Ja, alltså, jag vet inte hur du har det, men här är det kallt, blåsigt och molnigt. Så här brukar det kännas runt min födelsedag i oktober. Jag tog i alla fall sovmorgon, eller rättare sagt så vaknade jag precis lika tidigt som vanligt, men låg kvar i sängen i två timmar. Vardagslivet drar igång ordentligt på måndag. Numera är jag inte alls lika mycket i Bredavik som när jag uppehöll mig där hela somrarna med barnen, men det känns ändå som att det är när det blir tyst där som sommaren är slut. Vi fortsätter så klart att vara där i olika konstellationer även när skolorna drar igång, men ändå. Våra sommargrannar har åkt hem till Göteborg, vår lärargranne har börjat jobba. Alla sängarna är bäddade och solrosorna har slagit ut. Sommaren 2023 kan sammanfattas och det kommer att finnas många härliga minnen att se tillbaka på när ovädret Hans byts ut mot höstvindar och vinterhalka. Hösten 2023. Hälsans år kom av sig, men jag är villig att återuppta fokuset och upprätta nya rutiner. Lilla barnbarnets BF närmar sig och vi har mycket spännande att se fram emot! Jag känner mig sålunda väldigt trött och väldigt pepp. Det blir bra det här. Tjingeling!
En gång sa en vän till mig att hon aldrig hade orkat med att ha en så stor familj som jag har. Hur skulle alla dessa kalas hanteras? Igår berättade jag om Fars släkt där man någon gång kom på den briljanta idén att samordna jämna födelsedagsfiranden. I min storfamilj har vi sagt att man uppvaktar syskonbarnen om man rent fysiskt är på plats. De i familjen som är lite om och kring sig skickar ett kort. Jag har inte varit bra på det på mååånga år, men tänker ofta att jag borde börja igen. Vi syskon uppvaktar varandra vid jämna födelsedagar. Jag brukar försöka komma ihåg de lokala släktingarna, men de är också lättare att samla ihop om man är upplagd för kalas. Vi firade i många år sonens födelsedag i början på augusti för att sätta punkt för sommaren innan vi for hem till Visättra, Philadelphia, Segeltorp eller Orem, en tradition som höll i sig länge.
Igår kom min tyska extrasysters dotter hem efter fyra veckor på språkläger i Kanada. Detta råkade också vara hennes fjortonde födelsedag, så det passade extra bra att fira tillsammans med oss som fortfarande var kvar i närheten av Bredavik. Jag hade låtit Silhouetten jobba för att skära ut bokstäver till ett par texthälsningar, en av syrrorna hade gjort fint med vackra buketter och ballonger och så hade födelsedagsungakvinnans mamma dukat upp så fint med glass och fantastiskt fina härligheter från Andréns. Trots jetlag efter ett extra långt dygn var festföremålet så glad och hade mycket spännande att berätta gällande sin upplevelse. Vilken grej!
När vi väl var hemma igen var jag rätt mör efter de senaste veckornas, hm, månadernas, höga tempo. Maken hade lite möten online och samtal att ta sig an och jag arrangerade blommor som jag hade plockat innan ovädret Hans drog in. Ikväll kommer ett par amerikanska gäster som vi inte känner (jag får berätta mer när de har åkt vidare på onsdag) och jag behöver storstäda tills dess. Jag tog dock beslut om att det fick vänta tills idag, slog mig ner i soffan med kuddar och en filt och flyttade inte på mig på flera timmar. Jag avverkade söndagssnacken med ”barnen” och ringde en del andra samtal till nära och kära. Sedan upptäckte jag att det äntligen har kommit nya avsnitt av Call the Midwife på Svt play och kollade på julspecialen och första vanliga avsnittet medan stearinljus, regn, vind och åska gav en perfekt stämning. Sådär mys-lat har jag inte riktigt haft möjlighet att vara den här sommaren, men jag behöver verkligen det ibland. Det var hur som helst väldigt härligt och jag kunde konstatera att jag längtar efter min ”pilgrimsfärd” som aldrig blev av i våras p.g.a. organisatoriska problem. Blir det Gotland i november igen, eller något helt annat? Vi får väl se. Först ska vi ta oss an andra veckan i augusti. Hoppas den blir bra på alla sätt och vis.
Det är fortfarande sommar. Somliga har börjat jobba igen, andra njuter av att ännu ha många veckor kvar att vila upp sig på. En del har haft semester, men känner sig inte det minsta uppvilade och åter andra har påbörjat nya och spännande uppdrag. Så fort kalendern visar augusti får jag känslan av nystart, men känner också lite andnöd över att tiden går så snabbt. Dagarna fylls mer av annat än rutiner. Den där känslan av att behöva semester efter semestern är något som inte bara jag har upplevt av vad jag har förstått. Här har vi några trevliga nedslag från de senaste dagarna som lagts i sparbössan med sommarminnen.
Vi har städat ut både sommarvistet och stenladan, något som lett till en runda till tippen och minst ett lass till som ska dit. Jag har en plats kvar att städa ut innan sommaren är slut. Det är hjälpsamt att känna momentum, då får jag ofta mer gjort. En av de grejer som inte hamnade på tippen var en helt rostig stekpanna. Sådana har jag räddat förut. Tyvärr tog jag inget före-foto, det förtar lite av vinstkänslan! Den var iallafall så rostig att den gav sken av att vara bortom räddning. Gjutjärn tål rätt hård behandling. Jag diskade bort det värsta med riktigt hett vatten, diskborste och en grytskrubb i metall. När stekpannan började visa svarta områden var det dags för salttricket. Full sprutt på spisen, ett tjockt lager grovsalt och så steker man saltet under viss omrörning i 25 minuter. Pannan blir svartare och svartare, saltet drar till sig gamla avlagringar och rost. Efter full tid hälls saltet av och pannan får svalna helt.
När pannan är sval är det dags att hälla på ett lager rapsolja och sätta den på lägsta värme på spisen i 20 minuter. Efter att oljan har torkats ur är det bara att börja steka! Processen kan behöva upprepas, eller åtminstone smörjningen. Undrar just när denna gamla trotjänare från Huskvarna senast stekte något?
Hårt jobb har blandats med nöje. Häromdagen tog jag dottern, syrran och hennes döttrar på loppisrunda. Vi hittade en del fynd och käkade på Blomlöfs, men annars var det mest bara kul att hänga och titta på roliga grejer.
Några av de roliga grejerna som avverkades var dessa fordon i ”Loppisladan”. Historiens vingslag fladdrade runt öronen och jag funderade en stund över hur vi kommer att transporteras framöver.
Ingen sommar utan regnbåge! Denna dubbling som uppenbarade sig då jag klev ut på verandatrappan sträckte sig över hela horisonten. Jag blir alltid rörd och fascinerad av dessa underbara konstverk.
Andra konstverk i samma klass är blommorna som växer i våra rabatter. Jag är så tacksam att det växer där åtminstone! Eller åtminstone, det är väl orättvist. Själva matodlandet har dock inte varit fullt lika lyckat i år. Nu när vi fått lite mer regn har det iallafall satt fart igen. Denna rosa bukett hittade hem till en fin vän då hon fyllde 50.
Här ståtar samma väns 50-årskris, en underbar liten cavapoo som för en stund fick mig att vilja bli hundägare. Så behaglig och charmig!
Sommaren har varit extremt social. Igår var det dags för uppladdning inför firandet av en 80-åring och en 85-åring i Klackamåla på lördag. Jag tog med mig maken, dottern och svärsonen till min kusins mans nyöppnade restaurang Hiet i Ronneby för att träffa en annan kusin och hennes familj. Snacka om förtrollade smaklökar och många skratt! Den halstrade råbiffen var så god att jag lätt hade kunnat ge mig på en repris idag. Resten av sällskapet var ytterst nöjda med sina val kummel, Spätzle och ryggbiff. Riktigt lyxigt till ett bra pris. Vinpaketet var enligt testaren även det mycket trevligt. Ja, och det var de minnena. Nu rullar vi på med firande av 27 år som mamma (vår förstfödde fyller år om än på avstånd), 13-årskalas och kompislunch. Tack livet för regn, sol, skönhet, gott att äta, fina människor, dammsugare, sparsamma människor och ett intakt minne.
Ibland är det lätt att föreställa sig känslan av att inte ha ett enda bekymmer, att känna sig viktlös och bara glida genom livet som en båt med vind i seglen.
Vad är sommar egentligen? En oändlig radda dagar som vi nordbor krampaktigt håller fast i för att inte mista dem? Förlorade i väder-appar gör vi planer och tar sovmorgon och fastnar i någon serie och hänger med släkt och vänner och äter gott eller skräpmat och låter dammråttorna blåsa ut genom öppna dörrar och har tråkigt och kliar på myggbett och gejmar och står med ett ben i vardagen och ett i stressen över att det allt för snart är vardag igen och fikar och badar och undviker solen eller låter solen vandra över hela vår kropp och går på festival och lyssnar på gammal 80-talsmusik och läser och besöker turistmål och rensar rabatter och föder barn och har kalas och bygger och dricker alkohol eller energidrycker och cruisar i a-traktorer och bråkar med partnern eller barnen och sitter oändligt många timmar i något fordon och låtsas äta och lyssnar på sommarprat och torkar tvätt utomhus och tar emot nya små familjemedlemmar som skäller eller jamar och syltar och saftar och bakar och grillar och sommarjobbar och stickar och växer och jammar och fångar den himla dagen så gott vi kan. Sammanfattningsvis verkar det ser ut så här om man försöker få en bild av kända och okändas gemensamma upplevelser.
Här hemma är det mitt i juli precis som överallt annanstans. Vi har vinkat adjö till våra fina sommargäster och får nu lära oss mer om biologisk mångfald i trädgården och tänka på härliga dagar när vi äter vinbärsgelé i vinter.
I Bredavik har vi haft arbetsdag som alltid under syskonveckan. Ett av projekten var att fortsätta projektet att rensa i den taggiga härvan nedanför fönstret i matrummet. Nästa år måste vi måla huset igen och efter timmarna med många personers insatser kommer vi att rent fysiskt komma åt panelen. Dessutom har vi gett mammas fantastiska ros, kaprifolen och syrenen en chans till nystart.
Två av syskonbarnen grävde ur allt skräp som låg i trappan ner till källaren. Det grävdes bort två fulla skottkärror jord, en buske och en ormbunke från själva trappstegen, så nog var det på tiden att ta hand om den biten. Nu kan man dessutom komma in i källaren utan att skada sig på rosentaggarna som anfallit från alla håll de senaste åren.
En av syrrorna är inte så glad i att bada ”kallt”. Med rätt motivering hoppade hon i vattnet trots att hon hade kläderna på. Jag tror aldrig jag sett henne bada i vuxen ålder, förutom i uppvärmda vatten. Heja!
Vi har ätit en ruskigt god pad thai. Med gemensamma krafter fick vi till det och denna gången blev det så gott att jag tror att minst tio portioner till hade slunkit ner om det hade funnits mat kvar. Muurikkan är fantastisk då det ska lagas mat till många. Det behövs också ett gäng som hackar och river ingredienser och så är det viktigt att inte göra risnudlarna för kladdiga innan de ska ner i resten av ingredienserna. Vi förfinar alla detaljer med varje försök. Såsen blandade jag till på höft denna gång efter vad vi hade och har testat. Pad thai-sås, Kikkomansoja, fisksås, ostronsås och pyttelite socker. Vi hade även mycket färsk hackad vitlök och riven färsk ingefära, A och O för smaken. I vår pad thai har vi även vitkål, morötter, kyckling och purjolök. Den serveras med lime, färsk koriander, sweet chili-sås och salta jordnötter (fast det står att det ska vara osaltade jordnötter eller cashewnötter så gillar jag personligen de salta bättre till det här).
Brorsan fick använda sina elektriker-skills för att byta ut ett lampfäste i köket. Jag är synnerligen imponerad över alla som vågar hantera strömförande prylar, det är inte mitt forte.
Nere vid lilla stugan byggdes en spaljévägg av svågern och maken…
… och dagen efter gjorde dessa två gemensamma ansträngningar för att få grindstolparna från ”gamla häcken” på vår tomt på plats vid grusgången upp till vårt hus.
De har lite olika höjd och fason, men det blir jättefint och det känns härligt att ha dem på plats här. Så mycket av Sturkös historia handlar om stenhuggeri, även för mina förföräldrar.
I rabatterna blommar det ymnigt. Det är så spännande att se vad som ens kommer upp, vad som trivs där det hamnat, vad som fått rätt gödning, vad som blir vackert och vad som sjunger vackert tillsammans med allt som står runt omkring.
Igår körde jag gräsklipparen i trädgårdslandet, något som borde göras varje vecka. Nu blir det aldrig så och därför ser det lätt lite skräpigt ut med allt som växer (eller inte växer) i gräsmattan. Allt från självsådd rucola till gråbo och björnbär. Jag rensar lite i taget och det blir bättre för varje år! Äntligen har jag tagit ner malörten, den var mer än dubbelt så hög som allt annat i kryddhjulet och kändes helt malplacerad. Jag har fått spansk körvel av syrran som ska få ta dess plats och tror att det blir bra.
Sockerärterna har vi inte hunnit binda upp. De tog sig ju inte alls, så jag fick sätta en andra omgång som nu börjar ge skörd. Skönt att det inte var för sent! Vill bara inte att de ska ligga i en sådan röra. Skördeförklädet jag fick från dottern är praktiskt! Jag vågar inte använda det till kladdiga grejer som färgar av sig, men till sockerärter passar det väldigt bra.
Skördetiden är igång och igår åt vi vår första spetskål. Alltså, så gott! Vi åt spetskål och klyftpotatis och när jag glatt ojade mig över hur gott det var undrade maken om man åt och bara var tacksam över att det fanns något att äta alls för hundra år sedan om ungefär samma grejer stod på menyn.
Slutligen får jag visa en bild på årets maffigaste luktärtbukett. Jag skulle ha satt en linjal bredvid för att ge chansen till att förstå precis hur stor den är. Årets luktärtsrabatt i östläge har levererat helt galet fantastiskt. Den stora skillnaden från föregående år är jag verkligen vattnat varje dag, åtminstone tills blomningen kom igång. Ja, och detta är lite av vad vi har hållit på med de senaste dagarna.
Sommaren fortsätter sin gång, precis som alla andra somrar före denna. I år är det ganska torrt och inte särskilt varmt om man nu ska jämföra, i alla fall i vårt hörn av detta avlånga land. På andra håll ser det helt annorlunda ut. Kallt och regnigt. Varmt och soligt. Det är som det är och det blir som det blir. Maken plockade av en omgång fläder till så att vi kunde få till åtminstone en omgång flädersaft till. Det var på håret att vi missade den andra omgången, så det var tur att han var på hugget. Nu står denna ljuvliga och vackra onyttighet och drar i kylskåpet, det som jag numera kallar saftfavoriten. Här har du det receptet.
Jag hann bara precis vattna allt det nödvändiga och njuta lite av vårt paradis innan det var dags att åka in till stan. Där hittade jag denna fantastiska rosendröm som bilden inte alls gör rättvisa. Det är bara så vackert! Detta är faktiskt moderplantan till vår rosenportals Prinsessan Marie.
Som jämförelse kan vi väl titta på det som maken och jag oh:har och ah:har över här hemma. Vi är sååå imponerade över att det blommar i år, och det med hundratals knoppar och blommor. Skrattar högt när jag skriver det här och tittar på bilden. Men tänk bara! Jag är glad över att jag har förmågan att tänka mig hur fint något ska bli även när det inte riktigt nått sin fulla potential. Jaja, detta var en parantes.
Jag hade inte åkt in till stan för att hitta trädgårdsinspiration, men är glad att jag fick den. Målet var att plocka upp syrran för att ta med henne på konsert i Fredrikskyrkan. Det var Simplyfive som stod för programmet. De sjöng sig igenom en blomsterbukett av vackra, roliga och stämningsfulla arrangemang som lyfte i kyrkans härliga akustik. De unga herrarna fick många och långa applåder, och det med all rätt.
Efteråt tyckte jag att det var på sin plats med lite gelato, så då gick vi till just Gelato. Alltså, de kan sin grej! Godaste glassen i stan, så fint serverad. Igår fick det bli Ferrero Rocher och Körsbär för mig, medan syrran valde att byta ut körsbärssmaken mot Oreos istället. Vi satt under parasollen och jag tänkte att det ändå är lite puls i stan om sommaren. Karlskrona har vanligtvis många sommarturister och både polska, tyska och engelska hörs dagligen eka mellan huskropparna i centrum.
Efter en snabb sväng ut till ön för att lämna syrran och hämta maken hamnade jag istället på Bottnansmåla Gård där min klasskompis är uppvuxen. Hennes storasyster driver numera gården på ett föredömligt sätt. Dovhjortsuppfödning, bo på lantgård och gårdsbutik – Ingela ligger aldrig på latsidan och det är fint att se denna levande gård! Igår bjöd hon på en berättarkväll tillsammans med min vän…
… som bjöd på rabarbershots, tilltugg och underhållning. Vilket fint välkomnande! Vi var sjuttio personer i publiken, så kul att ett sådant här initiativ uppmärksammas. Bland de andra hittade vi föräldrar till vänner, gamla arbetskamrater, gamla klasskamrater till mina syskon, mina föräldrars vänner och vår gamla brevbärare, men oväntat nog också en granne från Sturkö. Mina rötter, min hembygd. Trygghet.
Middagen bestod av vad jag skulle kalla ”en riktigt god sallad”. Ugnsbakade rotfrukter, salladsost, hjortkabanoss, purjolök, pumpafröer, tomat, gurka, rucola och säkert något annat också. Till detta serverades kall örtsås och rabarberchutney. Mums filibabba. Det blev också rulltårtsbakelser med kaffe eller te till dessert, så jag tror inte någon gick hungrig från bordet. Vi fick höra små anekdoter som handlade om Ingela och Maries familjs åtta generationer på gården.
Marie sjöng och spelade under kvällens gång, allt från svenska visor till barockklassiker. Hon avslutade med en hyllning till sin storasyster, Darins Starkare, så det blev lite kramkalas också där på gården. Jag gick fram till en kvinna som jag hoppades var mammas väninna och frågade om det var så. Hon blev så glad att jag gav mig tillkänna och berättade att mamma blev en av hennes första väninnor när hon flyttade ner i obygden, men även att en av hennes dikter (hon är en duktig författare) handlar om min lillastesyster och skrevs när hon var alldeles nyfödd. Kvällen avslutades alltså på ett fint sätt. Eller avslutades. Vi åkte hem och förberedde inför dagens kommande pizza i Bredavik. Sommarens essens. Trädgård, pyssel, familj, vänner, musik, gott att äta. Sämre kan man ha det.
Varje år när syrran kommer på besök med sin familj från Skottland brukar jag säga ”Festen är här”! Hon och hennes familj har haft ett tufft år så här långt, så den här gången är vilan på Bredavik extra behövlig. Efter en återhämtningsdag med extralång sovmorgon och den sedvanliga shoppingrundan (Willys och Rusta) kom fyra av de sex som är här på besök. Med sig hade de ett gäng av makens favoritdessert Angel Delight, något som verkligen uppskattades av mottagaren ifråga. Själv är jag inte direkt förtjust, så han får allt för sig själv.
Min planttantssyster ville så klart gå en trädgårdsrunda. Jag imponeras alltid av hennes stora artkunskap, både på latin, svenska och engelska. Hon har ändå bott i närmare 25 år i Skottland och hade jag varit i hennes position tror jag inte jag hade kommit ihåg eller lärt mig allt på svenska också. Systerdottern hamnade vid bikuporna tillsammans med maken och blev så fascinerad att hon ville ha egna bin. Hon fick låna Boken om biodling, kanske lite svår då hennes svenska inte är särskilt hejsan. Däremot är hon synnerligen snabbtänkt och kan säkert ta till sig det viktigaste. Systersonen börjar i high school till hösten och inte heller i denna familj finns det längre några småbarn. Syrran väntar barnbarn runt samma tid som jag – vi är ”den gamla generationen” nu. Min svåger är en av de roligaste människor jag känner och i vanlig ordning kunde han leverera några anekdoter som fick oss att skratta högt. Så fint det är att ha dem här ett tag.
Tidigt i morse åkte våra amerikanska gäster vidare mot Köpenhamn. De har haft en perfekt Sverigesemester, har hunnit träffa många i släkten och fått uppleva allt från Glassiären till Kalmar slott och Lida. Föräldrarna sa att den ekonomiska situationen var mycket annorlunda mot hur det var för tolv år sedan då de var här sist. Då fick de sex kronor per dollar, nu nästan elva!
Efter nästan en månad i Sverige var det dags att komma tillbaka till Sturkö och knyta ihop säcken. Naturligtvis skulle familjen få äta hembakade bullar med mjölk eller svart vinbärssaft (det senare svårt att få tag på i USA, men min kusins favoritsmak). ”Vår familjs kärleksspråk är verkligen mat. Vi har blivit så bortskämda på den här resan.” Min kusin och hennes man är så tacksamma över att ha fått visa sina barn delar av deras historia och nu vill alla lära sig svenska och kanske komma tillbaka till Sverige för att bo här. Två av deras morbröder bor numera i Stockholm, så de har också ”svenska kusiner” precis som sin mamma.
Barn är ofta väldigt fascinerade av kyrkogårdar och själv tar jag gärna dit dem av olika anledningar. För den här unge mannen var det extra speciellt att få komma hit då han fått sitt mellannamn Tage efter precis den man som ligger begraven här. (Han uttalar dock sitt namn Tejdch på engelska.) Detta var så spännande för honom och han var mycket nöjd.
Min kusin ville sätta en blomma ”på gravarna”; mina morföräldrar är hennes farföräldrar och min mamma hennes faster. Barnen hjälpte till att vattna och fixa och tyckte att det var fint med en egen trädgård fast man är död.
Vi hann även gå en trädgårdsrunda, leka med de välsignade Schleich-djuren, skörda lite vitlök, springa väldigt snabbt på tid och prata om högt och lågt. Till middag serverades favoriten halloumistroganoff och tallrikarna slickades rena. Ingen hade sett eller smakat halloumi förut, men alla tyckte det var jättegott med den gnälliga osten. Resfebern fanns där, men barnen somnade ändå gott medan de vuxna stannade uppe en stund till för att ta in de sista Sverigevibbarna.
Min kusin har en gullig liten tradition (som hon gett mig i uppdrag att genomföra hos ett par av mina syskon där hon glömde att göra det), nämligen att sätta ut små flugsvampar i olika färger på olika ställen hemma hos personer hon besöker. ”Jag vet att det är barnsligt, men det är så roligt att lämna ett litet tack-för-att-jag-fick-komma.” Jag vet inte hur hon kom på det, men gillar tanken. Idag sker ett skifte på Kastrup, för när kusinerna åker hem till USA kommer syrran och hennes familj från Skottland. I Bredavik är allt klart för dem och nu fortsätter denna sociala sommar. Skottarna blir kvar i nästan tre veckor. Samtidigt som de är här kommer en kompis och hennes barn hit och bor en vecka och ett par dagar efter att de har åkt hem till Stockholm kommer våra barn. Extrasyrran från Tyskland kommer också en sväng med sin familj (fast de bor i Bredavik) och vår utbytesdotter från Tyskland kommer med sin familj. Samtidigt med detta har vi släktträff på Fars sida och besök av kusiner från andra delar av Sverige. Någonstans mitt i allt kommer en liten systerdotter som jag längtar efter att få träffa. Så mycket roligt att se fram emot! Sannolikheten för att jag blir uttråkad i sommar är mycket liten.
Vad gör man en tisdag i slutet på juni? Somliga ligger på playan, andra besöker Vatikanen, sedan finns det de som jobbar med det de älskar. Den sista där var jag igår. Det var njutbart att insupa den friska luften som fortfarande fylldes på med ett litet duggregn då jag gick min morgonrunda. Viktigast var att kontrollera att ingenting hade slagits omkull av regnet, men de slagregnskurar som hade utlovats höll sig nog någon annanstans. Allt såg bra ut, grönt och glatt. Jag var tvungen att ta en dusch för att hantera min svintokalufs som hade tovat ihop sig då jag var ute i regnet och försökt få till så många regnbyttor som vanligt. Till lunch blev det räddning av kassler på bästa sättet av alla. Egen potatis, mangold, vitlök och silverlök gjorde det hela till en kulinarisk fest och jag kunde konstatera att det trots allt varit värt all extra tid jag fått lägga på vattning. På eftermiddagen hade vi besök som fick njuta av egna jordgubbar och glass. Även om skörden inte är den största i år är gubbarna väldigt goda. Nästa år blir det nya plantor!
Framåt kvällen plockade jag upp farbror och faster för vidare färd mot Hjortsberga kyrka där Johan och Johanna från min kör hade musik i sommarkväll tillsammans med kontrabasisten Håkan. Vilken njutbar musikafton det blev! Jazziga toner, både klassiker och lite mer moderna, fyllde den lilla kyrka där ett par av mina kusiner döpte sig på den tid det begav sig. Trist (för deras skull) att inte fler hade tagit sig ut ur solstolarna och hängmattorna, för det här blev en fantastisk stund.
När musiken klingat ut blev jag inbjuden på fika. Trädgårdsrunda är obligatorisk när jag kommer hit och ett helt gäng växter i vår trädgård kommer härifrån från början. Det är så roligt att se och höra om olika exotiska växter såväl som gamla klassiker. Här får jag inspiration och en hel del kunskap att ta med mig. Jag vill gärna veta vad alla mina växter heter, åtminstone på svenska, men har hittills misslyckas totalt. Tröst ligger ändå i det faktum att jag känner igen långt fler växter nu än för några år sedan. Lite i taget är rätt melodi då det gäller det mesta!
Så fint! Jag vill ha fler gamla rostiga grejer som saker och ting kan slingra sig upp i.
Jag fick med mig ettårig hibiskus som självsår sig och en akacia som verkar vara lite kinkig. Akacior hör hemma i helt andra klimat än vårt, men kanske kan jag få den här lilla frösådda plantan och sedan övervintra den i verandan? Tänk, vilka andra sorters intressen jag fått sedan jag började sticka händerna i jorden. Igår var jag glad över att vår kirskål håller sig i gräsmattan. När faster berättade om täckning med kartong och tidningar och att kirskålen ändå tar sig igenom och fortsätter växa (förvisso med mindre spridning) så blir jag ändå fascinerad över den livskraft som finns i så många växter. Nässla har jag åtminstone blivit lite mer välvilligt inställd till då den ger så fin näring och kirskålen är god att äta. Pilört är fin i buketter och… Tja, så kan man fortsätta. Eller så fortsätter man att slåss mot det som man inte vill ha och slåss för det som har svårt för att känna sig hemma i rabatterna. Just nu har jag mitt fokus på de sent utplanterade pumporna, squashen och frilandsgurkan. Det hade varit roligt att få till några sådana i år också. Jaha, så fick också dagens inlägg handla om den här musikälskande planttantens glädjor och utmaningar!
Ibland är världen lite extra speciell. Mitt i sommaren fick vi en julgran ovanför rondellen i Torskors som påminde om att det kanske ändå kommer lite regn någon dag. Under tiden får vi njuta av allt det ljusa, varma och vackra.
Samma kväll som julgransmolnet visade sig hade vi rosa himmel i Uttorp. Tallen som jag var så störd över då vi flyttade in i huset har blivit något av det bästa (fast jag har inte hunnit bli vän med mängderna av kottar som hela tiden trillar ner).
Nere vid växthuset blir det bättre och bättre. Nu sitter en stadig dörr på plats och jag hoppas att allt som fick flytta in lite väl sent tar sig och levererar så småningom. I limpan där bakom har jag återigen grävt ut hål, lagt i näringsrik och gödslad jord och satt ett gäng squash, pumpor och gurkor. Även det lite sent kanske, men jag tror att det blir toppen. Tänk att jag (vi) har ett växthus! Kanske borde jag flytta in fasters vindruva? Den tar sig inte riktigt där den sitter i trädgårdslandet.
Sent omsider hade jag tillräckligt med fläder för att göra en omgång saft. Tyvärr hade jag helt glömt att köpa citronsyra, så jag fick testa ett annat recept. Imorgon gör jag en sats till av receptet jag verkligen gillade förra året, om jag hittar det vill säga.
Luktärterna mår toppenbra vid östra sidan av trädgårdslandet. Jag satsade på flera sorter med lång stjälk, något som bidrar till bättre buketter! Det blev bara en planta kvar i något slags orange ton, men den har inte börjat blomma än. Ser fram emot att se också den visa färg.
Jo, men här är det ”arts and crafts” hela dagen. Penséer och själsvånda blommor från förra årets zinkbaljeplantering. De är lite klena, minst sagt. Det är inte helt lätt att växa i ren sand.
Krassetornet täcker nu nästan alla tecken på att det finns en djupborrad brunn här. Fint, tycker jag. Det kommer förhoppningsvis också att bli blommor här vad det lider.
Perennrabatten ser inte mycket ut för världen då jag fotar den, men jag älskar hur den ser ut i verkligheten! Så roligt med en böljande känsla, precis som jag tänkt mig. Rådjuren måste vara hungriga, för de har varit och knaprat på kärleksörten för tredje gången, trots TricoGarden. Jaja, alla måste få sitt. Jag är glad att de inte stympat solrosorna, för det har de gjort i ettårsrabatten. Jag får vara tacksam att de inte snodde alla.
Perennrabatten övergår i en lite mindre planerad del där Fars ringblommor självsår sig säsong efter säsong. Kanske får jag hitta en bättre plats för detta och göra också denna del perenn. Hur som helst är det fantastiskt att äntligen ha borstnejlikor, en av de få blommor jag kommer ihåg från mitt barndomshem. De levde en lite orensad tillvaro där de självsådde sig själva. Inte gillade jag dem särskilt då (och verkligen inte ringblommor), men nu betyder dessa kärlek och värme för mig. Tänk vad bra att man får ändra sig! Nu ska jag täcka tomaterna med något, för det sägs komma 30 mm regn imorgon. Jag tror det då jag ser det. Älskar tanken på att det (förhoppningsvis) äntligen kommer att regna ordentligt, men förstår att regnet med all sannolikhet kommer att lämna en del skador efter sig. Vi får väl se!
