När vi nyss firade trettio år som gifta fick vi klockan som hängt här i huset fixad genom svärföräldrarna som present. Häromkvällen hängde vi upp den igen, denna gång på ett nytt ställe där vi tycker att den är fin. Den låter så hemtrevligt! Den enda levande släktingen till Anton som levde här i huset fick lite grejer som stod kvar i huset och jag tänkte ge en del till en av Elsas systerdöttrar. Att låta några ting följa med huset tycker jag dock känns jättefint, särskilt med tanke på att vi fått veta att det var ett kärleksfullt hem. Mammas garderobsblomma fortsätter att växa trots sin styvmoderliga behandling. Den har stått där sedan 2018 någon meter in från ett norrfönster och skickar trots det fortfarande nya blad varje år då krukan fått lite ny jord. Här uppe i (h)allrummet sitter vi inte så ofta, men vi har våra arbetsrum på varsin sida om det och rör oss därför mycket här. Jag hörde någon sitta och prata på bussen om hur de hört någon annan prata (haha, meta) om hur vi mest uppehåller oss på samma plätt i boendet oavsett hur stort vi har det. Precis så är det ju! Jag gillar att hålla på i köket, så där har jag alltid tillbringat mycket tid oavsett boende. När vi bodde i Palo Alto hängde jag också mycket ute, men annars i vårt sovrum, i Visättra hängde jag mest i vardagsrummet, i Philly likaså, i Snättringe rörde jag mig på nedervåningen på dagen och satt uppe vid pysselbordet om kvällarna och i Orem gällde arbetsrummet. När vi så har hamnat här i Uttorp måste jag säga att vi verkligen utnyttjar de 113 m² på bäst tänkbara sätt! Även om vi själva inte sitter i (h)allrummet så mycket hänger alltid ungdomarna här om vi har släkten här t ex.

När vi ändå var igång med upphängandet fick den lilla ljuslyktan som svärmor gav oss för jättemånga år sedan komma upp i hallen. Det är mysigt med vägghängda ljuslampetter tycker jag och denna passar perfekt här. Trender kommer och går, man jag inser att jag gillar sånt jag gillar. Jag påverkas som alla andra av att jag vänjer mig vid sådant som jag en gång kanske tyckt var fult och kanske till och med börjar gilla. Sådana grejer tröttnar jag ofta på efter ett tag. Men, sådant som jag fastnar för på en gång stannar ofta på gillalistan foreverandever. Som den lilla lampetten.

Den här Strindbergslampan som kommer från Karlskrona Lampfabrik och som var mina föräldrars har jag också alltid gillat. Den hade en marmorerad Art Deco-skärm som jag inte riktigt tyckte passade när den fick flytta hem till oss, så den fick en ny grön skärm. Grönt älskar vi nämligen och den här lampan värmer upp detta hörn i vardagsrummet vareviga kväll under vinterhalvåret. Ibland har jag skrivit listor på fina grejer som jag velat ha. PH 5-pendeln som jag blev så förtjust i då jag bodde hos min faster och farbror fanns på en sådan. Så fint att släkten salade till en då jag fyllde 50! Annars förlorar prylar sin dragningskraft mer och mer och jag har för länge sedan insett att lyckan aldrig kan uppnås med grejer. Visst mår jag bättre om jag har det fint och städat runt omkring mig, men grundkänslan av välmående handlar om helt andra saker. Och det är jag glad över att veta och förstå.