Stickorna slår mot varandra. Klicketiklicketiklick. Garnet dras upp ur sitt nystan eller från sin boll, något som bidrar till ljudbilden. Det rasslar lite från papperet där mönstret står beskrivet i långa rader och över flera sidor. Bara ett par sockor kräver två fulla A4-sidor med bokstäver och siffror. En penna drar ett streck, eller så hålls räkningen reda på av någon annan slags specialmojäng. Det här hantverket sitter i mina händer och på platser i mitt huvud som jag inte riktigt alltid är medveten om. För hur har jag lärt mig hur jag ska göra? När blev alla dessa bokstäver och siffror till en kod som jag kan dechiffrera?
Med barnbarn kom sticklusten tillbaka. Sedan lilla Titti (hennes officiella namn är ett annat) låg i magen har det blivit plagg igen. Sockor och halsdukar/sjalar har jag med ojämna mellanrum producerat genom åren, stora plagg tar för lång tid för mitt uppmärksamhetsspann. Små bebiskoftor, tröjor och tossor, det är något annat. Det ligger en särskild slags njutning i att hantera det lilla. Tänk när jag plockade fram det chokladbruna garnet i någon mjuk och härlig materialkomposition och stickade in drömmar för den kommande lilla varelse som jag ännu inte kände. Till små barnhudar vill jag inte att det ska klia. Silke, bambu, kashmir, mohair, bomull, mjuk o-kliig tunn merinoull… Jag är inte förtjust i akryl, det händer något i mina händer då det gnisslar så fort det finns en halv droppe handsvett mellan stickorna och garnet. Så får det vara. Någon annan får sticka med de garnerna.
Ett par sockor kostar nästan ingenting, men i köpesockor finns inte mammas kärlek instickad. En barnkofta kostar inte heller särskilt mycket, men en mormors omsorg finns ingenstans bland garnerna den är tillverkad av. Och det jag får när jag långsamt, maska för maska, rad för rad, stickar är värdefullt. Avkopplingen är viktig, men mitt behov av skapande tror jag är större. Jag är tacksam för att mamma en gång visade hur jag skulle lägga upp maskor, sticka aviga och räta och läsa ett mönster. Jag är tacksam för att mina slöjdlärare bidrog till positiva upplevelser då jag navigerade mig framåt i hantverksdjungeln. Jag är tacksam för garnbutiken i Rödeby, för AJ Anderssons, för Hobby Lobby, för hur internet har revolutionerat stickvärlden och bidragit till att folk har inspirerat varandra till bra lösningar från olika tekniker så att vi numera stickar tröjor i ett stycke istället för att sy ihop fyra olika delar. Och jag är verkligen tacksam för alla som konstruerar mönster så jag över huvud taget kan sticka annat än rektangulära, rätstickade halsdukar.
Lämna ett svar