13 feb

I tacksamhetens fotspår.

Jag saknar dig, Far. Två år utan dig här på jorden. Två år sedan jag fick känna din starka, sträva hand trösta mig då du inte längre riktigt kunde prata. Två år utan det där skrattet som så ofta kom med en rolig historia som du liksom spelade upp för dig själv innan du berättade den. Du luktade så gott. Skog och eld och hårt kroppsarbete, ibland toppat med lite rakvatten. Två år utan kraftmätningar som ledde till att du nöjt konstaterade att ditt envisaste jag fått en värdig motståndare. Två år utan ”God natt och tack för att du varit så snäll och duktig idag”. Livet går vidare, ett liv i stor tacksamhet, men du fattas mig.

Igår var det två år sedan Far somnade in. Jag åkte upp till Klackamåla med en av syrrorna. Min bror var redan på plats för att jobba i skogen. M och jag fick en fin stund i något som kändes som vårsol, en stund på Georgs bänk med varm choklad och kexchoklad. (Det var så halt i pulkabacken att jag drog omkull rätt ordentligt, men efter den incidenten gick allt bra.)

Jag lever med hopp om att allt ordnar sig, på ett sätt eller ett annat. Livet på jorden är så kort och ju fler år man lägger till sin tidslinje, desto kortare blir det, hur ologiskt det nu än låter. Jag, eller personer som står mig nära, har genomlevt så många olika slags sorg vid det här laget att jag vet att det går att ta sig genom det mesta. För två år sedan var mitt hjärta helt trasigt. Det kändes som att jag var helt tom, en känsla som var så jobbig att jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva den igen. Om du är där själv kan jag trösta med att det blir bättre, åtminstone om du får den hjälp och gör det arbete som krävs. Fånga dagen. Det må låta som en klyscha, men livet blir så mycket behagligare då man lär sig uppskatta de små vardagliga guldkornen och gör sig fri från bördan att leva i preteritum eller futurum.

5 thoughts on “I tacksamhetens fotspår.

  1. Så fint skrivet! Jag har ju inte själv behövt uppleva något liknande, men jag vet att den tiden kommer. Då ska jag minnas att välja att få råd av dig.

  2. Du beskriver det så fint, och jag förstår hur hemskt det måste vara att förlora sin pappa som du stod nära. Jag vågar nästan inte tänka på hur det skulle vara att förlora min. Man har olika slags band till olika personer, och med min pappa finns en förståelse mellan oss som är så självklar. Om han skulle gå bort skulle livet bli väldigt tomt. Det skulle kännas väldigt, väldigt ensamt. Jag är ganska bra på att leva i nuet, kanske litet för bra, jag är verkligen riktigt dålig på att planera för framtiden, men jag undrar hur jag skulle klara att uppskatta småsaker i nuet om något så ingripande som ett dödsfall inom den närmaste familjen skulle inträffa. Det vet man nog inte förrän man är i den situationen. Jag skall tänka på det du skriver om det händer, försöka se de små sakerna också och att uppskatta dem. Ha det fint, kram!

    • Jag tror att alla reagerar olika beroende på bakgrundshistoria och personlighet, men det är nog omöjligt att stå helt blank då man förlorar sina föräldrar. Jag har mött så många olika slags känslor då mina vänner har förlorat sina föräldrar. Avgrundsdjup sorg, lättnad, ånger, ilska, förståelse… Döden kan i vissa fall bli det som äntligen läker en trasig relation. För mig vinner tacksamheten framför saknaden, men jag trodde nog att det skulle kännas mer ”verkligt” vid det här laget. Ibland tänker jag fortfarande att han kan dyka upp i dörren sådär oanmält som han alltid gjorde… <3 Tack för din omtanke och för att du delade med dig av dina känslor!

Lämna ett svar till Marie K Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *