18 jun

Tankesnurra.

Att ha barn är inte alltid en dans på rosor. Forskning hävdar att det kanske inte ens gör oss lyckligare att ha barn. Och där kommer synen på forskning in. Man ser det man vill, hittar de bevis man vill. Särskilt gäller det den pseudo-vetenskap som jag anser att psykologi är, trots, eller kanske just för, att jag är så intresserad av den. Jag menar inte att ämnet psykologi som sådant och personer som jobbar i det området är charlataner, men det går rimligtvis inte att bevisa saker och ting på ett sätt som skulle göra det till en ”vetenskap”. Jag studerar ju till samtalsterapeut och inser att det låter knasigt att göra det här påståendet, men det är just studierna som har fått mig att inse att forskning i psykologi många gånger leder till antaganden, inte bevis. Korrelation och kausalitet är inte samma sak!

Här kommer ett exempel. Föräldrar lyckligare än barnlösa i Sverige, medan föräldrar i USA är olyckligare än barnlösa. Läser du artikeln om rapporten som handlar om detta är det lätt att se att resultatet bygger på många antaganden. Nedanför står följande: ”SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. ” Jag konstaterar att journalisten med all sannolikhet plockat de russin ur kakan som passar den verklighet hen vill skildra. Själva undersökningen är med all sannolikhet vinklad åt det håll som forskaren är intresserad av och vill bevisa. Och vilka har blivit intervjuade? Det går inte att bevisa att urvalet är rättvist. Ska du mäta resultat i ett kemiexperiment har du kanske tio olika scenarier som testas i exakt samma miljö gällande temperatur, tid på dagen, mängd o.s.v. Hur ska man kunna erbjuda detta i en undersökning gällande lycka? Och tycker en svensk och någon från Kuala Lumpur att lycka definieras på samma sätt?

Jag menar inte att man ska sluta forska inom psykologi. Det är spännande och utvecklande att lära känna mänskligheten och hur vi människor förändras med den nutid vi lever i. Däremot ska vi kanske akta oss för att dra för stora slutsatser, eller att göra stora sociala experiment som är omöjliga att se resultaten på förrän flera generationer har kommit och gått.

Så till anledningen till att jag över huvud taget skrev om det här. Igår fick jag ett paket på posten av vår äldsta dotter. Det var otroligt vackert inslaget och kom med ett omtänksamt och kärleksfullt meddelande. Jag grät en tår och kände mig så tacksam över att vara mamma. (Det är jag varje dag, för den delen.) Jag har sagt det många gånger förut, men säger det igen. Att vara mamma har gett mig mina största lyckor och några av mina svåraste stunder. Jag kan nu när de är vuxna och med de omständigheter vi lever i njuta av det fina och glömma det svåra. Precis som livet i allmänhet är det omöjligt att förvänta sig att allt bara ska vara halleluja hela tiden. Jag kan också tänka att om livet sett annorlunda ut hade jag kunnat vara mycket olyckligare, trots barnen. Och hur skulle ”vetenskapen” kunnat bevisa det?

Jag har sett föräldrar som har dragit från sina barn, mentalt, fysiskt eller båda. Jag har sett föräldrar som önskar att barnen aldrig hade blivit födda. Jag har mött desperation i konflikter mellan föräldrar till barn och upplevt katastroflägen för ensamma föräldrar som hade behövt en stöttande andra hälft. Jag har sett föräldrar som bara håller ihop för barnens skull. Jag har sett karriärister som borde ha valt bort barn för barnens skull. Jag har sett föräldrar som varit totalt inkompetenta. Så nej, uppenbarligen leder inte ”att ha barn” automatiskt till lycka. Jag har också sett den bottenlösa sorg som barnlöshet innebär för någon som verkligen vill få barn, även om personen i fråga har en strålande karriär. Lyckligare med eller utan? Omöjligt att svara på rent allmängiltigt. Jag tror att detta är sant oavsett om jag bor i Sverige eller USA. Och nu ska jag och yngsta dottern steka köttbullar till midsommar. Vår köttbullstradition gör mig definitivt lyckligare, men vad det beror på får väl någon smart professor försöka bevisa en annan dag.

4 thoughts on “Tankesnurra.

  1. Absolut tänkvärt. Jag tycker att det finns ett andra skäl till att det är nästan omöjligt att komma fram till ett precist resultat också. För det första, filosoferna vet att lycka är nästan omöjligt att definiera och mäta. Har de bara ställt frågan ” hur lycklig upplever du att du är på en skala från 1 till 10?”. För det andra, har de tagit upp om man föräldraskap i samband med själva undersökningen eller har man bara ställt samman svaren och sedan jämfört med varje persons livsstil (och då tagit in faktorer som ekonomi, meningsfulla relationer etc)? För saken med föräldraskap är att man vet ju inte förrän man provat. Hade du frågat mig för 18 år sedan (kan inte tro att min son fyller 17 snart!?) så hade jag sagt att jag inte ville ha barn och att jag var fullkomligt säker på att jag skulle bli lyckligare utan. Jag är också säker på att jag skulle fortsatt att känna så. Jag trodde verkligen inte att jag var skapt för barn. Men ärligt talat, barnen är min stora lycka. Helt oväntat och oförutsägbart visade det sig att jag blev lyckligare av barnen. Därmed inte sagt att de inte givit mig en del sorger (men förhållandevis små, jag är tacksam för det), en hel del oro och möngder av gråa hår! Men ändå, hade jag aldrig fått dem hade jag aldrig vetat det.

  2. Jag har sååå många tankar om detta, men de får vänta tills vi ses. Kort sagt är det kanske inte samma känsla varje dag oavsett om man har barn eller inte.

    • Bra! Då slipper vi sitta och fundera på vad vi ska prata om när ni kommer… ? Och visst håller jag med dig! I de mörkaste stunderna är det så tungt och i de ljusaste stunderna så ”euforiskt” att det kanske är svårt att förhålla sig ens tillnärmelsevis neutralt. Ser fram emot diskussionen!

Lämna ett svar till monnah Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *