När världen kryper för tätt inpå.
I Sverige har vi länge levt under goda omständigheter. Nu kommer jag att generalisera och prata om vårt folk som vore vi en individ, men som du förstår finns det många som inte har de åsikter jag hänger på vårt ”vi”. Vi har på olika sätt fått möta konflikter som pågått på andra ställen i världen utifrån, både sådana som pågått i vår omedelbara närhet och längre bort. Det brukar påstås att detta format oss svenskar. Vi är ovanligt generösa mot våra ledare och tror på att de vill oss gott. Vi tror på gruppnivå att andra människor vill oss gott, oavsett bakgrund. Vi tänker att om det pågår en konflikt så finns det alltid en ond och en god sida, något som innebär att alla inblandade antingen är förövare eller offer. Vi är dock lika goda kålsupare som mänskligheten i stort, något som gör att vi trots vår förmåga att se oss själva som lite extra goda och upplysta inte har bättre konsekvenstänkande än andra goda och upplysta.
Det är svårt för oss att förstå att man på vissa ställen i världen från den dag man föds matas med tankar på att somliga individer borde göra världen en tjänst och taga sig själva av daga. Somliga konflikter är så infekterade och komplicerade att det inte längre finns någon möjlighet att hitta ursprungssåret. Som vi vet är pengar och makt sådant som får från början gulliga små knubbiga bebisar att utan betänkligheter ta livet av en medmänniska. Somliga konflikter utnyttjas av ”goda ledare” för att få mer makt, de ser till att sätta sig i position där de vinner ekonomiska framgångar medan budskapet till ”folket” är att de ska ”hjälpa till” eller ”skapa fred”.
Att sätta sig in i och gräva i konflikter gör mig alltid trött och ledsen. Jag VILL vara den godtrogna människan som tror gott om alla, som vill hjälpa stackars-synd-om-människor, som drar mitt strå till stacken. Vi är många sådana som utnyttjas som brickor i ett spel och många gånger har vi hört olika versioner av ledare som tagit beslut med dold agenda när något redan hunnit bli ”historia”. Första gången jag på riktigt förstod vad ”vinnaren skriver historien” innebär förstod jag att det alltid finns olika versioner av en konflikt, på samma sätt som två individer alltid kommer att berätta sin egen version av en konflikt oavsett om det är med avsikt att berätta sanningen eller om man bara vill rädda sitt eget skinn.
Igår inleddes en militär attack mot Ukraina, ett land som någon beskrev som ”en granne till en granne”. Kriget har krupit nära och det känns inte bra. Många är rädda. Vi i Motettkören blev ombedda att komma lite tidigare till vår repetition för att vara med på en kort bön med ljuständning och musik, kyrkan öppnades för att människor skulle få känna tröst. Jag tänker på vår vän som ska hämta sin fru och sina barn i St Petersburg. Kommer det att vara säkert? Jag tänker på svågerns sambo vars familj och vänner bor i Ukraina. Jag tänker på alla som frivilligt och ofrivilligt blir brickor i ett galet och komplicerat spel. Jag tänker på alla helt oskyldiga som får lida. Jag tänker på hur stort livet är och hur viktigt det är att vi inte låter oss styras bara av rädsla. Må vi snart höra klockor ringa för fred igen.