gå av stapeln den 11/4. Sätter man hela livet på paus i ett sådant här läge?
Naturen själv tar ingen hänsyn till människors oro. Regn faller, solen skiner, blommor växer och träden blir gröna igen. Jag njuter av lugnet som promenaderna i naturreservatet bjuder in till och hoppas att vi snart kan se tillbaka på den här tiden utan att känna ångest eller allt för stor sorg.
Idag är det den sjätte juni, det som förut kallades ”svenska flaggans dag”. 1996 blev det en salutdag och 2005 en helgdag. Numera står det ”Sveriges nationaldag” i kalendern, något som gett oss en härlig långhelg i år. Svenskar är osedvanligt onationalistiska (ja, förutom de där onämnbara) och det är stor skillnad på hur våra grannar norrmännen och vi svenskar firar vårt land. Det är liksom inte riktigt rumsrent att älska det svenska och ”vad är egentligen svenskt anyway”’?
Jag funderar över vad som kan anses vara svenskt rätt ofta, oftast i samband med att jag saknar USA eller ser fram emot en resa utomlands. Jag har ju ändå specifikt valt att återvända till Sverige och propsade på att vi skulle flytta hem trots att vi äntligen hade möjlighet att få ett amerikanskt Green Card 2016. För min del var det storfamiljen som drog. Jag längtade för mycket efter dem alla! Vad mer då? Och är det detta jag har saknat då jag inte bott i Sverige? Uppriktigt sagt vet jag inte. Mina ögon har blivit för evigt sönderfrätta av att ha tagit in en massa andra intryck än de jag matades med under min uppväxt. Som sagt, jag älskar Sverige. Inte för att det är perfekt. Inte alls. Jag älskar Sverige trots alla brister. Vad innebär det att vara ”svensk”? Detta är mina tankar och fakta som kommit fram i diverse undersökningar:
Vi vet våra rättigheter. Anställningstrygghet, föräldraledighet, bostadsbidrag, LSS, a-kassa, sjukpenning, barnomsorg, semester… Aldrig tillräckligt om man lyssnar på många mottagare av dessa förmåner/rättigheter, men för många andra är den svenska välfärdsmodellen något stort, fint och fantastiskt.
Det är viktigt att hålla på sig och sitt. Svenskar är överlag mycket försiktiga och är sämst i världen om du vill lära känna nya människor. Åsikterna går isär när det gäller vänlighet och service. Vissa tycker att svenskar är mycket vänliga och hjälpsamma, andra tycker varken att vänlighet eller service har plats i den svenska modellen.
Sverige är ett mycket tryggt land, eller har i alla fall varit känt för att vara just detta. Som du säkert vet går åsikterna isär även om detta ämne. Däremot kan vi konstatera att Sverige som har varit ett mycket homogent land blir mer och mer segregerat. Detta gör att trygghet i Sverige numera kanske kan anses vara något av en klassfråga?
Något som jag själv anser vara mycket svenskt är att vända kappan efter vinden. Här tas ofta viktiga och avgörande beslut baserade på känslor och åsikter. Kändisar som uttalar sig om något ”de brinner för” hamnar i tevesofforna som experter. Jodå. Landet Brunsås bubblar av många heta åsikter och känslor och gillar du inte olika på rätt sätt är det lätt att du hamnar på offeraltaret.
Sverige är det tredje mest sekulariserade landet i världen. Tro är något för svaga människor, om det inte är ”en egen tro” (ofta är denna tro ganska lik alla andras egen tro). Kyrkan har dock fortfarande en viktig plats i mångas liv vid vissa tillfällen. Runt jul är fortfarande många kyrkor välfyllda och många vigslar och begravningar sker fortfarande i kyrkans regi.
Vårt prat om vädret! Alltså, det måste vara unikt. Mina SFI-elever fnissar ofta åt denna väderfixering, men de förstår den också. Särskilt de som har upplevt en svensk vinter och en vanlig svensk sommar, inte en sådan som vi hade förra året.
Sedan har vi det där med lagom. Inte för mycket och inte för lite. Detta anses vi vara väldigt bra på här i Sverige. Kanske är det så. Vad tycker du?
Jag älskar Budapest. Det är en fantastisk stad med otroligt vacker arkitektur, god och prisvärd mat, härliga grönområden och en mycket spännande historia. Denna historia bär tyvärr på lite för mycket sorg och elände för min smak.
Efter att ha försökt hänga med lite i den svenska, politiska diskussionen förstår jag att det anses att Ungern är Europas helvete och EU borde skicka ut detta land dit där pepparn växer. Vi hann lära oss så pass mycket om Ungerns historia under de få dagar vi var där att jag kan förstå att ungrarna är ett misstänksamt folk som inte vill släppa in ”främlingar” i vad form de nu kommer. Detta har hänt om och om och om igen och det har inte direkt lett till några strålande framgångssagor.
Livet är komplext. Jag önskar att jag hade valt rätt varje gång jag stått i ett vägskäl och jag önskar att andra som gjort val som påverkat mig hade gjort detsamma. Det har jag inte. Inte de andra heller. De flesta av oss väljer rätt för det mesta, men det kan gå snett. Ibland har man inte tillräckligt mycket kunskap, andra gånger är det viljan som saknas och åter andra gånger gör man dumma val då det finns något oemotståndligt som glittrar och glimmar i kulisserna.
Just nu upplever jag att många av våra folkvalda blundar med ena ögat och tar in all kunskap genom det andra. ”Den här gången blir det bättre, gör vi bara såhär kommer det inte att gå fel och om bara alla gör precis som vi har sagt så blir allt jättebra.” Jag tycker inte att allt känns hopplöst, men visst känns det ibland som att vi bor i något slags låtsasvärld där någon sitter och leker dockteater med oss?
En storlek passar inte alla och det finns inte bara en tolkning av historian. Våra politiker bär på ett stort ansvar och jag önskar att fler kunde lära sig förstå konsekvenstänkande. Det är roligare att vara ”snäll” och det känns bättre att vara ”god”. Vad konsekvenserna blir av hur de, och vi, agerar ser vi imorgon, eller någon annan dag. Peace.
Svägerskan har gått två dagar över tiden och vi är så ivriga att få träffa lille L som ligger där i magen, men jag är ändå tacksam över den härliga dag vi fick i Smygehuk! Lillebror kom på den geniala utflyktsidén och damerna (de två på bilden) var glada över att haka på.
Sverige är fantastiskt vackert. Naturen. Färgerna. Havet, bergen, skogarna och alla sjöarna. Städerna som vuxit fram under århundraden. Människornas vilja att göra gott och rätt. (Ja, jag drar allt över en kam, precis som jag bortser från miljonprojekt, kalhyggen och övergivna bruksorter.) Jag är tacksam över det land som jag får kalla mitt, det land där jag känner mig mest hemma, det land som har förärat mig med ett pass. Inatt ska jag sova extra gott i min egen säng och drömma vackra drömmar om att få leva ett liv i frihet. Peace!
Jag förstår att min syster håller Varberg högt på listan över potentiella hemstäder! Det blåser rätt bra på västkusten, men det är inte vi karlskroniter rädda för. Tredje gången för mig i den här staden och jag lovar härmed att jag kommer tillbaka inom en inte alltför lång framtid!
Grattis Sverige! Aldrig har jag känt mig så svensk som då jag bott i USA och aldrig har jag varit så tacksam över att få bo här i Svedala som idag. Jag är även otroligt tacksam över att se detta då jag tittar upp på övervåningen. Det betyder att allrummet är på gång att färdigställas. Andra har varken allrum eller något annat att se fram emot.
I morgon får en av mina historiaklasser besök av vår fina vän, mammas gamla SFI-elev, som ska tala om att fly från ett krig och att bygga ett nytt liv i ett nytt land. I dessa tider då saker och ting emellanåt känns svajiga kan det vara fint att påminnas om att elände och djupaste förtvivlan kan övervinnas. Jag är så tacksam över detta!
Av säkert naturliga orsaker har jag under en lång tid varken varit särskilt kreativ eller pysselsugen. Jag började sticka ett par sockor i julklapp till ena dottern för länge sedan och i går tog jag äntligen tag i dem igen eftersom syrran hade städat mammas stickkorg och hittat några projekt som behövde slutföras. Jag hade hunnit till hälkappan, men där tog det stopp. Nu är jag i alla fall ännu en bit på väg och kanske blir den första sockan klar den här veckan. Det beror väl på hur det går nu när far kommer hem från Lund efter operation och komplikationer.
Jag är tacksam över att kunna vara hos mina föräldrar under denna utmanande tid. Livet blir som ett litet rum, en egen bubbla, där allt som händer i periferin känns oviktigt och förminskat. Allt jag vill är att mina föräldrar ska slippa ha så ont och både mentalt och fysiskt slippa känna hur livet rinner ur dem, men det verkar tyvärr som att den önskningen inte riktigt fått uppfyllningsprioritet.
Medan Trump blivit president, SNL under många skratt från ”de goda” driver med Trumpens stackars tioåring (som väl faktiskt inte kan hjälpa att hans pappa är den han är) på ett högst osmakligt sätt, Ingen tar ansvar för galenskaperna som pågår dagligen här i Sverige medan Någon Annan tycker det är okej att filma och direktsända en våldtäkt, en hyresvärd i min pittoreska grannstad Ronneby bjuder sina kvinnliga hyresgäster på gratis Bodyguard (en spray som ”förblindar och färgar angriparen”) då det upplevs så otryggt att röra sig i stan, tja, så länge det är såhär min värld och din värld ser ut så får vi hoppas att alla tar sitt praktiska ansvar att rent fysiskt bidra till något gott där de befinner sig. Mitt fokus ligger i hemmet just nu. Till dig som har mer ork och lust än jag önskar jag lycka till med att bidra till att det goda i samhället vinner. Det lär krävas en del. Gräv där du står.
Under tiden i USA kollade jag ganska lite på teve. Jag plogade igenom några teveserier: Downton Abbey, Call the Midwife, Broadchurch, Bones, den där läskiga svenska serien med poliser och varelser i skogen och så några avsnitt här och där av annat. Det var krångligt att titta på svenska program som skyddades från att visas utomlands, så ett av mina favoritprogram, Så mycket bättre, har jag inte följt alls på fyra år. Vissa låttolkningar har blivit så populära att jag hört dem på radion under sommarvistelserna här hemma, men nu är det dags. Jag ska placera rumpan i soffan varje lördagkväll för att njuta av musik i lika olika former. Jag vet att vissa tycker att konceptet är uttjatat, andra tycker att det blir för mycket fokus på ”tyck synd om mig nu då, för jag har ett väldigt stort ego och är artist”, en del tycker att vissa artister varit helt felcastade osv, osv. Jag tycker nästan allt som har att göra med musik är trevligt och förväntar mig en och annan nytändning av såväl välkända och kanske lite uttjatade låtar som för allmänheten rätt okända dito.
Foto: TV 4
I kväll är det dags för fokus på Tommy Nilsson. Förväntningar på kvällen? Analyserande diskussioner om alkoholism (något som dessvärre drabbar en väldigt stor del av artisteliten), härliga nostalgivibbar från det (inte alltid så) ljuva 80-talet, allt från magiska låttolkningar till lite mer platta arrangemang.
Vilka artister får vi lära känna under de här veckorna och vad vet jag om dem såhär innan programserien? (Inom parantes den av deras låtar jag gillar bäst.)
Danny Saucedo (Brinner i bröstet) – gammal Adolf Fredrik-elev som är klassiskt skolad, vissa kändisfasoner som kanske håller på att mogna bort, duktig och ambitiös
Jill Johnson (I will never let you know) – svensk countrys egen Dolly, fantastisk röst, intressant som människa och otroligt bra programledare i Jills veranda
Lisa Ekdahl (Vem vet) – röst som en liten flicka, hennes hit ”Vem vet” hade maken och jag på våra bröllopsinbjudningar, ful i mun (har stått framför henne i en kö till Cheesecake Factory i New York)
Little Jinder (—) – jag vet ingenting om denna tjej, men brås hon på sin otroligt musikaliska mor Åsa så får vi möjlighet att lära känna en fin artist
Magnus Carlson (tyvärr mest Weeping Willowslåtar, som Lovers never say goodbye) – åh, en av Sveriges absolut bästa röster, som sammet
Tommy Nilsson (Amelia) – åttiotalsidol som alla mina tjejkompisar ääääälskade, men som jag mest lyssnat på som vuxen, f d svärson till Lill-Babs (jag vet, det har inte med honom att göra), nykter alkoholist
Tidigare i kväll gick maken, äldsta dottern och jag en promenad ut till havet från huset som blir vårt hem framåt vintern. För mig har alltid Sturkö varit Bredavik, havsutsikt mot Karlskrona och trakterna däromkring. Nu kommer vi att hamna cirka en halvmil mot öns södra sida en bit från havet. Trots att det finns bebyggelse på två sidor av huset är det så lummigt att man känner sig helt ifred, något som jag tycker är jätteskönt. Vandringsled och cykelled går några hundra meter från huset och man tar sig snabbt till Uttorps naturreservat om man känner sig hågad.
Så här vackert kan man ha det i Sverige en höstkall sensommardag…
Maken läste det här för mig. Jag är mörkrädd, men försöker ändå låta bli att skrämmas av situationen som uppstår i kölvattnet av att ”vara snäll”. Det här är läskigt på riktigt. Sverige, Sverige, älskade land… En asylsökande man vill visa hur kränkt han känner sig och bestämmer sig för att sticka ihjäl två svenskar så svenskarna i allmänhet fattar hur elaka de är för att han inte får stanna i Sverige. En ung, svensk man slår över och sticker ihjäl folk för deras ursprungs skull och för att visa att han tycker invandringspolitiken som drivs i Sverige inte funkar för honom. En stat som pratar om att ta ett lån på 30 miljarder kronor för att lösa den akuta situationen med invandringen till Sverige. Folk som gömmer sig bakom dolda alias för att häva ur sig hot och otidigheter som de aldrig hade sagt till någon om de stått ansikte mot ansikte. Folk som sätter eld på hus som är påtänkta som asylboenden. Tältläger för nyankommande flyktingar.
Det finns så mycket gott i världen, men ibland får jag jobba hårt för att påminna mig om det.
