Tag Archives: helg

24 feb

Fredagsfiling.

Det är fredag! Jag vaknade vid 6.30 av att det var ljust i sovrummet! Alla fyra basilikasorter har tagit fart och om allt går som det ska kommer vi att kunna skörda både chili och paprika i år! Körrepet igår var intensivt, men vi gör framsteg i Poulencs värld! Tja, jag skulle kunna fortsätta, men väljer att tagga ner lite. Här kommer i alla fall sådant som är värt utropstecken och festkänsla. Jag börjar med ett recept med potential som skulle passa utmärkt till fredagsfil! Här kommer det: ”The ultimate healthy homemade granola”. Jag får återkomma med recension och översättning av receptet om det visar sig att det är så gott som det låter.

Veckans bästa brevlådeskörd. Ett julkort som skickades från American Fork i USA den 16 december och ett fantastiskt konstkort föreställandes Gauguins Vahine no te miti som min syster köpt i Buenos Aires och skickat från Malmö.

Vår trappa är ett helt äventyr och kräver att man håller tungan rätt i mun både upp och ner, men även att man inte har artros i knäna eller lider av höjdrädsla. Jag älskar dock denna utsikt. Hallfönstret i norr är inte känt för att låta huset flöda av ljus, men är viktigt för att ge vårt hem den energi som jag älskar.

Sen är det väl ändå fantastiskt att trädgården redan har börjat bjuda på fräscha buketter? Blåbärsriset kommer förvisso från skogen, bara för att vara helt transparent. Bina har börjat vakna och är nog glada för de små vita klockorna som växer lite här och där runt omkring oss.

Möt Halte (Eller Halta?), vår enbente kaja som har kommit på dagliga besök åtminstone sedan november. Han har ett obrukbart ben, men tar sig ändå fram i världen. Han tillhör en flock, men kommer också på solobesök. Jag vet inte om det är så, men inbillar mig att han haft stor hjälp av maten som erbjudits under vintern. Det är trevligt med tamfåglar!

Det här är en påminnelse som jag lånade från en annan kvinna. I min ambition att leva klagomålsfritt ingår det även att ta ansvar och göra något åt sådant som faktiskt behöver åtgärdas. Det är en positiv effekt som jag inte riktigt tänkte på då jag drog igång fastan. Jag har rätt bra koll på båda sidorna, men tänkte att jag skulle ta mig en stund att få ner dem på papper.

På samma ställe som jag hämtade batteribilden hade någon publicerat denna lista över ”30 böcker som förändrar ditt liv”. Visst finns det många kloka ord bland dessa ”självhjälpsböckernas kungligheter”, men jag vill ändå påpeka att det inte finns en enda bok som kan förändra någons liv. Den förändringen kan man (dessvärre) bara göra själv. Att ha ambitionen att nå längre, göra bättre, utvecklas eller uppnå sin fulla potential ligger det inget fel i. Tvärtom tror jag att detta ger en extra dimension till livet oavsett om vi är OS-guldmedaljörer eller lever i någon typ av begränsande omständigheter som vi inte kan påverka. Här finns i alla fall många bra tips om sådant som människor generellt anser sig behöva förbättra. Med det avslutar jag årets rörigaste inlägg med lite fredagspepp:

20 feb

Hej då helgen!

Hur ofta tror vi inte att vi vet saker om någon annan, vare sig det är någon vi står nära eller någon som Carola? Jag läste den här intervjun igår kväll och blev så rörd att jag satt där och lipade för mig själv bland alla bilder på kläder för tiotusentals kronor (jag bryr mig noll om dem, det var innerligheten som jag upplevde som berörande). Jag var djupt imponerad av Carola då hon vann Melodifestivalen den där kvällen för länge, länge sedan. Efter det har jag inte tänkt så mycket mer än att hon är en intressant människa, en person med Det, och samtidigt ganska irriterande. Intervjun lyfte sådant jag inte kände till, själva essensen av Carola. Hon blev genom de här orden medmänniskan Carola, inte kändisen. Jag önskar henne allt gott.

Här har vi ett grattis till mig själv för att helgens alla timmar i sällskap med datorns fotoalbum lett till att över 34 000 dubbletter har trollats bort och att inställningarna mellan telefon och dator verkar vara åtgärdade så jag inte ska behöva ha upp till sex kopior av samma foto (Hur har det ens blivit så?!). Ojojoj, tack och lov för den nya funktionen i fotoappen som kunde hjälpa till med problematiken. Nu verkar det som att jag har alla foton i telefonen sparade på datorn, så det är bara att rensa manuellt. Det finns helt enkelt ingen väg runt detta.

Lilla systerdottern i magen har nu ett par mormorsstrumpor färdiga här hemma. Det här är inte föräldrarnas favoritfärger då de gillar lite mer dämpade nyanser, men mammas/mormors/farmors stickade strumpor fick de färger som de fick. En klassisk röd- och vitrandig outfit från Polarn o. Pyret hade väl ändå varit jättefin till dessa pluttisar? Det har stickats annat också så klart, men jag tror ingen riktigt är intresserad av mitt uppblommade nygamla intresse. Du får se resultaten då plaggen är färdiga istället.

15 jan

En lördag med vind i håret.

Nu var det längesedan jag tog mig ner till naturreservatet för att möta Östersjön. Dagarna går in och ut ur ett gråmulet töcken, men emellanåt visar sig solen. Då gäller det verkligen att se till att möta den! Igår gick jag ner i trädgårdslandet och röjde bort lite ogräs (eh, konstigt att göra detta i januari, men det gäller att hålla det borta inför vårsådden). Maken kom sedan ut och höll mig sällskap på en promenad. Vi fick gå på befintlig väg eftersom det ju är så blött i markerna. Roligt att se att det var så många som var ute och njöt av den vackra naturen! Vi är väl fler som behöver tanka ljus där det står att finna. Sällan känner jag mig så lycklig som då vinden viner runt mig så mycket att håret trasslar ihop sig till en enda tuss. Vågorna gick höga och skummade då de mötte stenarna invid land.

På väg tillbaka till vägen från havet blev det äventyrslabyrint. Vi kryssade mellan grästuvor, stenar och stora vattenpölar och trots att fullt fokus behövde läggas på var fötterna sattes gick det samtidigt att njuta av den vackra himmelen som speglade sig i både små och stora vattensamlingar.

Väl hemma kom ett blomsterbud förbi med en helt underbar bukett som gjorde mig så glad! Jag fick flashbacks till Mammas sista år då det kom flera blomsterbud Varje Vecka. Jag har aldrig sett så många blombuketter i ett vanligt hem som då. Är ändå så glad att mamma fick njuta både av fina ord och stor tacksamhet för allt hon hade hjälpt människor med genom åren. Min syrra skrev att det nog var Mammas bortgång som försatte Postnord i så stora problem då de förlorade sin absolut största privatkund… Mina egna tulpaner och vitlöken verkar förresten ha klarat sig i det här årets väta, det ser i alla fall ut som att de flesta har kommit upp och fortsatt växa istället för att ruttna bort.

Av mormor Britta lärde vi oss att tulpaner mår bra av att stå på verandan över natten. De håller sig krispiga och fräscha längre om de får en liten köldbehandling då och då. Bara det inte är frysgrader… Eftermiddagen ägnades åt att fira vännen som fyllde 50, prata med faster i telefon, förbereda ett webinarium som jag ska hålla i, baka en paj, städa lite och elda i vedspisen. (Intresseklubben antecknar.) Jag fick frågan om vi aldrig kommer att flytta tillbaka till Stockholm igen, eller någon annanstans för den delen? Svaret blev att jag nöjer mig med att vara oändligt tacksam för vårt hem och leva som om detta är mitt sista boende, men samtidigt vara ödmjuk nog att inse att livet inte alltid kan styras och att situationer kan förändras. Kanske går det inte att bo kvar, kanske vill vi inte, kanske… Att leva i en oändlig rad ”kanske” ger upphov till helt onödig oro som inte tillför livet någonting. Jag är tacksam för här och nu, i all min otillräcklighet och ofullkomlighet. Inte trodde jag att detta skulle vara en känsla som skulle bli min, men så är det! Tack.

02 okt

Stickjunta med utsikt över hårt arbete.

Min kompis har renoverat sitt kök till oigenkännlighet. Det är så fint, men saknade de sista passbitarna. En del praktiska lösningar var inte självklara, så det hade bara inte blivit gjort. Maken erbjöd sin hjälp och igår drog vi in. Jag hade min stickning med mig och erbjöd hantlangartjänster. När det gäller den här typen av byggarbete är jag ganska värdelös och så får det vara. Hur som helst tog det här projektet sin lilla tid och vi blev kvar hela dagen. Jag är nu nästan färdig med en liten bebiskofta, så det blev en stickig dag för mig! Arbetet med köket fortsätter.

Väl hemma hade jag ett kärt projekt framför mig. Inte heller det förväntades bli färdigt i ett nafs… I torsdags frågade körens dirigent om någon var intresserad av att skriva något slags historik för kören, en uppteckning över den repertoar vi arbetat oss igenom. Ja, det lät ju jätteroligt tänkte jag! Med tanke på att jag har sparat (nästan) alla noter vi har sjungit sedan 2016 erbjöd jag glatt mina tjänster och frågade maken om hur jag bäst skulle få in detta i något system så man skulle kunna sortera allt på olika sätt. Jag gillar både att röja och systematisera, så det här lät ju helt toppen. Ja, tills jag insåg vad jag hade tagit på mig. Hahaha, den här högen ska alltså nu katalogiseras och ordnas upp. En hel del är dubbletter, vi har till exempel alltid samma basrepertoar till adventskonserterna med marinkåren. Det gäller att skilja mellan olika melodier, arrangemang och sättningar. Jag vet inte hur många olika Ubi caritas vi sjungit, till exempel. Hur som helst hann jag till rad 87 igår kväll och då hade jag tagit mig igenom uppskattningsvis en fjärdedel av noterna. Vilken nostalgitripp! Jag har så många fina körminnen. För övrigt lär det dölja sig annat än körnoter också i den där högen, men än har jag inte hittat något sådant… Jag återkommer om resultatet.

23 maj

Helgen.

Och så var det måndag igen! Extradottern är nästan ensam kvar tillsammans med ett fåtal klasskompisar då de flesta ettor och tvåor på estetiska programmet i stan är i Spanien. Själv åker hon på utbytesstudentresa till Dalarna om ett par dagar, så det går ingen större nöd på henne. Det reses på många olika håll i min bekantskapskrets. Det låter härligt på alla sätt och vis, men trädgårdslandet gör faktiskt att jag inte riktigt kan tänka utanför den lilla lådan. Det är så mycket roligt som händer där, även om det också växer ogräs som ska rensas. I helgen har vi, ÄNTLIGEN, fått en hel del regn. Det lovas mer av den varan under den kommande veckan. Inget vattnande alltså, utom i växthuset!

I helgen har det inte bara regnat. De här godingarna har också hängt med faster. De tillför så mycket mental energi, men de vaknar väldigt tidigt om morgnarna! Igår sov jag därför middag som värsta tanten. Så skönt, haha! Jag är så tacksam över de här pysslarkompisarna som håller mig på tårna. Min brorsa sa att han gillar att jag har fördragsamhet med allt som tar så lång tid när de är här. Alltså att de får vara med och göra allt även om det tar tid. I vardagen ska man ju ofta skynda sig till skolan, bli färdig med middagen innan alla hungrar ihjäl, hinna någon annanstans. När ungarna är här är det de som är själva ”aktiviteten”, så om det tar en timme att baka ut ett par plåtar bullar så får det göra det. Det är en bra övning för mig också, det där att vara här och nu.

Jag vet inte hur gammal jag var när mamma lärde mig att göra en flätad krans, men det känns bra att jag har fört vidare det till nästa generation, inte bara i rakt nedstigande led. Jämt antal bitar, lägg en till vänster och en till höger hela vägen runt. Det blir så fint, men tyvärr glömde jag att ta bild. Jag fick ett samtal under gräddningen och missade alarmet, så kransen blir lite mörk (framför allt på undersidan). Men den smakade tydligen perfekt ändå, särskilt varm. Det är ett bra tips i alla lägen. Har man något slags vetebröd som är torrt eller för välgräddat är det bara att värma lite för att få tillbaka känslan av nybakat.

Åttaåringen var som ett litet plåster på den coola tonåringen och var mycket nöjd med sin söndagsfrisyr. Två fiskbensflätor, så snyggt! Jag var glad över att se hur uppmuntrande de två yngre personerna var mot tonåringen som uttryckte hur lite hon har pysslat genom åren. Lillebror sa: ”Du ljög när du sa att du inte kan pyssla!” (Han är för tillfället mycket fokuserad på att koppla ihop det människor säger med hur verkligheten ser ut eftersom hans mycket livliga fantasi leder till otroliga berättelser som äldre i hans omgivning inte riktigt tror på.)

Treåringen ville också ha flätor, men jag sa att det inte riktigt skulle funka med hans frisyr. Jag lovade istället lite gelé och fixade en tuppkam. Han blev väldigt upprörd och tyckte det var superfult. Därefter fick jag tydliga instruktioner genom att han drog handen för att visa hur kammen skulle gå. ”Det ska vara rakt fram och åt sidan.” Så här, alltså. Det här är en ordningssam ung man, tuppkammar göre sig icke besvär. Denna frisyr var han dock mycket nöjd med och egentligen skulle jag ha filmat då han stod framför spegeln och kände sig fin. Tårögonframkallande. Jag tänker ofta på vad det är som gör så många av oss människor missnöjda med oss själva. När slutar vi tycka att vi är fina och bra? Varför är inte känslan av att vara oövervinnerlig starkare än känslan att vara otillräcklig?

04 apr

Tankar en måndagsmorgon.

I vårt hus har vi en fläkt i köket som slår och slår och slår. Det är ett ljud som blir mer intensivt då det blåser ute, som nu, och det är omöjligt att få total tystnad. Jag stör mig på ljudet lite då och då, men mest lägger jag inte alls märke till det. Det bara finns där i bakgrunden, precis som tjutet av min tinnitus. Det är inget som gör mig galen, men i stunder då jag är stressad intensifieras alla ljud, både huvudets och omgivningens. Lite så är det med livet i allmänhet. De flesta av oss är inte medvetna om varenda liten grej som händer i våra liv. Vi vaknar, hanterar livet så bra vi kan och så somnar vi på ett eller annat sätt. Somliga händelser sätter sig djupt i vårt minne, antingen för att de får oss att må bra, eller kanske för att de rubbar hela vår existens. Kanske ältar vi dem, vilket inte är så hälsosamt, eller så kommer de fram både vid väntade och helt oväntade tillfällen. Somligt kan vi plocka fram på beställning, kanske som snuttefilt eller som boost.

I ett amerikanskt forskningsprojekt undersöktes vilken syn människor hade på de olika veckodagarna. Teorin var att folk i allmänhet skulle vara mer nedstämda på måndagar. Detta visade sig inte vara sant. Måndag till torsdag mådde forskningsobjekten ungefär likadant. På fredagar ökade dock välmåendet, en känsla som faktiskt visade sig hålla i hela helgen. Jag kan se att detta skulle vara rätt allmängiltigt i västvärlden, förutom för människor som skiftarbetar eller jobbar helger. Själv har jag i perioder upplevt ”söndagskvällsångest”, något som lett till att jag kanske inte utnyttjade den fulla möjligheten till vila. Igår verkade Pim förstå att det var söndag. Som vanligt dök hon upp lite efter att jag hade serverat maten, sedan lade hon sig tillrätta i skydd av höbalen och skådade ut över sina domäner. Hon är mindre skygg nu och jag låter väl som en galning då jag gullar med henne. Hon uppskattar fortfarande inte att jag rör vid henne, men det kommer kanske.

Trädgårdslandet bryr sig inte om veckodagar, bara säsonger. I lilla Amsterdam ser det ut såhär nu. Jag plockade aldrig upp lökarna efter förra årets blomning eftersom jag ville experimentera lite. De moderna tulpanlökarna sägs vara slit och släng-blommor, men jag kan inte helt acceptera detta faktum. Jag satte lite fler lökar i höstas än säsongen innan, något som tydligt syns här. Om de gamla lökarna inte kommer att blomma så har de i alla fall bladen i sig. Jag ser verkligen fram emot att se hur det här fortsätter!

Jag hade en dag i eftertänksamhetens tecken. Lyssnade på tal, läste, funderade. Landade lite i min fasta och insåg att jag kommit över trötthetspuckeln. Promenerade. På kvällen gick jag på konsert, the (Un) Real Group. The Real Group bildades för 38 år sedan och sedan januari finns inga av originalmedlemmarna kvar. Jag hade inte tänkt gå, men ändrade mig i sista stund. Vi var inte jättemånga på plats i Konserthuset, men tillräckligt för att det inte skulle bli pinsamt och för att det skulle bli en god känsla där. Jag sprang dessutom på en hel del vänner och bekanta, bl.a. en körkompis från Svart på Vitt (den första grupp jag var med i efter skolkörerna) som jag inte hade sett på trettio år! Det kändes dock som om det var igår… Min recension av själva konserten är att den nya gruppen är duktig, men de är inte The Real Group. De har sitt eget sound och behöver hitta sin egen väg framåt. Jag tycker dock att de har en god grund att stå på och kan utvecklas därifrån.

På väg hem följde jag en fantastisk nymåne. Jag åkte ner till Bredaviks brygga och stod där en lång stund, lyssnade på vattnet som skvalpade och försökte vänja mig vid den nya bryggan med alla de nya båtplatserna. Det kommer att bli mycket intressant att se hur det blir med allt från parkeringar till hur mycket folk som kommer att röra sig i området med detta nytillskott. Världen förändras ständigt, ibland är det svårt att hänga med i svängarna. Somligt vill man ska vara för evigt. Det nya skrämmer, men så visar det sig vara riktigt bra. Så hoppas jag det blir med detta.

12 mar

Hör du musiken?

Det är helg och jag bjuder dig känslan av just det. Musik. Det är så jag ser världen, i toner. Eller hör den, snarare. Och hör jag den inte just då så hittar jag musik som passar till det jag upplevt efteråt.

Så här såg det ut i lördags då jag var med kören i Karlshamn och övade inför Dobrogosz. Så roligt att nörda ner sig i musiktekniska detaljer och klangbilder, att nöta tillsammans. Vi avslutade med en ljuvlig stund där vi stod i hallen med en akustik som får musiken att nå till himmelen. Att tillsammans fläta ihop stämmor, i stunder där noterna klingar rent och jobbar tillsammans, det lever jag för.

I torsdags stack jag från kören för att lyssna på ”min” utbytesstudent (jag är Explorius kontaktperson här i stan) och ställde mig längst bak för att kunna gå utan att störa någon. Estetiska programmets ensembler presenterade resultatet av sitt övande. Jag känner några som är grymma bland de här eleverna, som extraknäcker som musiker trots att de knappt blivit torra om öronen än, men jag vet också att många kanske bara övar sitt instrument under skoltid. Därför var förhoppningarna på att det skulle bli en fantastisk musikalisk upplevelse inte särskilt höga. Tji fick jag. Anledningen till att jag efter en halvtimme hade fula mascararänder längs kinderna var dock inte att det var hemskt eller fantastiskt. Det var något i känslan som skakade mig i mitt innersta. Jag blev påmind om kraften i musik och hur viktig den är för mig och jag njöt verkligen, även då sången var lite off pitch eller någon blev lite för nervös under sitt gitarrsolo.

På förekommen anledning (USA, släktforskning) brukar jag försöka följa Allt för Sverige. Fåniga tävlingar och lite sådär, men jag älskar ändå att följa deltagarnas vilja att hitta sina rötter. I år blev denna video till då uppgiften blev att göra en musikvideo. Tycker den är så fin. Med den önskar jag dig en fin helg. Öppna öronen och lyssna noga! Hör du musiken?

20 feb

Hej lördag!

Gårdagen kändes evighetslång, på ett bra sätt. Jag vaknade tidigt, men inte för tidigt. Steg upp och kikade ut mot trädgårdslandet för att spana på ankisarna. De såg ut att må bra och spatserade omkring trots att regnade något slags snönära slask, så jag tog med mig fräscht vatten och såg att de inte hade hunnit skita ner sitt dricksvatten alls. Inte såg det ut som att de hade ätit något heller, men de kanske är lite försiktiga såhär i början?

Maken måste jobba helg med ett stort projekt som ska vara klart om en dryg vecka, så jag visste att jag skulle få ”underhålla mig själv”/sköta allt praktiskt på egen hand. Eftersom det stod allt från storstädning inne till städning av ladan på listan på den där listan och jag även ville fixa lite fin middag för att inte hela lördagen skulle suddas bort i något slags enahanda dagsverke så planerade jag även in semlor och pizzabak.

Det bästa med att vintern bleknar bort är att det är dags att förbereda vårbruket och med det måste musklerna väckas lite försiktigt. Det är likadant varje år. Muskler på konstiga ställen låtsas som att jag aldrig har känt till deras existens, men att de nu liksom blommat ut. Det är jättemärkligt, men bara att ta. Det finns inga ”börja försiktigt med åtta repetitioner gånger tre” eller liknande, utan det är bara att gräva och lyfta och köra skottkärra, dra och putta och lyfta lite mer. Kräla lite emellanåt och så hugga sig in på vissa ställen. Japp. Så går det till här på landet. Man kan även uppsöka Skärgårdsgymmet och träna i maskiner, men det kostar pengar och så kan man inte gå in i skitiga kläder och håret i en slarvig knut. Eller jo, det kan man ju, men jag skulle inte vilja göra det. Dessutom är högen i ladan så ohemult stor, så jag kommer att bedriva många tunga styrkepass innan den är utstädad. Trägen vinner hoppas jag. Det är också lätt att få till de där 10 000 stegen per dag utan att behöva röra sig utanför tomtgränserna.

Storstädning då? Den där genomblåsningen som hör hemma med våren är det inte dags för än, så jag vet inte varför jag hade skrivit ”storstädning” på min helglista. Tror kanske bara att jag tyckte att golven i hallen och köket behövde våttorkas. Vad tycker du är ”nödvändigt” städ? Jag har gått från att ha noll tolerans för smuts, damm och skumma lukter till att tycka att det är okej med lite hejkon bejkon. Det finns viktigare i livet än att städa. Toaletten är jag fortfarande noggrann med, den är min egen domän. Vad ingår annars i en veckostädning i det här hushållet? Det får jag ta en annan dag, men just igår var det sådant jag skötte medan jag bakade vanliga semlebullar, glutenfria dito och Pizza Bianco med smarrig topping. Har du ätit vit pizza? Pizzabotten breds med crème fraîche och finriven parmesan- eller Västerbottenost, beroende på vad du gillar bäst. Låt gå i ugn tills degen är färdig och osten är lite gyllene. Toppa med hackad gräslök, finhackad rödlök, klickar av stenbitsrom och crème fraîche. När du har tagit bild på det färdiga resultatet gosas rom och krämfräsch ihop till en gegga av obeskrivlig karaktär. Efter detta är det bara att njuta av förunderliga smakexplosioner. Nymalen svartpeppar kan förgylla ytterligare, annars är det där ultimat lördagslyx.

Jag har testat att göra pizza på fruset GF pitabröd med gott resultat förut, och då jag hade det hemma fick min bli en latmanspizza. Maken fick lite lyxigare egentillverkad botten. Eftersom jag redan bakat GF semlebullar orkade jag inte med en oregerlig deg till, helt enkelt. En riktigt härlig bulldeg, full med smidiga glutentrådar, det är något det. Mindfulness, terapi, taktilt – det finns massor av härliga ord att hänga upp en vanlig deg på. Glutenfritt däremot gör sig bäst i typ kaksmet som man kan hälla direkt i en form. Så är det bara.

”Hur många semlor vill du ha? ”Två.” ”Hur många ska jag göra?” ”Fyra.” Så kan konversationer gå till här hemma. Ingen idé att bedriva metakonversation. Själv ville jag ha minst fem, men gjorde två och orkade en. Nu finns det en kvar till efterrätt ikväll. Jag såg att maken har 1,5 kvar i kylen. Han kände sig kristlig och åkte över till sin nyinflyttade ryske kompis (han ska hämta hit sin fru och två små barn nästa vecka) som har upptäckt semlor och ääääälskar dem. Hoppas han var nöjd med denna lite speciella version. Samma gamla vanliga kardemummabullar, men jag gjorde en ny fyllning. Så god, den smakade lite björnklister (gröna burken med innehåll som jag ville äta upp, bittermandeldoft) och perfekt rostade mandlar. Syrran hade tipsat om det här receptet på fyllning och jag kan varmt rekommendera det.

14 feb

Kusinerna på slottet.

Tänk vad mycket man hinner med på bara två halvdagar och en natt! Det här gänget brukade hänga tillsammans varje gång det var träff hemma hos farmor (mormor för två av damerna, om detta hade vi många diskussioner), men jag gick även i samma klass som en av dem under hela grundskolan. I augusti 2020 kom vi på att vi ville fira våra femtioårsdagar med varandra och tydligen var det så hoppfullt med öppningar efter de första restriktionerna att vi trodde att vi skulle kunna träffas på Teleborgs slott i Växjö framåt hösten. Tji fick vi och planen puttades framåt några gånger innan vi hamnade här. Bättre sent än aldrig har aldrig känts så självklart! Jag och kusinen från Ronneby kom med bil och hämtade upp de andra två på stationen. Vi tog oss vidare till Växjös mest populära burgare på Umami Monkey. Både karnivorer och vegetarianer var mycket nöjda med sina väl tilltagna portioner och våra munläder blev väl insmorda av majonnäs och annat smarrigt.

Lilla slottspaketet hade omvandlats till ett Alla hjärtans-paket, men inte misstyckte vi. Vem blir ledsen över en sådan här mottagning? Bubbel, praliner och hjärtan på rummen längst uppe i slottet. Det var lite kyligt och vi delade toaletter och duschar i korridoren, men det bidrog även till känslan att vi faktiskt befann oss på ett slott.

Vårt paket bjöd på allt möjligt som vi skulle hinna äta mellan 15.00 på lördagen och 11.00 på söndagen. Vi började med att spana in omgivningarna och det var lätt att bli imponerad. I ett av rummen var det uppdukat till kvällens middag och det var nästan så att jag hörde ljudet av frasande långkjolar. Slottet är faktiskt inte särskilt gammalt, utan stod klart år 1900 då greve Fredrik Bonde af Björnö hade låtit bygga Teleborgs Slott som morgongåva till sin unga hustru Anna Koskull. Det är inte alla som får sådana gåvor. Själv fick jag en klocka, men var mycket nöjd med den.

Runt hela slottet stod fantastiska blomsterarrangemang, något som ytterligare förhöjde känslan av att få skämma bort sig själv med lite extra lyx. Vi fick till och med sol denna efterlängtade dag! Inte dåligt och i dessa tider lyxigt även det.

Efter fikat var det dags för oss att gå ut och rasta benen. Vi gick runt sjön och bjöds på vackra naturupplevelser trots att slottet ligger så centralt. Isen sjöng! Lyssna själv.

Det här profilen gjorde sig väl i solnedgångsljuset. Det är något särskilt med ”Disneyslott”. Så vackert med speglingarna i vattnet också.

När vi kom tillbaka ville äldstekusinen få sig själv förevigad med både slott och måne och det var förstås inga problem. Hennes systrar är yogisar och kanske är det därför hon med sådan lätthet balanserade på den lösa stenstolpen som vinglade lite lagom. Bakom slottet ligger hela Linnéuniversitetet (det som kallades Högskolan i Växjö på den tiden då jag bodde bara en bit härifrån). Jag tror lärarutbildningen har flyttat ut hit, men på min tid studerade vi på det gamla lärarseminariet inne i stan. Jag tror bara jag var här ute ett fåtal gånger under åren i Växjö trots att jag bodde så nära, men med tanke på hur få minnen jag har från vissa perioder är det kanske inte konstigt.

Efter att ha svidat om lite var det dags att inta en fyrarätters med stärkta servetter och riktigt god mat. Jag undrade hur mina jordärtskockor mår när jag njöt extra mycket av denna jordärtskockssoppa. Mums! Och ryggbiffen var den första riktigt fina köttbit jag åt på mycket länge, perfekt tillagad och mör. Jag älskar vegetarisk mat, men njuter även av gott kött. Jag hoppas denna bit kom från en glad tjur!

Vi fortsatte att äta och ”efterfesta” i ett av sovrummen för att sedan vakna upp till ett dignande frukostbord. Orden fortsatte att flöda över. Många släktingar är kända för att gilla att prata och gräva i olika spännande ämnen. Ingen behövde gå omkring hungrig eller uttråkad, det var då ett som var säkert! Vi behövde skaka ner maten efter frukostbuffén och gick då runt Växjösjön. Där hittar man numera den populära installationen ”Alla är” av konstnären Torbjörn Johansson. Statyerna har i olika omgångar stulits och vandaliserats, något som får mig att se rött. Det är inte bara lillans kjol jag tänker på, utan jag funderar på hur folk tänker när de sabbar en sådan här fantastisk grej som är tänkt att glädja alla som går förbi här.

Allra finast är kanske den här som står och möter och omfamnar livet på sin sten.

Jag blir alltid så förvånad då jag inser hur mycket man kan hinna med på så kort tid. Jag åkte hemifrån klockan nio på lördagsmorgonen och steg in innanför dörren vid 16.20 på söndagseftermiddagen. Det kändes som att jag hade varit iväg i flera dagar, både gällande alla aktiviteter, det jag hunnit uppleva och all mat som hade intagits, hahaha. Ensam i huset och lite genomfrusen efter slott, tåg och buss laddade jag vedspisen full och låg på vår Fatboy i köket och lyssnade på en ljudbok. Vilken helg! Den kommer jag att leva länge på. Jag kan varmt rekommendera Teleborgs slott för olika äventyr. Växjö kändes lite mer levande än Karlskrona, men det var väl för att vi kom dit vid lunch på en lördag gissar jag. Förhoppningsvis kommer restriktionerna att ge oss lite mer liv och rörelse i takt med att våren ger sig tillkänna. Jag tycker det är dags att vi får möjlighet att ta oss ut ur detta ofrivilliga ide!

03 maj

Hej då Skåne!

I samband med min svägerskas pappas begravning fick jag möjlighet att hänga med mina två fina brorsbarn i flera dagar på Skånes vackra västkust. Farhult bjuder på en fantastisk strand och jag kommer gärna tillbaka då havet bjuder på bättre temperaturer för min smak.

Jag är så tacksam över möjligheten att fortsätta utvecklas. Att tillbringa tid med barn utmanar både sega tankebanor, barnasinnet och intellektet! Man får anpassa sig till en dygnsrytm som jag inbillar mig passar bättre för människan än den vi vuxna gärna drar åt. (Det är så lätt att somna alldeles för sent till exempel.) Och barnasinnet! Leken! Att det finns äventyr bakom varje sten! Det är stort då man tänker på det. Tänk, så lätt det är att hamna i rutter. Jag älskar att hänga med mina syskonbarn och ha möjlighet att uppleva småbarnslivet ur ett tantperspektiv.

Söndagen blev en social fest! Med coronaanpassning (Åh, jag lääängtar efter att krama om vänner som man inte sett på länge!) hade jag möjlighet att börja söndagen med småbarnsmys, fortsätta med promenad i vackra Lerberget tillsammans med en av mina människofavoriter, inviga inte bara en, utan två nyinflyttade lägenheter, tillsammans med andra favoriter, njuta av Slottsparken i Malmö, ett veritabelt planttantsparadis och plocka upp maken som hade jobbat utomlands under den föregående veckan. Dagen kändes oändligt lång på ett mycket bra sätt och jag behövde inte stressa över huvud taget. Det måste ha varit mitt livs bäst utnyttjade dag tidsmässigt.

Jag har velat spana in det nyförlovade parets hemvist sedan de flyttade tillbaka till Malmö förra året och nu var det äntligen dags. Så mysig lägenhet i ett härligt funkishus precis bredvid Slottsbarken och Ribban. Den passar dem perfekt! Det var så roligt att få komma dit och se bilderna som skickats i familjeforumet komma till liv.