Jag vill inte vara sån, men det är jag ändå. Var hemma själv igår kväll och efter att ha jobbat hårt med kroppen var jag lite trött. Jag slöade alltså hela kvällen genom att varva lite pyssel med att scrolla i kvinnobloggar, kolla in Facebook och äta ostkaka. Blev trött på att alla härmas. När min brorsdotter var här på pysseldag sa hon ”det är inte samma sak att härmas som att inspireras av någon, när man inspireras gör man sin egen grej”. Alla kändiskvinnor inspirerades igår av varandra att hylla internationella kvinnodagen genom att

konstatera att man absolut inte ska säga grattis på internationella kvinnodagen
säga att om kvinnor regerade skulle det inte finnas några krig
vara noggranna med att konstatera att ”det är ju fruktansvärt att det är krig och allt, men här kommer lite influenser-duttelidutt”
strukturer, strukturer, strukturer
hylla alla kvinnor som inte är som alla andra kvinnor, gärna någon som är trans, gränsöverskridande eller bara absolut inte som alla andra
lite male-bashing, för alla som är otäcka är män

Nä, jag vet. Jag är inte imponerad. Kanske för att jag har hunnit bli en gammal kärring och för att jag jobbat på skolor med bara kvinnor och sett att bara för att kvinnor inte bedriver kärnvapenkrig betyder det inte att de är alltigenom goda och fantastiska. Kvinnor är goda och fantastiska. Också. Men… Jag vill vara kvinna, jag älskar att vara kvinna. Och idag säger jag ”Rösträtt för kvinnor skall ena vår styrka i kampen för socialism”, slagordet för denna Internationella Kvinnodag. Eller nä, det gör jag förresten inte. Jag delar istället med mig av dikten som blev till igår kväll medan jag lyssnade på musik som gör mig lycklig.

Jag vaknade en dag och mötte livet med spänst i stegen
Skrev dagbok, cyklade, sjöng och bytte blöja på mina syskon
Skrev brev, vidgade mitt sinne, lekte med mina vänner
Skrev historia, fick skorpor på knäna och dansade på parkettgolv
Jag var glad

Jag vaknade en dag och skämdes över min kropp
En kropp som började ta ton
En kropp som inte hörde hemma i denna världen
En kropp som växte ur de barnsliga drömmarna och illusionerna om en framtid med rosa himmel
Jag var ledsen

Jag vaknade en dag och ifrågasatte strukturen
Varför tog ingen ansvar?
Varför svarade folk med floskler?
Varför löste ingen problemen?
Jag var arg

Jag vaknade en dag och hade ett barn i famnen
Med bröst som spände och svämmade över
Med ett hjärta som kände alla känslor på hela jorden
Med krig i hjärnan över all världens ondska, den som mitt barn nu skulle möta
Jag var rädd

Jag vaknade en dag och plötsligt hade jag landat
Det finns inga enkla svar
Det räcker inte att sätta plåster på kallbrandsskadad vävnad
Det går inte kräva mer av någon annan än jag kräver av mig själv
Och jag är lugn