Jag lovar att återkomma i något slags bloggnormaltillstånd igen, men mina tankar har under de senaste veckorna varit helt fokuserade på detta lilla liv. Idag åker jag tillbaka hem igen efter två veckor med familjen i Nynäshamn/Stockholm. Att då ägna flera morgontimmar med mormorsmys kändes absolut nödvändigt. Hon är så otroligt fin, den lilla dotterdottern! Är inte detta är ett mirakel så vet jag inte vad som är det…
”Du vet att spädisen inte är din?” Makens fråga var såklart helt berättigad eftersom jag hade skickat flera selfies på mig och Lillan. De nyblivna föräldrarna tar dock ytterst väl hand om sitt barn och jag tar bara Lillan lite extra under vargtimmarna och lite till så föräldrarna inte hamnar jättemycket på minus gällande sömn redan innan de hunnit sätta fart på det här föräldraskapet. Åh, vi bor så långt borta! Det gäller att mysa innan jag åker hem igen.
I dagsläget finns det så mycket elände att hälften vore för mycket och jag börjar därför sedan en tid varje dag med en positiv tanke, en bön, en meditation. Jag ska inte sticka under stol med att jag de senaste veckorna dock gjort något annat innan det, men jag behöver inte längre kolla telefonen för att se om dottern kommit med uppdateringar det första jag gör. Äntligen kan jag kalla mig mormor! Uppdateringar gällande barnbarnet kommer säkerligen framöver, men än så länge är detta den lilla familjens egen tid och deras egen historia att berätta. Tacksamheten är oändlig över att vårt lilla barnbarn är här och jag kan lova att hon är världens finaste!
Många kallar barnbarnen livets efterrätt. Jag vet faktiskt inte om mina egna mor- och farföräldrar såg det på det viset. Maken och jag har väldigt olika upplevelser av våra egna far- och morföräldrar och olika känslomässig anknytning till dem alla. Våra föräldrar har i sin tur haft mycket olika förhållande till våra barn. Jag kan tänka mig att det är lättare att anknyta till en mor- eller farförälder som man är lik eller förstår, men förhållandet kan också kompliceras av att man är allt för lika.
De senaste månaderna har jag pratat mycket med släkt och vänner om deras minnen gällande mor- och farföräldrar, tankar om vad en sådan ska göra, om det finns några förväntningar och krav från något håll och om hur man själv klarar detta uppdrag eller tänker sig göra det i framtiden. Det har kommit så många tankar att jag inte riktigt kan göra dem alla rättvisa, men några tänkte jag dela här.
I dagens samhälle behåller man sin ungdom och hälsa längre upp i åren, har ofta ett aktivt yrkesliv och egna, aktiva intressen. Många börjar resa mer, skaffar kanske ett fritidsboende utomlands eller bosätter sig under längre perioder i sitt fritidsboende. Det är också vanligare att vuxna barn flyttar långt ifrån sina föräldrar för att studera eller arbeta, kanske till och med utomlands. Allt detta bidrar till att många inte längre träffar sina barnbarn lika ofta som man gjorde då man bodde i generationsboenden. Naturligtvis har olika tekniska uppfinningar lett till att det är lättare att hålla sig uppdaterad och upprätthålla en kontakt att bygga på när man väl träffas, men det är inte självklart från något håll att kontakten mellan barnbarn och far- och morföräldrar upprätthålls. Många är besvikna på att inte få tillräckligt mycket tillgång till barnbarnen, eller insyn i deras värld, men det går också åt andra hållet. Somliga sörjer nämligen också att deras föräldrar inte alls verkar vilja hänga särskilt mycket med sina barnbarn, eller inte alls.
Vilka praktiska ansvar/skyldigheter har mor- och farföräldrar gentemot sina barnbarn? (Svaren talar många gånger mot varandra som du säkert snabbt märker.)
Vad tycker du om denna lista? Finns det något som är extra viktigt för dig, eller något som jag har missat? Och hur är det med rättigheter? Har egentligen mor- och farföräldrar några sådana?
Jag vaknar varje morgon nu i spänd förväntan. Har det kommit något meddelande från dottern? Är de på väg till BB? När kommer hon, lilla barnbarnet? Det är svårt att riktigt koncentrera sig på något av större vikt och värde än ett nytt litet liv, allt annat syns rätt fjuttigt. Samtidigt blir fokus på vad som egentligen betyder något större, prioriteringar sätts och planer styrs upp. Vi väntar och längtar, har så mycket att ge och dela med nästa generation.
Är det här hon ska springa omkring om somrarna? Hjälpa till, stjälpa till, plocka blommor och morötter, springa efter grannarnas katter? Vi väntar och längtar, väntar och längtar. Vet hon hur älskad hon varit sedan hon blev till? Kommer hon att känna oss, känna sig hemma hos oss, veta att några av hennes rötter sitter djupt i den sandblandade jorden på denna ö? Hur låter hennes röst? Vilken dialekt kommer hon att få med sig? Det finns så många frågor att utforska och få svar på. Men ännu väntar vi. Och längtar.
En stor sorg har drabbat storfamiljen. Det är inte min historia att berätta, men denna sorg ligger just nu som en dimma över livet och gör det svårt att fokusera på allt som händer runtomkring. Livet är skört.
En blandning av sött och salt. En påminnelse om hur fort tiden går. En stilla reflektion över alla dessa val, bättre och sämre, som gjorts genom åren. En oerhörd tacksamhet över barnen som ingår i paketet. Ett medvetet val att fortsätta tillsammans. Vi är ett bra team.
Äntligen har jag fått träffa världens just nu finaste lilla varelse! Min lilla systerdotter är helt perfekt. På väg hem från Danmark fick vi chans att hålla henne, gosa med henne, hålla henne i handen, se henne äta och helt enkelt bara vara perfekt. Hennes föräldrar är stolta och tacksamma och vackra och duktiga och coola. Det här blir bra. Välkommen lilla älskling! Vi är många som finns här för dig.
Varje år när syrran kommer på besök med sin familj från Skottland brukar jag säga ”Festen är här”! Hon och hennes familj har haft ett tufft år så här långt, så den här gången är vilan på Bredavik extra behövlig. Efter en återhämtningsdag med extralång sovmorgon och den sedvanliga shoppingrundan (Willys och Rusta) kom fyra av de sex som är här på besök. Med sig hade de ett gäng av makens favoritdessert Angel Delight, något som verkligen uppskattades av mottagaren ifråga. Själv är jag inte direkt förtjust, så han får allt för sig själv.
Min planttantssyster ville så klart gå en trädgårdsrunda. Jag imponeras alltid av hennes stora artkunskap, både på latin, svenska och engelska. Hon har ändå bott i närmare 25 år i Skottland och hade jag varit i hennes position tror jag inte jag hade kommit ihåg eller lärt mig allt på svenska också. Systerdottern hamnade vid bikuporna tillsammans med maken och blev så fascinerad att hon ville ha egna bin. Hon fick låna Boken om biodling, kanske lite svår då hennes svenska inte är särskilt hejsan. Däremot är hon synnerligen snabbtänkt och kan säkert ta till sig det viktigaste. Systersonen börjar i high school till hösten och inte heller i denna familj finns det längre några småbarn. Syrran väntar barnbarn runt samma tid som jag – vi är ”den gamla generationen” nu. Min svåger är en av de roligaste människor jag känner och i vanlig ordning kunde han leverera några anekdoter som fick oss att skratta högt. Så fint det är att ha dem här ett tag.
Min systers fantastiska svärmor gick bort i påskhelgen efter en kort tids sjukdom. Mitt i all sorg och saknad finns det också möjlighet till att minnas allt fint som hon har bidragit med i världen. Igår satt min syster och gick igenom en massa foton från svärmors liv och hittade denna pärla:
Jag minns A med tacksamhet och njuter samtidigt av svunna tiders mode. Livet.
