eftertanke – Sida 2

11 nov

Bumps ahead!

Vad tänker du när du ser den här skylten? Själv ser jag den varje dag, åtminstone om jag har tagit mig ut, eftersom den står precis utanför vår trädgård. Häromdagen fick jag en aha-upplevelse. Jag tänkte att det vore bra om någon satte upp en sådan här varningsskylt innan en tuff period i ens liv drar igång. Hur skulle det hjälpa? Tja. Mer eller mindre jobbiga saker händer de flesta då och då. Ganska ofta, faktiskt. Ibland råkar man direkt ut för något och andra gånger får man rollen som medpassagerare när det är andra som har råkat illa ut. Inom loppet av några dagar har jag samlat ihop följande ”tråkigheter” bland familj, vänner och bekanta:

höstdepression
ångest
cancer
familjefejd
arbetslöshet
fattigdom
misshandel
skoltrötthet
äktenskapskris
svajande Gudstro
ofrivillig barnlöshet
ofrivillig graviditet
förlust av någon nära
ME
Parkinson
MS
tonårskris
bilolycka
att bli ”dissad”
beroende
för tidigt fött barn

Jag har säkert glömt något, men den där listan räcker väl gott och väl? Hur hanterar du problem? Är du en sådan som är duktig på att hålla näsan precis över vattenytan medan du jobbar på med fötterna tills du inte orkar mer och därmed sjunker? Är du en sådan som tar på dig flytväst så att när du väl trillar i vattnet så klarar du dig rätt bra tills hjälpen kommer? Är du den som alltid har ett skyddsnät som tar emot och hindrar dig från att ens hamna i vattnet? Är du i så dåligt skick redan från början att du sjunker och får bli upplivad varje gång du råkar illa ut? Hade du blivit hjälpt av att få möta den här skylten redan innan det jobbiga händer för att på så vis göra dig redo? Det tål att tänkas på, eller hur?

När saker känns jobbiga för mig tenderar jag att vända mig inåt. Jag får aktivt välja att ta in sådant som bygger upp mig igen. En av de rent praktiska saker som hjälper mig är att skriva tacksamhetsdagbok och att fotografera allt vackert jag har omkring mig. Jag delar oftast inte med mig till någon annan förrän något är genomarbetat för mig, eller då det har hållit på ett tag och jag har haft tid att vänja mig vid situationen. Hur reagerar du?

01 jun

Den första dagen i juni!

Idag vaknade jag upp av solljuset som sken in igenom den öppna balkongdörren. Underbart frisk och sval luft i hela rummet – vilken lycka! Att ligga i en varm och skön säng i ett svalt rum är något jag verkligen njuter av. När jag hade vaknat till ordentligt insåg jag att jag behövde skutta upp på en gång eftersom någon skulle komma och byta ut våra varmvattenberedare. Vilken lycka II! Den här gången behövde vi bara vara utan varmvatten och vattenmaskinerna i tre dagar. När varmvattenberedaren i Segeltorp gav upp gav det effekter som varade från april till december. Jag pratade med rörmokaren om att jag inte gillade att masonitplattan under mattan hade blivit blöt. Då hoppade han omkring lite på golvet och sa ”it’s not rotten or anything, so don’t worry”. Det är skillnad på hur man hanterar skador i Sverige och här. Hm. Nåja, börjar det lukta mögel är jag väl den första att märka det med min näsa.

För mig är det lite jobbigt att inse att det redan är juni. Tiden har gått så snabbt i år! Det har hänt mycket sedan den första januari och har jag inte lärt mig något annat så har jag i alla fall insett att i morgon kommer aldrig tillbaka. Att skjuta upp saker och ting hjälper inte. Man vinner inte någonting på det. ”Attitude is everything, pick a good one.” Man kan diskutera huruvida detta citat är klämkäckt eller ej, men nog hjälper det att se på livet med insikten att det inte hjälper att kämpa emot. När det stormar och utmaningar kommer störtande är det bara att hänga med i svängningarna! Det är nämligen mycket lättare att hålla sig flytande då man arbetar med i stället för emot dem.

För övrigt lyssnar jag på Muse – Follow me.

When darkness falls
And surrounds you
When you fall down
When you’re scared
And you’re lost
Be brave
I’m coming to hold you now
When all your strength has gone
And you feel wrong
Like your life has slipped away

Follow me
You can follow me
And I will not desert you now
When your fire’s died out
No one’s there
They have left you for dead

Follow me
You can follow me
I will keep you safe
Follow me
You can follow me
I will protect you

I won’t let them hurt
They’re hurting you, no
Ooh yeah
When your heart is breaking

You can follow me
You can follow me
I will always keep you safe
Follow me
You can trust in me
I will always protect you, my love

Feel my love
Feel my love

Ära den som äras bör. Tyvärr har jag inget namn på den som har gjort denna inspirerande bild. Det är i alla fall inte jag.

18 maj

Det där med gröna fingrar och lite annat smått och gott.

Jag har inga gröna fingrar. Jag har däremot naglar med trasiga nagelband som flisar sig och har svarta sorgränder. Jag låter inte det hindra mig från att göra vad jag kan för att få en vacker trädgård, särskilt med tanke på att de som bott här innan oss har lagt ner mycket tid, pengar och energi på att få till något slags helhet.

Jag kanske inte har gröna fingrar, men jag har fina, gröna trädgårdshandskar med vita prickar. De får mig att känna mig som en engelsk dam och jag förväntar mig samma resultat som en sådan efter mina timmar bland allt det gröna.

Jag berättade att jag var orolig för persikoskörden eftersom det frös till riktigt illa precis då persikoträden hade gått i blom. Jag kanske inte hade behövt oroa mig så mycket, för det har börjat växa små luddiga frukter som förhoppningsvis kan göra vårt liv lite mer njutbart då vi kommer hit igen efter sommaren i Sverige.

Päronträden dignar av små päronkart. Det blir nog till att rensa ut lite om det ska bli så där fina, stora päron som jag har hört att vi borde få.

Vi håller på att få ett hav av blå irisar. Dessa vackra och ståtliga blommor gör mig nästan lite tårögd och jag kommer att tänka på Maja och hennes alfabetssånger. Kommer du ihåg Iris?

Efter flera dagar med riktig sommarvärme har vi idag haft det lite småruggigt och kallt. Jag har inte tänt ett ljus på flera veckor, men i kväll satte jag mig i ”finsoffan” (så fin är den inte, men den står i ”audiensrummet” och används sällan om vi inte har gäster), luktade på syrenerna som jag hade snattat från ödetomten vid sidan om oss och tänkte på min vän som gått vidare. Det blev en fin stund. Eftertanke är underskattad.

17 apr

Om att kunna, att vilja och att välja.

Vi har haft en högst normal dag, men den slutade lite extraordinärt. Sonen fick tillbaka kommentarer från läraren i American History-klassens halvtidsinlämning. Det var idel lovord och betyget A på varenda uppgift i kursen! Det som är lite speciellt är att han verkligen är en matte/NO-kille. Han ”älskade inte” SO-ämnena, vilket jag alltid har tyckt var lite synd eftersom hans analytiska förmåga är lite utöver det vanliga. Kul att se honom riktigt glad och stolt över sig själv. Vi har som mål att ge barnen självförtroende nog att klara trycket från livet där alla medmänniskor inte är mamma-som-tycker-man-är-bäst-i-världen, men det är inte alltid lätt att veta hur vägen dit går!

Våra tre barn har väldigt olika personligheter och styrkor. I en värld som mer och mer verkar tycka att det enda som räknas är hur många akademiska poäng man lyckats samla på sig är det lite svårt att veta hur man ska göra med ett barn som inte passar in i akademimallen. Det finns olika anledningar till att man inte passar in i skolvärlden tills man fyller 28. Vi kämpar hårt för att hjälpa fram barnen på en väg som förhoppningsvis leder till lycka. Ju äldre vi blir, desto mer inser vi hur viktigt det är att man får jobba med något som inte dränerar en själsligt. Vissa människor klarar monotona uppgifter dag in och dag ut. De lyckas koppla in autopiloten och slipper också tänka på sitt jobb då de går hem för dagen. Andra människor kräver stor omväxling. Åter andra behöver utmaningar, eller bekräftelse, eller lugn och ro, eller bara lycka.

Om någon säger ”om inte om fanns…” till mig säger jag alltid ”men om finns”. Om finns, och om gör att vi ibland hamnar i situationer vi inte valt, i liv vi låtit andra styra upp. Jag fick möjlighet att byta karriär för ett antal år sedan. Jag kommer alltid att vara lärare. Jag älskade mitt jobb, men mitt sista år var riktigt, riktigt tufft. Ett sådant år längtar jag inte tillbaka till. Kanske hamnar jag i skol-skolvärlden igen, kanske inte. Idag är jag ju faktiskt merarbetande då jag hemskolar på heltid och samtidigt sköter mitt jobb för You Do. Finge jag möjlighet att byta inriktning igen skulle jag vilja samtala med människor, hjälpa uppåt och framåt, helst familjer. Jag kollade för några år sedan vad som krävdes för att göra det valet, men då jag insåg att enda vägen till familjeterapeut gick genom socialhögskolan slog jag bakut. Aldrig, tänkte jag då. Aldrig, tänker jag nu. Om ett tag fyller jag 43. Jag har nästan 3/5 kvar av mitt aktiva arbetsliv. Ja, för jag räknar med att jobba på något sätt fram till 70. Jag hoppas att jag orkar, att jag vill och att jag kan. Det verkar som att många tar för givet att någon räknat ut att forskare bestämt att vid 65 kan inte människor längre jobba. Spännande, särskilt med tanke på hur många som mår bra långt upp i åldrarna idag. Nåja. Nu hamnade mina tankar någon helt annanstans än jag hade tänkt.

I morgon ska jag och K på dubbeldate med våra kompisar. Vi ska gå på någon ”fancy Italian restaurant” och så får vi väl se vad Salt Lake City har att bjuda på efter det.

Livet är för kort för att sörja bort. Må du ha livet du har önskat dig. Annars hoppas jag för din skull att du hittar en väg som gör dig lycklig på sitt eget lilla vis. Kram!

12 apr

Child Sexual Abuse Awareness Month.

Jag har lätt att känna med människor och gissar att jag skulle få ganska höga empatipoäng om jag gjorde ett test om just det. Jag får ständigt jobba på att inte låta mig absorberas allt för mycket av andras olycka och sorg. Jag vet inte om det är min ålder som gör att jag blir mer och mer medveten om livets baksida, eller om det bara är så att jag har öppnat mig för att ta emot det som andra inte orkar bära själv.

Döttrarna har fått det stora förtroendet att sitta barnvakt till ett par barnfamiljer här i grannskapet. En av dessa familjer håller på att gå igenom något som är varje förälders mardröm. Ashlynn har bett alla hon känner dela med sig av deras berättelse för att öppna ögonen på alla, just för att hon inte vill att någon, någonsin, ska behöva råka ut för samma sak som de har gjort. Jag har gråtit över det som har hänt, men inser också att ”bad things happen to good people” och när dessa saker händer så får vi som finns runt omkring hoppas att vi har styrketränat tillräckligt för att orka ta emot då de drabbade behöver bäras!

Ett av mina syskons vänner tog emot fosterbarn i många år. De var fantastiska och mycket generösa och det gick bra tills de fick ta emot en pojke som hade blivit sexuellt utnyttjad. Det visade sig nämligen att han bearbetade detta genom att utsätta yngste sonen i familjen för samma sak. Detta är en av anledningarna till att jag, eller vi, inte tagit emot några fosterbarn trots att jag vet att det finns många som behöver en kärleksfull familj. Inte på bekostnad av mina egna barns välmående… Jag vet att det kan låta själviskt, men vi har valt att hjälpa vuxna människor istället. Jag har varit kontaktperson i många år och uppmanar alla som har möjlighet att dela med sig av några timmar varje månad att göra det. Du kommer att få så mycket tillbaka! Här gör jag volontärarbete för WoW och jag har redan berättat om att det ibland känns som det är kvinnan som jag är mentor till som ger mig mer än tvärtom.

Ta hand om dig och dina kära. Och du, varsågod. Här kommer Ashlynns historia.

This month is CHILD SEXUAL ABUSE AWARENESS MONTH & I feel very moved to share how I feel about the subject. Over the last 5 months we have been coping with the fact that someone we love & trusted sexually abused our daughters in our own home. The emotions we have gone through & continue to go through are quite the spectrum & in the end we have been reassured that the road we have taken has been the road less traveled by many but it is the right one to take {even though the consequences of losing family members & their love is at stake}. I don’t know if you are a church going friend or not but either way sweeping this issue under the rug is not the answer. It won’t go away.

How could something like this happen you might ask? We taught our girls from the beginning the correct anatomy of bodies, we let them know they could tell us anything no matter what & we educated them on what is appropriate behavior. If we had not done this I fear my daughter would have never come to me that December night & told me what had happened to her & her sister. (FYI the LDS church & text books encourage all parents to teach this because if you don’t how will your child know something bad is happening). We decided long ago sleepovers with friends would never happen in or outside our home, but we did allow family to stay in our home. We were cautious of who we let our kids play with, who we had babysit & we even put our kids to bed before babysitters arrived feeling like this was a safer route. I don’t feel like we did things wrong … we tried to protect our girls but the problem was that the person we loved, trusted & most importantly who our girls trusted made us feel safe. This person didn’t fit the creepy, stranger lurking in the van role, it was someone close.

The last few months for us have been HUGE growing pains for us as a family & individuals. We go to therapy 2-3 times a week because we know that professionals can help us & they have. Sitting in group therapy as parents of victims bonds us with strangers as we cry together sharing our stories, feelings & heartache. Don’t be embarrassed to reach out & ask for help, it doesn’t mean you are weak, it means you are strong.

My daughter is courageous, she is beautiful, she is strong, she is a truth teller & she is smart. In her 5 years of life I have been told by people that she is the most ”people aware” child they had met, she remembers names & who goes with who. I believe my daughter with every fiber of my being & I will continue to protect them both for the rest of their lives.

I am a member of the Church of Jesus Christ of Latter Day Saints & I am not perfect & the person who did this to my girls is not perfect. I love my church & continue to cling to it seeking peace, humility to forgive, hope & strength. As we seek to forgive those who have hurt us we realize the consequences will still be there & that we must also prevent future abuse. Forgiveness will come & we are working on it daily. To quote President Gordon B. Hinckley ”Little children are innocent and precious in the eyes of God. Jesus Christ experienced some of His most tender moments with children and reserved His strongest language for those who abuse them. ”Whoso shall offend one of these little ones which believe in me, it were better for him that a millstone were hanged about his neck, and that he were drowned in the depth of the sea” (Matthew 18:6).” The Prince of Peace spoke these harsh words, what does that say about abuse? The Church’s role in the community war against the evil of abuse is to learn what we can, deal with the problem as it exists, and share our experiences with others who are equally motivated.

So for those out there who can empathize with what we are going through or what my daughters are going through know that there are many resources to find that strength & guidance to get through it. For those of you who are family members of victims or perpetrators please seek understanding on their behalf. Although you may not be affected physically you are making an effect on them.

I appreciate all my family & friends who have reached out to us, shared their stories of abuse & who have supported us in this hard road we are on. My girls are doing good & are healing but we still see the affects of abuse in small everyday things. It is part of our lives & will be forever. Be aware – 90% of sexual abuse is by a loved family member.

16 mar

Sjukt.

Idag mår jag bättre, men inte går jag på några hundra procent precis! Datorn verkade ha smittats den också. Maken har ägnat den lite kvalitetstid under kvällen, så tydligen ska jag hädanefter kunna jobba utan att behöva stänga ett program för att arbeta i ett annat. Så går det ju inte att ha det!

Dagen har ägnats åt eftertanke, rensning och planering. Jag har massor av saker att göra. Var är då min plan?! Ingenstans. För jag har ingen. Jag ägnar mig numera åt att hålla näsan över vattenytan samtidigt som jag flaxar med armar och ben, allt vad jag kan. Jag gissar att jag glömde sätta på mig flytvästen innan jag hamnade på djupt vatten. Nu närmar jag mig fast mark under fötterna, men jag är rätt duktigt trött och vet inte hur länge jag orkar. Ibland kommer jag ihåg hur bra man mår av att ligga på rygg och flyta! Det hjälper i alla fall en stund! 🙂

Nu är i alla fall min iPhone rensad på onödiga appar och fotoalbumet har tömts på 500 bilder som ändå ligger på datorn och som jag aldrig tittar på eller visar. Vilka appar ser du som absolut nödvändiga? Jag har 15 fotoappar, men använder bara två på en någorlunda regelbunden basis. Kanske borde jag ta bort åtminstone tio av dem? Anledningen till mitt app-överflöd är att jag har en ”Dagens App”-app som delar ut en gratisapp varje dag. Många är skräp, men det bjuds på många spännande också. Jag vill ju inte gå miste om något bra och gratis. Dumt? Jaja. Nu känns telefonen lite lättare. Fint så. Trevlig helg.

22 aug

Lycklig med en knut i magen…

I natt gick jag en runda och njöt av det becksvarta mörkret, fladdermössen som snabbt drog förbi över mig och vinden som rasslade i björkarna i trädgården. Det sög till i magen på mig och jag insåg att jag tar så mycket för givet. Livet – så oändligt stort, starkt, krävande, utmanande, oförutsägbart, intressant, spännande och alldeles, alldeles underbart. Samtidigt som jag är tacksam för allt jag har vill jag mycket, mycket mer. När slutar man drömma? När passar det sig att nöja sig med vad man har, att inte ifrågasätta och att bara ”go with the flow”? Äsch, aldrig, eller hur? Tiden går, men jag känner mig inte ens nära färdig. Just nu står vi framför stora äventyr och jag ska passa på att verkligen ta chansen att göra saker jag bara drömt om fram tills nu. Är du med?

På stensoffan utanför mina föräldrars hus. Tack brorsan för det fantastiska och praktiska konstverk som den här soffan är! Bara en stund senare kom en vän som jag känt sedan vi var fem år gamla. Det är något särskilt med att vara med människor som varit med under så många delar av ens liv…

20 aug

Jaså, säger du det?

Jag har läst och läst, funderat och grubblat, tänkt framåt och varit förblindad. Idag är sikten klar, men jag vet inte om jag känner mig mycket smartare. Jag tänkte komprimera en IKEA-kasse och två plastkassar till bara den blå, packvänliga versionen. Har du lagt mycket energi på att ta reda på vad som är rätt val någon gång? Det kräver sitt. Idag tackar jag L för tipset på en underbar röst. Lyssna lite på Stacey Kent du också. Musik som lenar tankarna.

23 maj

Känner du livet i dig?

Följande text är inte skriven av mig själv och kanske har du läst den förut. Hur som helst manar den till eftertanke. Stannar du upp tillräckligt ofta för att känna livet i dig? Det gör inte jag. I kväll ska jag i alla fall njuta varje minut, både av nyblivna trumslagarpojkars ompaompa och min egen son och hans kompis som ska spela Brusa högre lilla å. Och nu ska jag njuta av att jobba! 🙂

Washington DC Metro Station on a cold January morning in 2007. He played six Bach pieces for about 45 minutes. During that time approximately two thousand people went through the station, most of them on their way to work.

After 3 minutes a middle aged man noticed there was a musician playing. He slowed his pace and stopped for a few seconds and then hurried to meet his schedule.

4 minutes later:
the violinist received his first dollar: a woman threw the money in the till and, without stopping, continued to walk.

6 minutes:
A young man leaned against the wall to listen to him, then looked at his watch and started to walk again.

10 minutes:
A 3 year old boy stopped but his mother tugged him along hurriedly, as the kid stopped to look at the violinist. Finally the mother pushed hard and the child continued to walk, turning his head all the time. This action was repeated by several other children. Every parent, without exception, forced them to move on.

45 minutes:
The musician played. Only 6 people stopped and stayed for a while. About 20 gave him money but continued to walk their normal pace. He collected $32.

1 hour:
He finished playing and silence took over. No one noticed. No one applauded, nor was there any recognition.

No one knew this but the violinist was Joshua Bell, one of the best musicians in the world. He played one of the most intricate pieces ever written, with a violin worth $3.5 million dollars. Two days before Joshua Bell sold out a theater in Boston where the seats averaged $100.

This actually happened. Joshua Bell playing incognito in the metro station was organized by the Washington Post as part of a social experiment about perception, taste and people’s priorities. The questions raised: in a common place environment at an inappropriate hour, do we perceive beauty? Do we stop to appreciate it? Do we recognize talent in an unexpected context?

One possible conclusion reached from this experiment could be:

If we do not have a moment to stop and listen to one of the best musicians in the world playing some of the finest music ever written, with one of the most beautiful instruments …..

How many other things are we missing?

Here’s a short video of the event, take a look for yourself, one woman does recognize him.