13 Dec

Om barn, feminism och dagens samhälle, del två.

Idag har jag äntligen lite tid att skriva ner mina tankar runt poddavsnittet jag blev så upprörd över häromveckan.

Häromdagen lyssnade jag på Träningspodden. Jag gör det med en viss oregelbundenhet (läs: när jag har bra träningsrutiner kan jag tycka att det är trevligt att lyssna på den podden medan jag tränar) och brukar tycka att jag känner mig peppad av deras träningstips. Avsnitt 151, Massmotionerande, provocerade mig dock otroligt mycket. Jag reagerade starkt på hur Lovisa talade om hur hon hade tänkt efter innan hon hade skaffat barn om hon hade vetat hur mycket det skulle påverka hennes personliga liv. Eh, say what? Jessica berättade om hur hon hade varit på en gymnasieåterträff där det framkom att sju av fjorton kvinnor hade varit utbrända. Nu ställde hon sig frågan vad det berodde på. Jag har svaret, tjejer. Både på varför Lovisa trodde att det inte särdeles skulle påverka hennes ”egentid” att ha barn och på varför Jessica och så många av hennes klasskamrater varit utbrända. Jag återkommer, men först låter jag dig fundera lite på vad du själv tror. Lyssna gärna på avsnittet själv först!

Det är en ynnest att få leva i Sverige 2018! De allra flesta får många av de basala behoven uppfyllda på ett helt annat sätt än för 100 år sedan.

Bild lånad

Vi har det bra. Kan vi inte ta hand om oss själva av en eller annan anledning finns det i Sverige (fortfarande) ett välfärdssystem som fångar upp oss. Eftersom man inte längre låser in lite väl fria själar finns det dock fortfarande hemlösa uteliggare. Tyvärr har vi varken hittat lösningen på vissa typer av psykisk ohälsa eller svårt beroende. För oss andra finns det stor frihet. Just i Sverige har vi möjlighet att åtminstone kunna sträva efter att komma hur långt vi vill.

Den feministiska rörelsen har drivit på olika sätt för kvinnor att själva kunna välja sin väg i livet. Våra kära politiker har också de öppnat vägar för att alla ska kunna bidra med sin del till välfärdskakan. Vi får ständig undervisning om hur viktigt det är att våra barn uppfostras av utbildade pedagoger, gärna så tidigt som möjligt. Tillhör du själv en av de kvinnor som gått på myten att någon annan skulle vara en bättre förälder till ditt barn än du själv och/eller din partner? Jag säger inte att det inte finns inkompetenta föräldrar, men min tro och förhoppning är att de flesta barnbidragande individer har kapacitet att visa sina barn vilken väg de bör vandra.

Sedan många år tillbaka har jag intresserat mig för vem som är barnens röst i samhället. Mina efterforskningar har lämnat en bitter eftersmak. Det hela började då jag var medlem i Haro och fick höra talas om Gordon Neufeld och hans forskning runt anknytningsteorier. Jag insåg att jag har blivit totalt hjärntvättad genom mina år som duktig elev i skolan och senare på lärarhögskolan. Maken bryr sig inte om vad andra tycker om honom och har lärt mig att stå på mig själv i mina åsikter, men inte utan att först se till att ha en väl underbyggd argumentation i ryggen. ”Därför” eller ”Jo, så är det visst” eller ”Du är ju dum i huvudet” är inte dugliga argument i en diskussion. Kanske har du också upplevt att det är lätt att ta till personangrepp då du förlorar kontrollen i en diskussion? Det gör man gärna då man inte har ordentligt på fötterna eller har argument som bygger på luftslott. När jag började läsa på mer om de här frågorna insåg jag att det var just här jag befann mig. När jag lärde mig mer om barns utveckling, barns och ungdomars psykiska ohälsa och försökte se vad som händer bakom larmrapporter om överfulla förskolor insåg jag att vi svenskar är grundlurade.

Går man ner på individnivå ser man idag att det är fler kvinnor än män som lider av utmattningssyndrom. Vem som helst kan drabbas, men väldigt många är drivna och ambitiösa. Oftast är det inte hårt kroppsarbete som är problemet, utan en mentalt ohållbar situation. Vi har förväntningar från oss själva, vår arbetsgivare, samhället… Det vore syndigt att inte ta upp sociala medier här. ”Den perfekta kvinnan” skildras gång på gång i bloggar, på Instagram, i tidningsartiklar. Vi vill ha allt. De stackars förtryckta kvinnorna på Medeltiden hade inte allt. Vi har faktiskt ingen aning om hur de upplevde sina liv. Ingen aning. Deras röster har inte blivit satta på pränt, men vi vet att de liksom dagens kvinnor levde längre än männen och att deras kroppar visade på att de utfört hårt arbete precis som männen. De hade naturligtvis en massa utmaningar på daglig basis. För de allra flesta låg svälten och lurade runt hörnet om något oförutsett skedde. Så många som tre av fyra barn dog innan de nådde vuxen ålder, så att kvinnorna födde många barn var inte konstigt. På den här tiden var barn en pensionsinvestering, inte den värsta ondskan som tänkas kan, den som dödar vår planet.

I våras drabbades jag själv av utmattningssyndrom. Det kan analyseras fram och tillbaka, bak och fram, in och ut vad som var orsaken till det. Jag känner själv vad som är (det komplexa) svaret, men jag vet också att jag mår mycket bättre idag då jag, min familj och fina vänner förstår att jag inte kan ha allt. Att leva i självförnekelse är det värsta någon kan göra för sig själv. Min kropp sa STOPP. Mina blodvärden visade det som jag själv kände: kroppen drog i bromsarna med hjälp av protesterande binjurar och järn- och mineralurlakning. Det värsta är att jag ser så många som är på väg åt samma håll. Så Jessica Almenäs: jag tror inte det bara är du och dina f d elitidrottande vänner som blir utbrända. Det är alla vi som gått på den feministiska myten om hur livet ska se ut. (I ditt fall kan jag säga att jag inte tror att veckopendling mellan två länder, tre barn med tre olika män samt ett grymt högt arbetstempo och höga krav på kroppsperfektion kunde leda någon annanstans än in i en tvärbroms. Och det säger jag inte för att jag är avundsjuk eller elak. Du verkar lyssna bättre på dig själv nu.)

Tillbaka till barnen. Här kommer lite tips från Gordon Neufeld. Min kompis berättade om hur det ser ut på förskolan hon jobbar på, men är sjukskriven från. Sedan maxtaxa och 15 h-barnen kom in i förskolans verksamhet ser hon hur situationen dramatiskt har försämrats, både för personal och barn. Om ett barn inte har tillräckligt många timmar i förskolan räknas det som ”ett halvt barn”, så står det att en grupp består av 18 barn stämmer inte det. Det är timmar som räcker till 18 heltidsbarn. Personalen är stressad, grupperna är för stora, men visst mår barnen bättre av att vara där än hemma? Här kan du läsa någon annans tankar om detta. Alla tekniska prylar som tagit över våra barns liv (alltså, mina barns också, vi var med i tidernas begynnelse och fattade inte vilken otjänst vi gjorde våra barn genom att låta dem haka på dator- och telefontåget) är rent farliga. Barn som inte kan gå riktigt själva med varsin telefon istället för att interagera med sin förälder? Bilden ger mig ont i magen.

Och Lovisa, barn påverkar sina föräldrars liv och förändrar dem för evigt. Jag förstår dina tankar om hur lätt det är att gå på myten om att vi kan få allt och att barnen bara liksom är en accessoar som vi ”skaffar” då vi känner att det passar in i vårt liv. (Det sista sa du inte, utan det är så jag själv uppfattade det under många år.) Det finns naturligtvis föräldrar som känner att de blir så överväldigade att de släpper taget, frivilligt eller i högsta grad ofrivilligt. De adopterar bort sina barn, barnen hamnar i fosterhem, en ny partner bestämmer att den nya familjen är viktigare än barn från ett tidigare förhållande, det finns föräldrar som försvinner ut i periferin eller puttas ut av den andra föräldern. Ibland blir man också utputtad av barnet självt. ”Barn som uppfostrar barn” är något som idag också existerar i vårt samhälle och som kan leda till att barn och ungdomar puttar ut de vuxna och inte längre lyssnar på sina föräldrar eller andra vuxna. Det finns många sätt för en förälder att försvinna ur sitt barns liv. Känner du att du, din karriär, din kropp och ditt självförverkligande är viktigast för dig, eller till och med för världen, så våga stå för det och ”skaffa” inte barn! Gör som Oprah.

För övrigt ser jag med sorg på hur storfamiljen förlorat sin roll i dagens samhälle. Vi är inte öar. Dagens samhälle uppmuntrar till individualism, men ensamma är vi faktiskt inte särskilt starka. Jag ser det som ännu en kvinno- och mansfälla att vi inte längre är ”en hel by” som uppfostrar våra barn. Se själv till dina barns nära nätverk och vilka de har stark anknytning till. Är det några av de relationerna som är extra utsatta och känsliga? Här är en dokumentär som kanske inte handlar om det här ämnet direkt, men som onekligen påverkar situationen vi befinner oss i. Du kan se den på SVT play tills 18 februari och jag tycker alla ska se den. Håller du med eller är det fel, fel, fel?

Jordan Peterson, älskad och hatad psykolog, pratar mycket om ”lika möjligheter” ställt mot ”lika resultat”. I Skandinavien har vi kommit längst i världen i jämlikhetsarbetet, men män och kvinnor väljer mer könsuppdelat än någonsin förut. Detta har framkommit i flertalet studier, men Margot Wallström använde ändå ”Han borde krypa tillbaka under den sten han kom ifrån” (ungefär som ”Du är ju dum i huvudet”, det där man drar till när argumenten inte längre håller) när hon skulle bemöta det Peterson pratat mycket om. Här kommer sålunda ännu ett problem. Ska en feminist hata kvinnor som väljer att stanna hemma längre med sina barn? Ska inte en feminist stötta de val en kvinna gör, oavsett hur de ser ut? Eller ska vi automatiskt utgå ifrån att hon är så tom i huvudet att hon inte kan ta vettiga beslut om de är kontroversiella och hon t ex tycker att karriären kan vänta eller stå på paus ett tag?

Slutligen ger jag dig den här artikeln att läsa. Det finns en hel del tankar här som lätt kan bemötas med ”Du är ju dum i huvudet” eftersom vi inte vill höra att de finns. Hjälp, det var länge sedan jag skrev ett så här långt inlägg. Jag är rostig och texten håller inte riktigt ihop, men dessa ämnen är för stora för att kunna ges rättvisa i en ändå så pass kort text. Har du orkat läsa ända hit får du gärna dela med dig av dina egna tankar!

13 thoughts on “Om barn, feminism och dagens samhälle, del två.

  1. Oj! Orkade inte lyssna på Lofsans podd. Inte hela iaf. Det är lite för glättigt och lite för förnumstigt för mig, även om hon är duktig på det hon gör, men detta läste jag allt! Som vanligt insiktsfullt och klokt, och jag håller med om alltihop! En annan sak som jag tänkt på är hur samhället är byggt på att man ska vara 2, 1 par, med vars en (helst heltids-)inkomst. Utan partner är det ganska knepigt att få ihop det. Inte bara ekonomiskt, utan även praktiskt. Det har varit slående nu när jag köpt hus (ensam!) med allt som ska ordnas iom det. Det ska väl inte behövas att man är 2 för att ha ett fungerande liv? Det hade kanske varit lite roligare att dela allt med en partner, men när nu inte livet verkar vilja det för mig så får jag ju göra så gott jag kan ändå. Trots att jag är ensamstående och kvinna. Kram! (Ps. fika snart?)

    • Ja, Gunnar och Alva Myrdal har en del på sitt samvete. I sin iver att frigöra människor från varandra blev det en del grundfel som har lett till stora problem. Precis som att man måste vara frisk för att klara av att vara sjuk (tänker på allt administrativt och känslomässigt som ingår i svår sjukdom, du kan säkert relatera) är det mycket lättare att vara två om både praktiska och känslomässiga saker, åtminstone om man står på samma sida. Där kommer mitt ”att vara en by” in. Har man ett liiite mindre individualistiskt synsätt så vågar man kanske bli så sårbar (eller vad man nu ska kalla det) så att man vågar be om hjälp och också finner det naturligt! Jag finns här, partner! Efter alla år med stor iver att klara allt själv ser jag vinsten av att ta till hjälp när så krävs. Det är fortfarande lite jobbigt att fråga om hjälpen, men jag hoppas komma dit så småningom. 🙂 Tack för input!

      • Ja, det där med att be om hjälp… och acceptera den hjälp som erbjuds… ”Nä, men inte ska väl jag… Nej, det går så bra ändå!” Där har jag en del att jobba på, även om jag själv tycker att jag gjort framsteg.
        Det trista är när man har begränsade resurser, måste ransonera den hjälp man vill erbjuda och det engagemang man vill visa i olika saker. DET tycker jag är det värsta! Jag vill kunna bjuda in och erbjuda hjälp och stöd, men inser att för att min egen tillvaro ska funka måste bita mig i tungan ibland och INTE säga att jag kan hjälpa! Jag måste prioritera bort vissa saker. Det är en sorg för mig.

        • Du får fira hur LÅNGT du har kommit! Du är fantastisk. Sorg är en naturlig reaktion och fyller sin funktion. En vacker dag finns kanske mer tid och energi och den dagen är det fint om lusten finns kvar. Kram!

  2. Jättebra och engagerande skrivet. Man brinner för vissa saker och det här är också en av mina. M och jag pratade härom dagen om att familjepolitiken egentligen bygger på den feministiska premissen att kvinnan inte ska vara hemma med barnen för att det blir ojämlikt sen när de separerar och hon får lägre pension. Att besluta vad som är bäst för barnen borde ha med barnen att göra! Att stärka familjer och äktenskap verkar så överlägset bäst jämfört med de andra alternativen som människan kommit på.

    Jag var så självständig när jag var ung, tänkte minsann inte nånsin ha middagen färdig till min man när han kom hem. Genom ett ödets nyck önskar jag nu inte mycket mer än att kunna laga middag åt min man när han kommer hem. Att visa att man älskar nån, vill göra deras liv bättre på alla sätt man kan, är inte ojämlikt eller orättvist. Men om bara den ene gör det blir det fel. Men det bästa skyddet är inte istället delad ekonomi, delad vårdnad, delade liv. Tvärtom! Satsa ännu mer på din partner, älska honom mer än karriär, semester, hobbies, allt. Det händer nåt magiskt när man arbetar på sitt äktenskap. Det löser inte alla problem, det finns det inget som gör, men man får tillbaka mer än man sätter in.

  3. Jag är alldeles för trött nu och känner samtidigt att jag skulle vilja skriva en mycket lång kommentar. Det finns så himla mycket att säga om det ”här” ( och i det ”här” fick du in en mängd olika ämnen) och det förtjänar nog en hel del tanke, men just ikväll nöjer jag mig ändå med att bara säga att det var mycket intressant och viktig läsning, att det handlade om precis det jag misstänkte och tacka för alla länkar (har tittat på/läst allesammans). Kan lägga till ytterligare funderingar om du vill? Bara för att trassla till det ;). Vad är mor- och farföräldrarnas roll i det här sammanhanget? Att de är viktiga för sina barnbarn är ju utom tvivel, vad jag menar är; ska de ”organiseras” in och ta ansvar för den här livstilen? För hur allt har blivit? Det är nämligen något som jag har pratat mycket med mina egna föräldrar om. För mina barn, som bor utomlands, är mina föräldrar precis så som mina egna mor- och farföräldrar var för mig. Mysiga. Stillsamma. Som man träffar bara ibland och som inte har något med regler och vardag att göra. Några som tar med en på speciella utflykter. Som man kan prata med på ett annat sätt. Trygghet. Givers of special treats liksom. För min systers barn är de en väldigt stor del av ”livspusslet”. Organisationen. Jag menar inte att någotdera är rätt eller fel, däremot vet jag att mina föräldrar inte helt uppskattar eller förstår den här nya ordningen och då blir det ju inte bra, eller hur? De tycker att min syster ställer för höga krav på deras tillgänglighet och kapacitet (de orkar liksom inte vara småbarnsföräldrar i 70-80 årsåldern), upplever sig skuldbelgda när de säger nej (alla andra morföräldrar tycker ju om att vara med sina barnbarn, ber om det, påpekar min syster) och de förstår inte varför hon tror att hon kan och ska ha ”allt” ( barn förändrar hela livet, man får anpassa sig, ibland avstå från engagemang och fester och resor, pengar och karriär och EGENtid (f ö ett begrepp som de inte alls begriper) livet som det var innan, säger de). Och jag förstår dem. Jag förstår verkligen vad mina föräldrar menar och hur de känner. Och jag vet varför min syster tror att hon kan och ska ha allt. Jag tror inte att man kan begära att någon av dem skulle se vartåt det skulle leda, men de var ändå med och byggde upp samhället så som det ser ut idag, eller…? Så…? Hur mycket ansvar har man? Vad kan man kräva?

    • Ja, precis så ser jag det också! Jag ser det hända på andra plan också. Maken brukar säga ”Folket röstade och fick precis det de önskade. Nu är de fullt upptagna med att försöka klandra någon annan.” Jag tycker synd om många människor, oavsett om de satt sig i situationen själva eller ej. Problemet med de flesta är ju att de har svårt att se konsekvenser i ett långt tidsperspektiv. Det är så lätt att gå på alla möjliga idiotier om man har min personlighetstyp, den som tror gott om allt och alla.

      Skyldigheter och rättigheter är något vi pratar mycket om med våra barn. Hur man faktiskt har ett ansvar själv även om man har vissa problem. Att ständigt se sig själv och alla andra som offer gör livet rätt enahanda och tragiskt, både praktiskt och känslomässigt. Tack för din input!

      • Ja, precis.

        Vi pratar också mycket om rättigheter och skyldigheter hos oss. Barnen här får lära sig i skolan att de har en massa rättigheter, vilket är alldeles rätt och riktigt och viktigt, men ibland är det som om man glömmer bort tyvärr, att med rättigheter kommer också ansvar och skyldigheter.

        Och en offerroll hjälper verkligen ingen. Det är klart att alla kan känna sig uppgivna, ledsna och utsatta ibland, men att fastna i den… :/.

        Kram,

  4. Intressant och aktuellt. Jag håller med dig om allt du skrivit. Det som stör mig är att många nästan stoltserar med att de är utbrända- de har liksom haft så mycket på jobbet och inte kunnat säga nej, varit så flitiga. Dels är det sällan bara jobbet som är problemet. Dels handlar det ju om ens egen attityd, att allt ska vara helt perfekt på så många plan. Naturligtvis finns det lika många olika ”utbränningar” som det finns människor och man ska inte generalisera för mycket.

    • Det mest tragiska, och det som känns lite jobbigt för mig, är att veta att jag nu behöver tänka på det här i resten av mitt liv. Att sätta gränser utan att vara hård och känslokall, klarar jag det? Än så länge funkar det rätt bra, men ibland darrar det till och jag inser att jag inte är riktigt ”frisk” än. Jag vill inte ens kalla det jag råkade ut för utmattningssyndrom, men ”systemhärdsmälta” låter väl inte så mycket bättre, haha? Jag önskar att det fanns ett garanterat sätt att kanalisera tankar som är oönskade. Mindfulness funkar jättebra, men det kräver att man ger sig tid att verkligen öva på det och att ligga i framkant. Tack för input!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *