I vårt mörka lilla hörn i den smala trappan upp till övervåningen står en fuskväxt från IKEA och två fuskljus som går på batteri. De må vara fusk alla tre, men de ger stödljus och värme trots att det egentligen inte finns förutsättningar för detta här. Våra ungdomar är uppvuxna med att lära sig olika ”hacks” från YouTube. En del är riktigt användbara i det riktiga livet, det som pågår utanför den digitala världen. Ibland kan jag tycka att det är lite tråkigt att ha hunnit lära mig så mycket, att det går längre och längre mellan ”aha-upplevelserna”. Det är en naturlig del av livet och det ska vara så. Kanske är det därför jag älskar att hänga med barn? Det är livgivande att se dem uppfyllas av fascination över något revolutionerande som varit självklart för mig under så läng tid! Det bästa med Trettio tacksamma dagar är kanske just detta, att jag tar mig tid att återupptäcka insikter och fenomen som jag tar för givna. Gott så.
Efter en härligt vardagligt festlig födelsedag kom fina vänner med en cyklamen i en ovanligt vacker färg och fika till ett helt kompani, överraskning av bästa slaget. Plaketten från svärmor fick jag för många år sedan då ord i inredningen var poppis. Numera är det tydligen ute, men jag lägger mig inte. Jag älskar den här påminnelsen som har varit så viktig för mig de senaste åren. Gör mer sådant som gör dig lycklig. Mitt liv är så fint i all sin enkelhet, och även om jag inte kunde ringa mamma och tacka för livet som traditionen bjuder tände jag ljuset i hennes ängel och gjorde just det. Himlens telefon funkar bra den också.
Det blev lite symboliskt att de absolut sista luktärterna för säsongen fick påbörja mitt femtiotredje år på jorden. Vi som vägrar ge oss, som inte ber om ursäkt för oss själva fast säsongen egentligen är över.
Den här synen gör mig orimligt glad. Murarhinkar redo för odlingssäsongen 2023! Fast först ska de få sova gott i stenladan. Det har de verkligen gjort sig förtjänta av.
Snart är det dags att plocka upp dahliaknölarna och låta dem hämta sig innan det är dags för nya stordåd. De kommer nog att få byta plats nästa år, jag tror att jag utökar perennrabatten åt det här hållet istället. Rosa, blått och vitt åt alla håll och kanter tänker jag mig, precis som nu fast mer.
Detta är en av rea-dahliorna, står i kruka vid verandatrappan och vinner blomtävlingen för året (förutom Sven-Eriks och Blombergs klassiker som antagligen är så rikligt blommande då de inte är lika hårt drivna som de moderna sorterna). Jag gillar hur de skiftar svagt i rosa för att sedan bli helt kritvita. Jag tror att namnet har trillat ner mellan jord och hink, men kan tänka mig fler av den här sorten.
Grönkålen har tagit riktig fart. Jag gillar grönkålschips, så det laddar jag för nu! Härligt sätt att muntra upp den mörka, kalla tid som är på väg. Än så länge är det väldigt njutbart utomhus. Det blåser hiskeligt, men det är tydligen bra för elpriserna. Från att ha kostat upp till många kronor per kWh får vi betalt för att använda el?! Minuspriser… (Maken muttrar något om att det också beror på att det är fel på elledningarna till Tyskland, men vad vet jag.)
Amalia gillar sällskapet av orkidéer. De här två blommade båda när jag fick dem, sedan har de stått tråkiga och väntat i mååååånga månader. Jag förlorade lusten då alla mina fina orkidéer fick spinn och jag fick slänga dem och sedan kom jag ifrån rutinen att ge näring vid rätt tid och så vidare. Nu känns det bättre och den här duon har fått mycket bättre omsorg sedan en tid tillbaka. Det visade sig vara bra både för dem och mig, för nu har fem blomstänglar av fem börjat växa igen! Hurra.
Så här ser det ut i vårt gräs på flera ställen. Den otäcka grävlingen fortsätter utmana oss och skiter i att vi erbjuder läckerheter i buren som gillrats och som den lyckats ta sig ur en gång. Jaja, det ger sig väl till slut.
Jag vill inte sluta med något så deppigt, så här kommer istället hopp! Nästa års tulpaner är i jorden, den här gången på ett nytt ställe! Jag valde att fylla på med sorter som har stor chans att komma tillbaka år efter år. Detta ger mig chans att göda ”Lilla Amsterdam” och se hur stor återblomning det blir där om de lökarna får både benmjöl i höst och blodmjöl till våren. Tulpaner och luktärter passar bra som rabattkompisar tänker jag. Även om inte tulpanerna helt gett med sig då det är dags att sätta ut luktärterna så är det lätt att sätta ner dem mellan lökarna. Hoppas att du får en fin dag. Det tänker jag ha!
Jag undrar vad resultatet av en helt ärlig studie om ålderdom skulle komma fram till. Själv tycker jag att det svävar en ohälsosam dyrkan av ungdom i vårt samhälle och få personer jag känner som är till åren komna accepterar kroppens förfall. Jag glömmer aldrig då ”alla” 2019 jublade över Finlands unga, kvinnliga toppnamn i landets ledning. Själv undrade jag hur det hade låtit om det varit män i samma ålder på alla platser. Katastrof! Och vilken åldersdiskriminering! Nytänkande i all ära, men samtidigt har många äldre redan gjort de misstag som ungdomarna gärna vill testa. Erfarenhet och visdom är den del av ålderdomen jag verkligen gillar. Somliga slår dock tidigt in på bitterhetens stig. Då är det lätt att bara bli gammal och vresig. Jag har förstått att det inte är lätt att hålla humöret uppe då hälsan sviktar och dessvärre är sjukdom och fysisk immobilitet ofta med som ålderdomens följeslagare. Är det något jag vill försöka sträva mot är det verkligen att acceptera att tiden går fortare ju äldre jag blir (inte lätt) och samtidigt göra vad jag kan för att hålla ohälsan stången.
Inför dagens utmaning gick jag runt här hemma och funderade tillsammans med min kamera. Vi försökte tillsammans fånga ålderdomen, vad den innebär och hur den ser ut.
Hud som krackelerar och förlorar sin spänst är jag väl förtrogen med. Jag älskar att torrborsta mig och smörjer gärna in mig för att slippa klåda. Det verkar som att jag ärvt ögonlocken som så småningom kan hänga ner så mycket att de påverkar synen negativt. Går det så långt har jag inget emot att ta bort överflödet.
Det är så lätt att räkna bort människor i en viss ålder, precis som att man förlorar sitt värde eller inte är värd en extra blick eller en stunds samtal. Jag älskade att jobba i hemtjänsten på den tiden då det ingick att konversera och utbyta erfarenheter. Mina bidrag till debatten låg ständigt på minus då jag var sjutton-arton år, men jag var bra på att steka ägg och städa! Min luktärtshäck har inte gett upp än. Inte levererar den som den gjorde tidigare i sommar, men än bjuder den på skönhet för den som tar sig tid att stanna upp en stund.
Somliga är precis som den här dahlian. De blir som vackrast precis innan de tar slut och inte längre har någonting att ge. Det gäller bara att inte gå händelserna i förväg och glömma bort det här stadiet. Då missar man det bästa.
Svårast av allt verkar för många vara att acceptera det oundvikliga slutet. ”I dödens förekomst är vi alla likvärdiga.” (Publilius Syrus) En dag är det över, det här jordelivet, vare sig vi vill eller inte. Men som någon annan smart sa, ”en dag skall vi all dö, men alla andra ska vi leva”. Jag undrar om det inte är just detta så många kan ha svårt att hantera då man blivit gammal.
Nu har vi bara två (eller tre, beroende på hur man ser det) dagar kvar i utmaningen, men orden finns kvar att inspireras av!
Jag har genom åren träffat på en massa olika sorters förhållningssätt till hur bilar ska skötas. Somliga bilägare köper en bil och kör den i botten av ren okunskap. Känner man inte till hur viktigt det är att byta olja, hålla koll på kamremmen eller byta bromsbelägg i tid kan det kosta onödigt mycket att reparera, kanske är det inte ens möjligt. Det går bra att köra en rostig bil, men till slut kan till exempel bilgolvet exponera marken under och den sortens fläkt godkänns inte av besiktningspersonalen. Den som kör omkring med dåliga torkarblad kan få ont i huvudet, men viktigare är att man lätt blir en trafikfara då man inte upptäcker faror i tid. Ett stenskott är ingen fara och är lätt att åtgärda, men låter man bli att laga kan sprickor spridas och glaset gå sönder helt. Detta kostar betydligt mer. Ett gammalt omodernt åk kan vara otroligt välskött trots sin ålder och visar på betydligt bättre kvalitet än en bil med bara några år på nacken. Somliga rariteter är mest till för att tillfredsställa åskådares ögon och ägarnas ego. De är putsade ut i minsta kromdetalj och utan en fläck, men är för dyra att köra långa sträckor med och kan inte heller användas för att hjälpa andra med skjutsar, flyttar eller liknande.
I somras hörde jag för första gången liknelsen mellan kroppen och ett fordon. Det slog direkt an en sträng hos mig. Jag har genom åren varit mycket bättre på att ta hand om mina andliga och mentala behov än de fysiska. Det gäller både själva motorn och de yttre attributen. Inför den kommande veckans förmodade mörker (SMHI bjuder upp till dans med Netflix, stickning och långkok) passade jag på att ge mitt fordon lite extra omsorg. Jag laddade med en kopp myntate och drog fram skrubb, fotsalva, ansiktsmask, oljor, värmedyna, härlig musik och en avslappningsmeditation. Elkostnaderna lockar numera till ännu kortare kortduschar än de jag redan tar, men jag njöt av både torrborstning innan och en rejäl avskrubbning i duschen. Det var så huden glödde efteråt och det kändes skönt att olja in den.
Efter en noggrann ansiktsrengöring, skrubb och ful ansiktsmask (den får vem som helst att se kriminell ut) smorde jag in mig med den sista skvätten favoritolja från min danska vän. (Den har hållit fint sedan jag fick den i ett härligt 50-årspaket.) Vid det här laget var det dags att smörja in fötterna länge och väl. De börjar äntligen se lite mer normala ut efter att ha blivit styvmoderligt behandlade hela sommaren. Just fötterna mår bra av att masseras, vi har många triggerpunkter där! Vid det här laget började jag känna mig riktigt mör och trött. Jag hade tänkt titta på ett avsnitt Better Call Saul (det är så spännande nu att jag knappt klarar att titta ibland), men det passade varken sinnesstämningen eller orken. Efter att ha bäddat in mig på spikmattan med värmekudden vid fötterna satte jag på en meditationsapp. Den somnade jag ifrån innan jag hann säga grisfis… Så småningom måste jag ha vaknat till och slängt ner spikmattan på golvet, men det kommer jag knappt ihåg. Trots det kompakta mörkret ute vaknade jag sedan pigg och utvilad vid sexsnåret.
Efter duschen sprejade jag in mig lite i en av de dofter som kanske inte riktigt är värdig min ålder. Det var länge sedan Amazing Grace var populär, numera är det andra doftnoter som uppskattas. Jag älskar dock texten på kartongen och tyckte att den passade så bra in i min ”spa-ritual”.
”hur du klättrar uppför berget är lika viktigt som hur du tar dig ner för berget. och så är det med livet, som för många av oss blir ett stort gigantiskt prov som följs av en stor gigantisk insikt. i slutändan handlar allt om ett ord. nåd. det är hur du accepterar att vinna och förlora, tur och otur, mörkret och ljuset.”
Just kroppen får vi bara en. Cellerna den består av byts dock ständigt ut. Det är inte omöjligt att bryta ovanor, även om det är svårt. Det är viktigt att komma ihåg. Ingen mäktar med att vara perfekt i alla aspekter. Det finns det varken tid eller ork till. Ett och annat kan det dock vara värt att satsa på. ”Forty and fit”, ”Fifty and fab” är det för sent för då det gäller mig själv. Däremot är jag glad att mina ögon ser på mig själv med snällare ögon än förut. Som min kusin sa igår: ”Jag tittade på tanten i spegeln och sa till henne ’Kom nu så går vi hem!'” Själv vill jag säga till tanten i min spegel ”Vad härligt att världen fortfarande ligger framför dina fötter”. Ännu härligare är det ju om tanten dessutom är rustad för äventyret.
Tankvärda ord i en församling i Borås fick mig igår att fundera en extra runda över vad jag vill göra med ”resten av mitt liv”. Nu gör jag det rätt ofta, men det får mig sällan att göra stora hopp framåt, eller åt något annat håll heller får väl erkännas. Det är mänskligt att bli jättepeppad och känna 100% lust att göra stora förändringar. Jag vet många med mig som med jämna mellanrum gasar på med nya vanor, dieter, partners, projekt, men som några månader senare som mest höjer på ena ögonbrynet om man frågar hur det har gått med det som talades så varmt om vid förra mötet. (Alltså, jag införlivar mig själv i dessa ”många”.) Det verkar inte som att vi har någon större förmåga att klara annat än små, små förändringar i taget. Det är så vi tar oss an livet från första början, i ett långsamt flöde. Så småningom kommer annat, vare sig det gäller kognitiva eller praktiska färdigheter lär vi oss lite i taget. Ingen blir expert på en helg!
Vi svenskar längtar ofta något enormt ”till sommaren”. Det är nog vädret och semestertider som drar mest så där i förskott. När det väl är dags för skolstart, nytt jobb, målsättningar inför hösten, då undrar vi vad som hände och hur det kunde komma sig att kvällarna redan kommer tidigare och badvattnet börjar bli väl svalt för alla som inte är åretruntbadare. Runt detta gick funderingarna efter de tänkvärda orden. Resten av mitt liv hade ju redan börjat så fort tankarna hade börjat snurra. Vi fortsatte hem till våra goda vänner där vi fick lunch och sammanfattade den fina helg vi hade haft tillsammans. Samtal, samvaro, flyg över västkusten för somliga, lek med charmigaste ettåringarna för andra, bad i badtunna – underbara och ovanliga dagar som fick dra igång känslan av sommar fast vi mest kommer att vara kvar hemma. Sammanfattningen av tankegångarna var att jag fortfarande är väldigt förtjust i hur mitt liv ser ut för tillfället. Jag behöver inte några stora förändringar och har bestämt att ta mig tid att riktigt njuta av vårt hem, trädgården, trädgårdslandet och familjen den här sommaren. Mitt vardagliga liv, inget storvulet eller speciellt, men det bästa tänkbara för mig. Att landa i en sådan känsla är värdefull, åtminstone för mig. Kanske behöver du något helt annat än det du har idag och isåfall önskar jag dig lycka till med att hitta en hållbar väg till ”resten av ditt liv”.
Augusti 2012. Sturkö. Jag, maken och barnen gjorde oss redo för vårt livs äventyr, hade skrivit på papper som gav nya ägare rätten att kalla vårt underbara hem i Segeltorp för sitt och hade packat upp allt vi hade och ägde i några flyttkartonger och resväskor. (Ja, och hos älskvärda släktingar och vänner, för vi visste ju inte riktigt om vi skulle flytta tillbaka eller ej.) Min syrra sa något som fick mig att skratta högt. ”Tänk om du och C blir best buddies?” Detta var så skrattretande, för jag hade känt C sedan åttiotalet och både hon och jag visste att vi inte riktigt drog jämt. C var klasskompis med min kusin, ifrågasättande och mycket framåt jämfört med mig. Efter gymnasiet for hon till USA för att plugga på college och kom aldrig tillbaka. Hon träffade sin människa, gifte sig och blev mamma flera gånger. Vi har genom åren träffats mycket, hon och familjen har med jämna mellanrum kommit och hälsat på och de bodde även under en kort period i Karlskrona. Min storfamilj var hela tiden C:s extrafamilj, men man behöver ju inte vara vänner med alla.
Hur det nu var flyttade vi till Orem och C och hennes man hyrköpte vårt hem åt oss. De ville investera i en ny fastighet, vi hade ingen amerikansk kreditvärdighet kvar, så vi lade insatsen och de tog huslånet. Dealen var att vi fick välja hus och de fick den slutgiltiga rätten att bestämma om det var ”rätt” hus. Det hela gick väldigt smidigt och huset på Carterville Road föll oss alla i smaken. Vi bodde i närheten av varandra och hade barn i samma åldrar, hade redan en relation (om än inte så varm) och blev liksom varandras familj. Firade födelsedagar ihop, började prata om viktiga saker och stöttade varandra genom svårigheter. Och hux flux var det som var så skrattretande 2012 ett faktum. C och jag hade kommit mycket nära varandra. Idag kan jag konstatera att det inte finns många som känner mig så väl som hon gör och jag får erkänna att det har lärt mig mycket. Det är viktigt att ha ett öppet sinne för att ändra sig om det visar sig att man har fel! Detta fina par är hemma i Sverige för tillfället. Hälsar på familj och vänner, försöker avlasta familjemedlemmarna på hemmaplan som på daglig basis ska hantera en demens som blir mer och mer märkbar. Jag vet hur tungt det är att ha ett världshav mellan ett hem och ett annat. ”Mitt hjärta har många rum.” Jag är i alla fall glad att vi fick chansen att hänga en stund igår och jag är glad för tekniska prylar som gör det möjligt att ta virtuella promenader tillsammans trots att man befinner sig på olika kontinenter.
Härom dagen fick jag höra om någon i min ålder som slutat fira födelsedagar och som därför inte vill att hens födelsedag ska uppmärksammas. Jag respekterar att andra gör val som inte jag hade gjort, men tycker det är tråkigt att gå miste om sådant som ger guldkant till vardagen. Det finns nog av bilar och diskmaskiner som går sönder (japp, så är det här hemma just nu) för att vardagen ska fyllas av tråkiga vuxenproblem. Alltså, fira det som firas kan! Idag firar vi därför att det innan jag svarade på Ajlis kommentar låg exakt 8000 kommentarer i den här bloggen. Detta jämna och vackra tal måste ju uppmärksammas! Så Ajli, ”för det får du ett pris”, som barnen fick då de spelade ett av sina första datorspel i tidernas begynnelse. Inte vet jag vad priset blir, men jag kommer nog på något.
Trots att både Golfen och diskmaskinen har bestämt sig för att trilskas har vi haft en fin helg. Jag är inte helt i fas med trädgårdsplaneringen, men det är okej. Det är bara att leva enligt devisen en sak i taget och ta det därifrån. Mer kan man ju inte göra! Balansen mellan måsten, borden och önskningar är inte helt lätt att hantera, men prioriteringar måste göras. Jag har en utmattning som ligger och skvalpar i mitt kölvatten och vet hur lätt det är att krascha. Alldeles för många har samma bakgrund som jag, eller är i en utmattning just nu. Diskussioner handlar ofta om ett samhälle som är sjukt, men samtidigt ser jag att de flesta accepterar denna sjuka grundnivå, försvarar den till och med. Jag pratade med ett av våra barn om en typisk problembild. Barnet (eller snarare den unga vuxna) har haft en tuff period på jobbet. Fler uppgifter som skulle leda till löneökning har gett en situation där veckans arbetstid inte längre räcker till och känslan av att inte ha koll på situationen. Jag hävdar att det är dags för en diskussion med chefen som ska leda till att det bereds rätt förutsättningar för att arbetet ska kunna utföras. Det går inte bara att säga ”nu ska du kunna detta” och förvänta sig att allt bara flyter på. Så är det ju på grundnivå också och många skulle behöva göra stora förändringar för att få ett mer hanterbart liv.
I över en vecka har jag haft den här artikeln liggande på mitt skrivbord. Alexander Perski är stressforskaren som har tagit sina forskningsresultat på allvar och lever som han lär. Samtidigt som det är inspirerande blir jag (naturligtvis) irriterad över en kommentar som ”Det låter som en dröm… att fylla dagarna med sådant man tycker om. ’Ja, men det är inget att drömma om – det är bara att göra, säger han.'” Det är väl jättemånga som faktiskt inte kan göra något åt sin situation? Men! Även om sjukdomar, att måsta leva med konsekvenserna av andras dåliga val, var man föds och allt vad det är sätter käppar i hjulen för individers möjlighet att påverka sitt eget liv säger Perski något som är viktigt att komma ihåg: ”Normen i dagens samhälle säger att man ska vara så framgångsrik, ambitiös och så perfekt – det håller inte.”
Med det sagt får jag konstatera att dagens bloggstund började lättsamt och slutade i filosofiska irrgångar som kräver många timmars djupa tankar för att få alla väckta funderingar på plats. Det får vänta till en annan dag. Jag önskar dig en fin vecka. Och det är ju måndag, tänk vilken härlig dag!
Planttanten är mycket praktisk, men ibland även lite filosofisk. Strömavbrottet igår höll på i över ett dygn och jag oroade mig för maten i frysen och bebisarna i växthusskrubben. Hur skulle de klara sig utan sitt extra ljus? Precis som vi människor är de lite större versionerna mer motståndskraftiga. Bebisar har inte hunnit få särskilt långa rötter och de bryts lätt om de hanteras ovarsamt. Jag behöver vara mer observant då det gäller nysådderna och märker jag att något är fel behöver jag åtgärda det på en gång om det inte ska leda till långtgående negativa konsekvenser. De sätts i ett lager såjord, men när rötterna kommit ner en bit finns det näringsrik jord som boostar, kanske tillsammans med guldvatten.
De hårt beskurna plantorna behöver komma igen lite långsamt. De får inte vattnas för hårt och gödsel är inte att tänka på från början. Mjuk och fin behandling och placering i härlig jord efter stympningen kommer att leda till att nya rötter och nya blad i sin takt växer ut och skapar en planta som är stark och motståndskraftig. Snart kan den drivas på lite hårdare och blomma ut till sin fulla potential!
Vi måste komma ihåg att alla har olika behov av ljus. Somliga behöver stå i strålkastarljus eller massor av sol för att må som bäst, andra tåler likt garderobsblomman ganska lite sol och mår ändå utmärkt.
Sedan har vi de gamla trotjänarna. De kan lätt misstas för att vara tråkiga och får lätt föra en tynande tillvaro om inte någon förstår deras potential. Får de bara mycket vila och rätt sorts näring så levererar de rikligen, om och om och om igen. De har en historia att berätta, så glöm inte att lyssna på den! Nytt och fräscht i all ära, men även di gamle har mycket att bidra med.
Slutligen har vi blommorna som plockas från sitt sammanhang. Ett tag fortsätter de utvecklas och blommar kanske till och med ut i sin fulla prakt. Problemet är bara att när de tar slut är det slut. Somliga kan göras till sticklingar som skapar nya rötter och nytt liv, kanske på annan plats, men det gäller att någon ger rätt förutsättningar. De tåler inte att slängas på backen, överlever bara en kort tid i vatten, det är i jord de kan komma igen och ges en ny chans.
Ja, så är det. Det kanske inte är så konstigt att jag både älskar att vara terapeut och planttant? Det finns många likheter då det gäller förhållningssätt till de olika individerna. Jag hoppas att du får en fin helg!
Tänk ändå. Imorse gick jag en lycklig runda i trädgården och såg att den ena pumpan vuxit ungefär en meter över natten med regn och allt hade liksom blivit lite grönare. Samtidigt har man på andra platser i Europa fått så mycket vatten att hus har rasat och städer har svämmat över. Hundratals har bekräftats vara döda och över tusen saknas fortfarande. Greta Thunberg har fått vatten på sin kvarn (nej, jag försökte faktiskt inte vara rolig) och pekar på mer vanligt förekommande extremväderfenomen Vad vet jag? Jag hänvisar bara till den där prästrapporten här från Sturkö som hade blivit kvarlämnad i vårt hus. Extremväder fanns även för flera hundra år sedan. Idag finns internet över hela jorden. Det rapporteras på ett sätt som aldrig förut varit möjligt. Hur korrekta är rapporter och analyser? Hur mycket är sanning/fakta och hur mycket är gissningar? Jag ser på den tekniska utvecklingen och imponeras och avskräcks samtidigt. Mänskligheten, är den ens värd att överleva? Så dumt (idiotiskt) som så många beter sig både på individ- och samhällsnivå tänker jag att det där med denna civilisations eventuella undergång kommer att sköta sig självt.
Med det sagt är jag tacksam över att det nu är dags för besök från äldsta dottern och hennes man. Det är så härligt att ha dem här! Detta är dotterns första riktiga semester som vuxen och hon var duktigt nöjd då hon var färdig med fredagsmötet via Zoom tidigare ikväll! Häromkvällen satt jag och tittade på kort från familjens småbarnsår, nu är maken och jag gråhåriga och barnen vuxna. Tidens gång och allt det där.
I byn där jag växte upp bodde två ganska jämnåriga poliser, Far och IM. Det existerade en del bus i byn, men jag inbillar mig att det hade en lugnande inverkan bara att de fanns där. Jag kan inte tala för IM, men jag vet att Far fick rycka ut som ”jourhavande medmänniska” vid flertalet tillfällen bara för att han var polis. För ett par dagar sedan kom IM och hans fina fru ner från Småland (de har också flyttat) och vi fick oväntat besök både i Bredavik och Uttorp. Det var så roligt! Parets två barn gick i samma klasser som två av mina syskon och hela familjen tillhör det fina och trygga i min barndom. Jag är så nostalgisk och blev verkligen rörd av att detta par tog sig tid att köra ut hit, besöka mammas grav och besöka oss barn. Jag har aldrig varit uppe i Småland, men fick se bilder på den fina gården och vi utbytte erfarenheter av livet på landet. Vilken energiboost! Jag hoppas de kan komma ner igen och träffa fler i familjen.
Redan innan regnet hade det börjat bli dags att skörda. Igår blev det skördefest med bl a ugnsrostade polkabetor och idag blev det en röra på årets första squash, några lökar och ett helt gäng sockerärter. Vi kokade också potatis (Finns det något godare än nypotatis med en klick smör och flingsalt?) och stekte lax som plockats direkt från ICA Maxis frysdisk, hehe. Till efterrätt serverades blåbärs- och björnbärspaj med knäckigt täcke, allt för att fira dotterns semester. Vi kanske tröttnar på egenodlad mat om några dagar, men jag inbillar mig att också brorsbarnen som kommer för att sova över imorgon tycker att det är toppen både att plocka och laga till dessa skatter. Förresten, vet du hur gott det är att äta krasseblommor och ringblommans kronblad? Och hur vacker maten blir med dem? Tack för inspirationen, kära syster M!
I år testar vi ju hur det funkar med de här odlingslådorna. Storleken är perfekt, jag är verkligen nöjd! Jag kan dock konstatera att åtta gurka-, pumpa- och squashplantor i samma låda är lite väl optimistiskt! Det svämmar över på alla håll och kanter, men jag är noggrann med att vattna ordentligt och ska se till att fortsätta gödsla. I och för sig har jag bara skördat en squash, men det är fyra gånger så många frukter på gång än vi fick på hela skörden förra året. Jag satte i betydligt bättre näringspackad jord i år, har vattnat mycket och täckt med gräsklipp (tack till maken som hjälpt till och jobbat hårt han också) och det är verkligen roligt att allt jobb betalar sig!
Nu är det dags att gå ut och plocka dagens andra skörd luktärter. Min kompis var här för att hämta lite bröllopsrelaterade grejer inför sin egen vigsel och fick med sig en stor bukett hem. Vi promenerade ner till havet, pratade om högt och lågt och jag kom tillbaka med en svettindränkt rygg trots att jag hade på mig en sval klänning. Det har varit så hett och fuktigt i luften i flera dagar och nätterna har varit vad som kallas ”tropiska”. Det verkar som att luktisarna uppskattar både mycket vatten, mycket omsorg och att bli skördade varje dag. De har fullkomligt exploderat nu och jag är så lycklig! Vissa sorter verkar inte ha varit så härdiga, men jag njuter ändå av de som blommar och klagar inte. Det bästa är att ju mer jag plockar, desto större blir utdelningen! Synd att jag inte kan skicka ett doftprov till dig, men det kommer väl det också. Lev väl! Gräv där du står och glöm inte att dricka ordentligt med vatten.
Varje dag en ny upplevelse. Vad händer med någon som stannar på samma ställe i hela sitt liv? Jag och min syster som har rest mest av alla jag känner hade diskussionen för några år sedan då vi åkte förbi ett gudsförgätet hus någonstans i närheten av Tjotahejti. När vi gick i skolan var det ”Flymen-barnen”, ungarna som bodde allra längst bort från högstadieskolan, som hade ett rykte som färgades av förväntningar om att de nog var lite ”bakom flötet”. Nu visade det sig att det fanns lika stor variation på flötespositionen vare sig någon kom från Flymen eller Stockholm, så vi kan nog lägga den teorin bakom oss.
Men vad händer med en människa som söker sig ut, söker sig bort, får uppleva andra traditioner, miljöer och sätt att angripa livet? Tänk att det inte finns något riktigt bra svar på den frågan heller. Jag vill ju kunna säga att jag är en bättre version av mig själv p.g.a. de upplevelser jag har, men det finns inget sätt att kontrollera det. Jag har inte kunnat glömma betraktelsen Malin Wollin skrev om ny-stockholmare förra året. (Malin Wollin känns för mig ungefär som någon av mina far-kusiner. Det är något som är väldigt likasamma, men det tar sig uttryck på VÄLDIGT olika sätt.) Vad är det som är så eftertraktansvärt i att trängas på tunnelbanan eller att handla hutlöst dyrt i närbutiken i Årsta när man kan uppleva världens vackraste stjärnhimlar på Sturkö och njuta av färjan till Polen på lagom avstånd?
Vi promenerade ut till Östersjön efter en lång dag fylld med Livet. Maken hade programmerat hela dagen och förberett sig för sin vän och businesskompanjon som anländer till ön i slutet av veckan för att de lättare ska kunna jobba tillsammans. Mitt utbildningscertifikat kom på posten och jag fick inspektera den hemsida jag med all sannolikhet ska jobba ifrån om bara ett litet tag. Dottern lagade fyllda paprikor och pluggade för körkortsteoriprovet som närmar sig. Jag hade ett samtal med en klient. En god vän hade hamnat på akuten, fått ligga ensam en hel dag och skickades sedan efter konstaterad diagnos hem i en taxi. Jag åkte dit för att säga hej och kolla att allt var okej och tänkte då på alla som är ensamma och inte har någon endaste på hela jorden som kan eller vill åka till dem och säga hej efter en liknande upplevelse. Sådant sägs vara långt mer vanligt förekommande i storstan än på landet, trots att man bor så nära varandra i stan.
Jag tittar på bilderna från gårdagens promenad och konstaterar att jag inte behöver något annat, inte just nu. Jag älskar storstan och längtar till myllret ibland, men jag vet att det finns kvar och väntar på mig. Livet här på ön är kanske litet och trångt, men jag mår bra av det och fortsätter på den här vägen.
