24 apr

Torsdagstankar.

Här har du gullungarna från häromdagen. De är hur roliga som helst! Lilla E lät meddela mig följande: ”You can call me Princess Girl. H is Booger Man.” Orättvist… Vad skulle du välja om valet stod mellan Prinsessflickan och Snorkråksmannen? 😀

23_1

23_3

Idag har det firats vilt i grannstaden/samhället då Brigham Young University hade examensceremonier dagen lång. Det vilda bestod kanske mest av trafikstockningar, förstås. Den nyvärptaste collegestudenten jag känner är en av mina fina yogavänner. Hon är en otroligt spännande och intressant person och väl värd det faktum att hon har blivit antagen till Harvard Divinity School till hösten. Jag är så glad för hennes skull! Js livsmål är att förändra världen till det bättre, så det hoppas jag att hon får chans göra på ett eller annat vis.

Processed with VSCOcam with t1 preset

Själv har jag inte så stora drömmar, men när solen lyser in genom persiennerna på morgonen brukar jag känna att jag har fått chans till ännu en ny dag och att det verkligen inte är alla förunnat. Jag har till exempel inte gjort något världsomvälvande idag, varken gott eller ont. Jag hade möjlighet att njuta av svensk sommarvärme i solen (min elev fick sitta ute på trappan och jobba medan jag låg på gräsmattan och läste en bok), det har skjutsats fram och tillbaka, min bästa hummus någonsin skapades efter Jerusalemkokbokens grundrecept i köket (är du intresserad kan jag lägga upp ”ungefärreceptet”), i ett proppfullt rum fick jag ännu en fantastisk session med Heather på The Yoga Space och så har jag umgåtts med min familj, mina älsklingar.

23_4

Som sagt. Inte världsomvälvande, men för mig var det en fin dag. Jag njuter av tanken på att min mamma fick ett så bra besked i går. Far mår inte toppen, men nu har i alla fall läkaren koll på honom. Det finns så många bra mediciner nu för tiden och det gör att det känns onödigt att någon ska behöva lida i onödan. Jag är tacksam för min familj, för var och en av alla de som tillsammans skapar ett biologiskt och känslomässigt skyddsnät för mig. Så mycket kärlek.

23_2

Innan äldsta dottern hämtades i skolan för att hinna i tid till sin pianolektion skickade jag två paket på posten. Postdamen, en ganska sträng donna med väldigt vackra händer (jag tänker alltid på min mammas väninna som bor i Italien när jag ser henne), sken upp då jag kom fram till hennes fönster och berättade att hon hade samlat ihop alla sina arbetskamrater för att visa kuvertet jag skickade till min mamma häromdagen efter att jag hade betalat och gått därifrån. Hon tyckte att jag hade skrivit så vackert och både hon och arbetskamraterna var mycket intresserade av att få lära sig hur man gör. Vad sägs om att vänta på bussen till Spjutsbygd, vänta på fiollektioner, vänta på att skolan ska börja och utnyttja tiden till att kludda på allt papper som finns att uppbåda? Med tiden får du ganska bra koll på pennorna. Ungefär så här kan det se ut med stålpenna och guldbläck (ursäkta det dåliga utsuddandet av resten av adressen):

23_6

I morgon är en annan dag och den här veckan ser jag verkligen fram emot helgen. Peace.

29 mar

Tipstorsdag vecka 13.

Häromdagen läste jag rubriken till en artikel och kände att det väl ändå finns gränser för vilka knep journalister kan ta till för att skapa debatt. ”Hon har inte råd att vara smal” eller något liknande stod det, och bildtexten visade en överviktig ung, mörk amerikanska. Eh – precis vad menar journalisten med det? Har man verkligen inte råd att köpa mat blir man mager av undernäring. Jag kanske inte skulle bli så upprörd, för jag läste inte själva artikeln, men ändå.

Då jag var föräldraledig och K pluggade på tjusigt, amerikanskt universitet gick vi back varje månad. Dollarkursen var rent urusel ($1 kostade ca 11 kr). Vi hade en månadsinkomst på ca 9 ooo kr, men bara hyran gick på ca 11 000 kr. (K hade fått ett stipendium och hade studielån, men allt var ju räknat i kronor.) Vi hade ett fint litet sparkapital som vi därför under dessa två år fick ”äta upp”, faktiskt rent bokstavligt. Jag blev så smal och fin så, för vi har nog aldrig ätit så hälsosamt och vi har definitivt aldrig ätit så billigt, vare sig förr eller senare. Vi hade rätt ofta folk hemma på middag. Inget problem om man bara planerar lite! Vi åt massor av ägg, ris, lök och potatis (Vad säger ni om det, kära LCHFare och GI-ivrare?), jag fyndade kött med kort datum till halva priset och jag bakade nästan allt bröd själv (skållade grahamsbullar oftast, lättast att baka ut då man inte har någon hushållsassistent). Vi åt mycket kyckling, linser och bönor, men inte speciellt mycket pasta. Tyvärr är det inte speciellt populärt med fisk på de flesta ställen i USA och på Thriftway där vi handlade fanns det bara frysta block till ett ganska högt pris. Däremot kunde man hitta räkor till fyndpris då och då. Frukt och grönsaker var visserligen dyrt, men jag anpassande inköpslistan efter säsong, så vi fick i oss en hel del av det också. Nu hade jag kunnat göra helt andra matval. Jag hade kunnat köpa chips och läsk som förvisso är väldigt billigt, men det gjorde jag inte. Jag tycker journalisten helt har missat poängen. De överviktiga kanske är fattiga, men de är överviktiga p g a okunskap och fel matvanor! Riktig fattigdom gör människor magra, inte tjocka. Jag blir så irriterad på detta! Socker och vitt mjöl blandat med fett är livsfarligt, för att inte tala om ett energiintag som långt överskrider det man gör av med. Det är inte McDonald’s fel att folk är feta. Det är de själva som äter sig överviktiga. Kolla vilka matval ett barn i en amerikansk skolmatsal har. Det är rent skrämmande! De tror att chips, vaniljpudding och chicken nuggets är fullvärdig mat. En förändring måste ske, föräldrar måste ta sitt ansvar och lära sina barn hur och vad man ska äta! (Och kom inte dragandes med att det här är statens ansvar. Vi har alla ansvar för våra egna liv, och våra barns, i alla fall tills de blir vuxna, självständiga individer.)

Vad har det här med Tipstordag att göra? Jag hade faktiskt tänkt ge tips på budgetalternativ till inredningsdetaljer att använda sig av om plånboken är platt, men mina tankar började snurra åt ett annat håll. Kanske dags att visa det jag hade tänkt göra från början?

Jag älskar ”vår” blomsteraffär, men för oss vore det ekonomiskt ohållbart att handla där en gång i veckan. Dessa vackra videkvistar fick jag av maken på hans födelsedag (jag vet, lite omvänt). Den här lilla buketten har gjort mig precis lika lycklig som om han hade kommit hem med en köpebukett!

Min gamla 15-årspresent funkar fortfarande. En symaskin är toppen, i alla fall om man är någorlunda sykunnig. Med den kan man förnya inredning (och garderob) till en billigare penning än om man alltid köper nytt.

Ännu en gratisbukett. Här är det dotterns fina blåbärsris som har börjat slå ut! Egentligen ville jag med denna bild visa alternativet ”tryck” i stället för originalkonst. Man kan förnya sig till en liten peng, men det kommer att kännas som att man har gjort en stor investering. Min vän Fiffi har massor av fint att välja på i sin shop. Det här hjärtat kommer från Tove Larris.

Jag vill också slå ett slag för magnetpoesi. Vi har så roligt med det set vi köpte för flera år sedan, och många är de gäster som skrivit på vårt kylskåp. Denna magnettavla kommer från Canvas, men säljs dessvärre inte av You Do längre. Magnettavlor kan man göra själv genom att måla något med magnetfärg, men annars finns det fina på IKEA om de fortfarande säljs. Lätt att förnya dessa engångsinvesteringstavlor! Ännu billigare blir det så klart om man bara använder kyl och frys som ”tavla”.

Tja, nu har jag inte tid att skriva mer, så ni får nöja er med mina tankar runt mat och fattigdom, inredning och platt plånbok. På återhörande.