Jag älskar att få reda på mer om mina rötter. Detta fina foto skickade min mammas kusin från USA igår. Jag hade aldrig sett det. Min, enligt många, världsbästa morfar Kalle och hans tre vackra systrar. Fotot togs antagligen i samband med deras pappas begravning.
Här kommer ett gäng andra bästisar. Fotot togs 1984 och hängde i en stor guldram hemma i Spjutsbygd. Någon gång under årens lopp förlorade det sin ram och råkade ut för ett och annat missöde. Nu har jag försökt laga det så gott jag kan. Det behövs lite Photoshopläkande också. Ja, och så får vi väl photoshoppa in yngsta syrran som inte föddes förrän åtta år senare.
Det känns som att jag har sorterat foton, scannat, beskurit, konverserat via sms med diverse släktingar och rotat i gömmorna i flera dagar. Riktigt så är det inte. Jag har gjort annat också. Min syster kom hit igår så vi kunde jobba på det projekt som varit igång ända sedan våra föräldrar gick bort. Deras foton har delats upp till respektive syskon och deras familjer, men alla ”släktbilder” som är lite mer allmänna har legat i en låda för att ”tas om hand någon dag”. Sådana dagar kommer aldrig om man inte gör något åt det och det var precis det vi alltså gjorde igår. Jag är mer än lovligt snurrig nu, men det finns ett system. Mammas släkt, fars släkt, vår familj, dokument/papper. Jag ska lägga upp allt med någorlunda bra beskrivningar i mappar på Dropbox så att alla fastrar/farbröder/mostrar/morbröder/kusiner kan få tillgång till allt som de vill ha. Originalen har vi kvar på lämpligt ställe, i vårt fall i en damm- och odjurssäker låda.
Vem har rätt att styra över ett släktbibliotek? Jag tycker det är så tragiskt när folk bara slänger foton utan urskiljning och tar gärna emot om någon vill bli av med sina, oavsett var de kommer ifrån. Vissa foton har absolut inget värde. Vackra solnedgångar i all ära, men är man inte proffsfotograf eller var med själv så är de rätt trista på foto. Alla bilder med okända människor utan dokumentation är också tråkiga om de inte håller samma klass som typ Marilyn Monroes kjolbild, den där kjolen blåste upp så där snajsigt. Jämna födelsedagar med blommor tycker jag är urroliga, men det är svårt att se skillnad på 60, 70, 85. Nu är den (troligen) sista utrensningen är klar blir det förhoppningsvis lagom många historiskt viktiga foton som kan lämnas över till kommande generationer.
En rolig bild med mammas kusin Britta, moster Inga, moster Elin med sin dotter i knät och så hux flux faster Hedvig. I andra familjer hade det inte varit konstigt, men eftersom mormor kom från Sturkö och morfar från Umeå var det sällan deras släktingar befann sig på samma ställe.
Hur gör du med digitaliseringen? Moln? Sticka? Extra hårddisk? DVD känns ju rätt förlegat… Eller finns det ingen digitalisering? Vem har isåfall alla släktens fotoalbum? Finns de överhuvudtaget kvar? Har du då fotoalbum med bilder på en massa folk som du inte känner igen, eller bara kan gissa vilken släkt de tillhör?
Min fina gamlafarmor, mammas farmor Anna Forsman. Alltid stilig, troligtvis med hemsytt på sig. Jag vet att min syssling har några plagg som hon sytt. Jag tror inte morfar var särskilt intresserad av sin mammas husligheter, men det finns åtminstone en julbonad som hon broderat här hemma.
Nu är det dags att sova. Helgen är osedvanligt upptagen. Annars går mest dagarna i sakta coronamak, så jag fick påminna mig om att jag faktiskt har en tid att passa. Innan jag stänger ner måste jag tipsa om denna synnerligen trevliga aktivitet! Ens rötter är inte oviktiga och tyvärr blir man ofta intresserad först då de som skulle kunna berätta börjar bli få till antalet. Hoppas att du också har släktingar som kan hjälpa dig!
Vilken dag vårt hörn av Sverige fick igår. Ett gammalt par här från ön hittades döda i sin bil på havets botten på den plats dit vi styrt kosan kvällen innan för en kvällspromenad. De låg med all sannolikhet redan i vattnet när vi var där, men det var för mörkt för att se något. Usch, tanken på det är lite skakande. Stort uppbåd av polisbilar och ambulanser här ute på vår ände igår morse och sedan var allt som vanligt igen för alla andra. Stackars deras döttrar som i ett slag förlorat sina föräldrar utan att hinna vänja sig vid tanken…
Nästa tidningsrubriker nämnde fallet med den försvunne mannen i Karlskrona och att brottsrubriceringen för de två misstänkta kidnapparna ändrats till att de nu är misstänkta för mord. Vi är flera i familjen som blivit förhörda i samband med detta ärende p.g.a. att vi befann oss samtidigt på en specifik plats, men våra observationer har nog inte lett någon utredning vidare. Hela detta fall är mycket tragiskt och jag hoppas innerligt att mannen hittas och får en ordentligt begravning.
Efter den tunga inledningen kan jag säga att dagen slutade mycket roligare. Igår fyllde en god vän 50 år och jag och dottern åkte dit en sväng för att uppvakta jubilaren. Det är härligt att fira livet! 50 är en stor och viktig dag. Halvvägs till 100. Inte ung längre, men inte heller gammal. Erfaren, men förhoppningsvis inte alltför medfaren. Det finns fortfarande möjlighet till utveckling och styrka! Fint på alla sätt och vis.
I samband med firandet hade vi möjlighet att träffa vännens käresta för första gången. Efter ett visst pusslande kunde vi komma fram till att han har delar av sina rötter i Bredavik och att hans farmors mor bodde på grundfastigheten där vi nu har vårt sommarhus. Jag kunde inte låta bli att gräva ner mig lite och leta efter vårt släktskap, men tror att jag kanske hade fel i mitt antagande om detta. Däremot hade min väninna, grannen, en massa information! Dessutom är hon ingift i hans släkt. Detta är sådant som är helt ointressant för vissa, men som jag tycker är hur spännande som helst.
Idag är det dags att få ner lite grejer i jorden, nu när det inte är snustorrt längre. Annat ska upp. Lite mangold ska skördas och förvällas och jag ska njuta av att det faktiskt är några fruktämnen på gång på mina squash- eller pumpaplantor!!! Sent omsider, men jag vet ju hur fort de växer om de bara får lite näring och vatten. Tjingeling! Ha det fint, och kom ihåg att uppvakta just din Rolf på namnsdagen. Det är han värd!
Lilla Anna Sofia Hansson Forsman, kan det vara så att jag har hittat din far?
Ryktet gick om att din far var en snygg sadelmakare. Häromdagen började jag gräva lite mer i en specifik DNA-match. Allt passar inte ihop, men såhär nära har vi nog aldrig varit att lösa detta spännande mysterium som mamma lade ner så mycket tid på att lösa. Vänta bara. Rätt vad det är har jag alla pusselbitar! Jag tror verkligen att Olof Georg Ljung är din far.
Min farmor var en hejare på att handarbeta och baka schackrutor och det luktade alltid gott och spännande av kaffe, vedeldad spis och god mat då vi kom hem till henne i Klackamåla. Jag träffade henne ganska ofta, men det känns som att jag inte fick möjlighet att sitta ner och prata med henne ordentligt förrän jag kom upp i vuxen ålder. Kanske var det för att mina härliga kusiner var mycket roligare att hänga med, kanske var det för att hon hade fullt upp med annat, jag vet inte riktigt. Vänner berättar om mor- och farföräldrar som satt in tusentals kronor till deras fonder, men min farmor gav kanske en femma i handen om man hade fyllt år. Det var alltid lika uppskattat och jag kan inte komma ihåg att jag någonsin tänkte att det var lite pengar.
När min mamma skulle berätta om farmor Nanna var det ordet ”förnöjsamhet” hon helst använde sig av. Trots det hårda liv som låg bakom farmor var hon alltid nöjd, glad och tacksam. Hon tyckte alltid att hennes barn och barnbarn var bäst i världen och hon var så stolt när det hade gått bra för dem. Hon hade passande nog det broderade ordspråket ”Hemmets lycka är förnöjsamhet” uppsatt i hemmet.
Farmor Nanna Vega Florentia hade fem systrar och en bror, men brodern dog bara någon månad gammal. Storasyster Emerentia Sabina och farmor ringdes vid i princip varje dag har jag hört av far, men jag kanske måste dubbelkolla det med något av fars syskon. För ett tag sedan gick Sabinas dotter, fars kusin, bort. Hon hade inga efterkommande och hade bl.a. min mamma i testamentet. Detta innebar att jag och mina syskon fick ta över den andelen.
Jag uppskattar alltid handarbeten och valde att ta med mig broderiet på bilderna. Det är ju ett ordspråk som alltid funnits med mig och dessutom från farmors linje i familjeträdet. Broderiet var inramat, men tyvärr vattenskadat. Jag bestämde mig därför att ta det ur ramen, tvätta upp det och anpassa det till vårt hem. Det bidde kanske inte ”en tumme”, men det blev något annat än det jag tog med mig hem. Vattenskadan gick nämligen inte bort ens med alla husmorstips på internet, så jag klippte ut det som var oskadat. När det var gjort funderade jag på att färga broderiet för en monokrom och lite mer modern färgskala och kanske göra en kudde av det. Det landade istället i att jag fållade kanterna och har nu en miniversion som jag är väldigt förtjust i. Min syster påpekade att färgerna passar exakt till trycket av vårt hus som dottern gav oss i julklapp, så kanske hamnar detta mästerverk i hallen.
Slutligen vill jag bara visa baksidan. Min mamma lärde mig att det var lika viktigt hur det såg ut bak som fram och att slutfinishen är otroligt viktig. (Hur man pressar ett broderi är ett helt hantverk, och det sätt jag använder mig av vet jag att mammas väninna Vajlan hade lärt henne.) Det fascinerade mig lite att detta är kunskap som finns hos mig, att jag utan att tveka plockade fram en nål och stållinjal för att dra upp fållen och att det satt i fingrarna hur man klipper bort en del av hörnet och viker till ett snyggt hörn. Hur kan jag det, liksom? Broderat har jag inte gjort på eviga tider och att avsluta något på detta vis måste ligga många årtionden bort. Jag känner att jag har missat att lära våra barn så mycket. Yngsta dottern visste nämligen inte ens vad ”fålla” betyder. Hm… Jag får ta igen det någon annan dag och får i ”Hemmets lycka är förnöjsamhet”-anda vara nöjd med att hon kan virka.
Igår lärde jag mig mer om ”inneboende motivation” i skolan och mer om släkten hemma hos mammas kusin. Det senare var absolut mest givande, även om jag tror att jag kommer att ha stor nytta av motivationskunskapen i jobbsituationer framöver.
Här är mormors kusin Majsan, tillika min pianolärarinna. Så söt!
Mammas tvillingsyster och mamma på alvaret. De var mycket hos sin moster på Öland om somrarna, något som mamma älskade..
Mormors farmor och farfar längst till vänster i bild. De fick nio barn i det där lilla huset, varav åtta levde upp till vuxen ålder. Dessa syskon hade starka band till varandra och fortsatte vara nära också då flera av dem emigrerade till Amerika.
Sedan hittade jag själv i albumet! Här är mormors systrar Inga längst till vänster och Elin i mitten. Mormor står längst till höger. Moster Elin var som mammas extramor och jag träffade henne ofta tills hon dog, hundra år gammal, för ett par år sedan. Jag reagerade aldrig på att vi skulle vara särskilt lika, men hjälp! Det är så mycket av mig själv jag ser i Elin.
Idag fyller en av mina fina vänner 50 år. Det är en stor dag. Jag fick utföra lite detektivarbete för att räkna ut hur firandet bäst skulle kunna gå till, för tyvärr bor vi inte längre särskilt nära varandra. Som tur är fungerar telefoner på de flesta ställen i världen och då hon firade i Hufvudstaden hade vi i alla fall möjlighet att prata en stund!
Nästa detektivuppdrag gällde det där med Swan Olof Swanson. Jag blev intresserad av hans gravsten här på Sturkö och så visade det sig att han var min gammelmorfars storebror. Deras syster Agnes har jag fått reda på lite mer efter DNA-match på Ancestry. (Både hon och Olof emigrerade till Amerika. Tydligen en syster till, men henne har jag inte hunnit leta efter än.) Det var roligt att kunna dela med mig av datum och lite omständigheter till Agnes släktingar som inte hade så bra koll. Jag kan inte låta bli att fascineras över dessa gener som åker fram och tillbaka och så blir de till någon alldeles speciell människa som kanske är jättelik en släkting som levde för flera generationer sedan!
Hur som helst, Swan Olof kom tillbaka och levde i Sverige sina sista år innan han dog och begravdes här på Sturkö. Jag hade koll på hans fru Charlotta, men dottern Anna Carolina verkade ha försvunnit från jordens yta! Med mycket ihärdighet och ett och annat detektivknep har jag nu hittat Anna och hennes fem (!) barn. Hon gifte sig när hon var 17 år, lämnade vid något tillfälle sina fyra barn till sina föräldrar och gifte sedan om sig med en nästan 20 år äldre advokat. Blir inte du också lite nyfiken på hur hennes liv i Wisconsin egentligen såg ut? Jag har ingen aning om den förste maken dog eller om de skilde sig och hoppas nu kunna pumpa mammas äldre släktingar på mer information.
Anledningen till att jag hittade denna gren av familjen är att jag pratade med mammas kusin som sa att Swan Olof och Charlotta hade en dotter, Eleanor, som brukade hälsa på i Sverige. Jag visste ju att dottern hette Anna och sedan var cirkusen igång! Eleanor var alltså dotterdottern. Varför kom bara hon och hälsade på? De andra fyra barnen då? Och vad hände med dem alla? Nu har jag lyft på den här stenen och kan inte sluta rota förrän jag fått reda på lite mer.
När jag letade efter mina släktingar kom jag in på den här otroligt tragiska Wikipedia-sidan! Vilka av de här människorna har eller har haft nära och kära som undrat och sörjt över att de försvunnit utan att någonsin dyka upp igen…
Här är min morfar Kalle, Karl Reinhold Forsman. Han var så stilig att jag knappt sett någon stiligare karl. Min mamma älskade sin far och min far påstod att han dessutom var den bästa man han någonsin hade träffat om än liiite för snäll. Kalle kom från Umeå till Karlskrona i Flottan och föll för min mormor Elsa och sedan blev han kvar här nere.
Mamma har släktforskat en massa och min morbror har tagit över stafettpinnen. Efter DNA-proverna familjen tog 2016 börjar det nu fyllas på med släktingar av olika slag. Jag önskar hitta min morfars morfar som står som ”fader okänd”. Vissa tecken finns på att denne man kom från en släkt som hette Ljung och nu håller jag på att leta med nästintill febrig iver för att ringa in mannen i fråga. Morfars mor pratade om en man som kom på besök då och då under uppväxten, men hennes mor talade aldrig om vem han var. Hur som helst är det mycket spännande att vara detektiv. Jag känner mig lite som Kitty, fast utan alla läskiga mysterier…
Det har regnat precis hela dagen här ute på ön, så tulpanlökarna jag hade tänkt sätta ligger kvar i sin kartong. Istället har jag passat på att rensa ur köksskåpen och kylen. Det är roligt att laga mat för att slippa slänga något! På en pizza och i en soppa kan man slänga i nästan vad som helst och i ugnen står just nu ett frukt- och nötbröd som luktar fantastiskt gott.
Både jag och maken har suttit och jobbat med släktforskning i Family Search i flera timmar. Min morbror har tagit över stafettpinnen på mammas sida och har kommit ner till 1500-talet på sina ställen, så jag fokuserar på att rensa upp lite på fars sida. Det är så spännande! Jag sugs lätt in i släktingarnas öden och önskar att jag kunde få höra dem berätta om sina liv.
Lite för ofta händer det att saker och ting faller på plats efter lång tid och att jag känner starkt att det var precis såhär ”något” skulle bli och vara. För flera månader hörde jag av mig till kommunen för att få reda på vilka som hade bott i vårt hus och kanske till och med få reda på vem som hade byggt det. Officiella dokument är ofta väldigt krångliga att förstå sig på och dessutom kan de vara svåra att hitta. För att komma längre än det vi redan visste (att Elsa och Anton Svensson hade bott här tillsammans med sin fosterson Kjell) fick vi gå vidare till Riksarkivet. Igår kom så ett kuvert med svar på min fråga… Enligt vissa källor finns information om att huset troligtvis byggdes 1915, kanske av ”återvändare” (emigranter som flyttade tillbaka till Sverige). Enligt Riksarkivets källor verkar det som att Sven Olof Larsson och hans hustru Hilda Maria Larsson (född Petersson) köpte marken 1914. Detta tyder på att uppgiften om att husets byggår är 1915 stämmer.
Efter att ha gått in på Ancestry och sökt runt en stund kunde jag konstatera att vår käre Sven Olof emigrerade till Amerika 1893. Då han gifte sig med Hilda 1913 då de båda var liiiite till åren komna var det i Sturkö kyrka, så någon gång kom han uppenbarligen tillbaka. Sven, eller Swen, var återvändare! Det är faktiskt lite ryskvalitet på den här informationen. Jag hittar inga dokument från USA och inte heller några barn till Olof och Hilda, men än är inte den här historien färdigskriven. På sätt och vis känns det ändå som att det finns flera anledningar till att vi trivs så fint här hemma. Visst är historia fascinerande?
