december 2022 – Sida 2

20 dec

Ett litet ord, funderingar runt FRAMÅTANDA.

Nu var det länge sedan jag skrev något om mitt årsord GUMPTION eller FRAMÅTANDA. Det har funnits med och skvalpat runt omkring mig hela året, men jag har haft svårt att omsätta det i praktiken. Förvisso har jag jobbat mycket med mig själv i dess anda och jag har haft många tankar som skulle kunna vara till hjälp om de blivit annat än just tankar. Utan att jag planerade det blev detta ett mellanår, något som verkligen följer min Ett litet ord-cykel. Ett mycket ”effektivt” årsord (KONTAKT 2021) har ofta följts av ett ord som inte påverkat mig lika mycket (GUMPTION/FRAMÅTANDA 2022).

Varför blev det då så i år? Jag har inte haft några goda rutiner att sitta ner med mitt ord, något som vanligtvis är en förutsättning för att jag ska ge ordet en ärlig chans. Jag har knappt rört mina dagböcker heller, något som kan ge vissa indikationer på att mitt sinne kanske inte varit särskilt inåtvänt just i år. Och det är okej! Jag tycker det är synd, men hänger inte läpp för det. Faktiskt hade jag i början av året tanken att leta upp min femårsdagbok som inköptes för flera år sedan, men som jag aldrig riktigt kom igång med. Härmed ger jag mig själv uppdraget att leta upp den. Bloggen i all ära, jag gillar det den ger mig, men känner att jag saknar att ge mer utrymme till privata reflektioner.

Häromveckan frågade maken mig om jag ville haka på ”Hälsans år 2023” och jag svarade ja innan jag ens hunnit blinka. Det är viktigt att lyssna på sitt undermedvetna tänker jag och vågar lita på att detta är rätt väg att gå. Jag har inte haft HÄLSA som årsord, men har inte bestämt mig om just ”Hälsans år 2023” ska få bestämma mitt fokus. Kanske KONTINUITET hade varit något, eller RUTIN? För tråkiga? Fyrkantiga? Eller är det precis det jag behöver? DISCIPLIN hade jag för några år sedan, men det var ett ord som inte alls lämnade några bestående intryck. Jag fick kommentarer om att det var ett alltför negativt ord att jobba med, men så upplever jag det inte. Däremot tog jag mig aldrig till det ordentligt. Just nu är jag öppen för att ta emot vad det nu är som skulle kunna hjälpa mig framåt. Även om jag har en plan vet jag att det kan gå åt vilket håll som helst! Ett hälsoår kan jag köra med maken ändå om det skulle vara så.

Något som också känns viktigt är att fokusera på min yrkesroll och på hur jag bäst kan utveckla min verksamhet MB Terapi. Kan jag hitta ett ord som kan gå hand i hand med mig både i privatlivet och i yrkeslivet tror jag att det blir lättare att implementera.

Så här går alltså tankarna runt mitt årsord, det härliga och utvecklande koncept som har varit så viktigt i min personliga utveckling de senaste åren. 2023 firar jag faktiskt ord nummer 15, något som känns helt galet. Jag kan bara gissa var jag hade varit utan mina årsord, men kan konstatera att de både hjälpt och stöttat mig genom allt från småbarnsår, tonårsbekymmer, mellankontinentala flyttar, yrkesbyten, själsliga våndor, klimakteriebesvär och allt annat som varit delar i min utveckling. Detta koncept känns fortfarande roligt och utmanande, så jag fortsätter leta ord! Kan ett årsord vara något för dig också?

19 dec

Fjärde advent i Uttorp.

Fjärde advent kom och gick och vi fick en mjuk dag med kyrka, gran, saffranstorsk och tomteland, ungefär som planerat. Jag hyser inte längre några illusioner om att något ska vara på något superspeciellt sätt, men utan småbarn blir allt mindre magiskt och mer lagom förväntat mysigt. Alltså, inga syskonbråk, inte lika stor risk för vinterkräksjuka, inga uppillade paket eller helt uppätna kalendrar, men inte heller den där förväntan som liksom strålar ut i varje hörn av ett rum och får en att vilja stoppa tiden och spara den i evigheters evigheter. Vad är det man säger? Allt har sin tid?

Varje år säger maken att vi borde ha en mindre gran som är mer anpassad i storlek till vårt lilla hus, men ingen bekymrar sig särskilt om att man får hålla in magen då man ska gå in i köket eller dra ut granen då man ska kolla på teve. Vi gillar rejäla granar helt enkelt! Årets julgran fick fem plus av mig. Förra året var det svårare att göra mig nöjd. Jag fnissar fortfarande då jag tänker på hur BÅDA granarna blev dissade av mig, men den andra fick ändå stanna kvar. Det finns gränser för hur petig man får vara.

Kul att yngsta dottern är hemma. Maken satte ljusen, hon och jag hängde upp alla dekorationer. Trots att vi alltid hänger allt möjligt får våra granar olika karaktär beroende på hur granen ser ut och vilka av alla dekorationer som kommer med. I år tror jag inte vi hängde upp några av de röda ”extrakulorna” som finns med sedan Orem, så jag upplever att granen ser lite mindre röd ut än den gjort de senaste åren.

Uppe i fönstersmygen i allrummet står tomtelandet, i år med en kompletterande liten kyrka som kan dras upp och spela Stilla natt och som lyser då den är på det humöret. Ingenjören får väl ta sig en titt på vad det är som glappar. Jag gillar varken plotter eller en massa grejer, men det här tomtelandet får mig alltid på gott humör.

Jag lade mig i vanlig ordning i soffan för ”första natten med granen” och tittade på Harry Potter, inspirerad av lillastesyrran som har HP-maraton varje jul (alla filmerna finns på HBO). Vilken märklig tradition det här är, att plocka in ett helt träd inomhus. Jag älskar den dock! Älskar att vi kan ha en ”riktig” gran som luktar gott i hela huset och påminner mig om mina rötter (Granen luktar Far och mammisen var ju så fantastisk på att göra julfint hemma). Så gick också denna dag och nu har veckan som leder fram till själva julen dragit igång. Jag hoppas att du hittar julfrid någonstans.

18 dec

En morgonstund med funderingar.

Det är dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedan. Mitt lilla jag sitter och hoppar på stolen av förväntan. Hon finns där, långt inne, fast mitt planttantsjag är betydligt lugnare och håller rumpan stadigt på sitsen utan att rubbas. Jag kan sakna känslan av fjärilar i magen och den stora längtan efter lugnet efter allt hoolabaloo. Min syster frågade sig om ”allt var bättre förr” och jag svarade följande:

Bättre förr: Min naivitet, gos med barnen då de var små, orken att ha tusen järn i elden, att Mamma och Far levde, alla julkort som jag både skrev och fick, pengars värde, att fixa julklappar, häng med kompisar runt Sverige, att vara AF-morsa, Orem-bergen och allt härligt vi fått uppleva i USA genom åren, roligt att laga mat till många…

Bättre idag: FaceTime/chattar med nära och kära på avstånd, att ha vuxna barn är underbart och jag älskar relationen vi har med dem, har släppt på så många onödiga ”måsten” och lever ett liv där Förnöjsamhet är min främsta kompanjon, mitt planttantsliv, min hälsa, så mycket friare från ätstörningstankarna.

I början snurrade tankarna specifikt runt december, men sedan började de sväva ut i tankerymden. Där har de flaxat lite sedan dess. Det är så lätt att hålla sig i nostalgins korridorer eller dåtidens skamfyllda vrår. Inte är det precis förbjudet att hålla sig där, det kan tvärtom få en att må bra för stunden. Det är när ältandet tar över och tankarna börjar snurra i ilfart runt sin egen axel som ångest, oro och nedstämdhet lätt gör oss sällskap. Lika illa är det då det gäller framtiden. Visst är det fint att få drömma, planera och sätta mål, men när vi är allt för fokuserade på vad som händer sedan är det lätt att låta oron ta över eller att missa framsteg och målgångar. Det uttjatade ”att leva i nuet” är uttjatat av en anledning. Vi är många som har svårt att omsätta detta i verkligheten, att nöja oss med att stanna en stund där vi är just nu, känna in vår kropp och vårt sinne och sluta fly från verkligheten.

UnderbaraClara har i år en riktigt härlig upplevelsekalender som ger tips på vad vi kan göra för att få små korta stunder av närvaro i nuet under en tid som kan upplevas som mycket stressig för många. Visst kan det kännas kontraproduktivt att klämma in ännu en grej när tiden redan upplevs som för kort, men för egen del vet jag att det är lätt att hamna i beteenden som inte är så produktiva och att jag alltså ändå inte få något gjort. Lika bra att avbryta detta mönster och lägga in ett par minuter med något som faktiskt tillför en något istället för att vara en flykt.

Idag ser jag fram emot sådant där julande som jag själv uppskattar så mycket. Det fula tomtelandet ska få komma upp till exempel och jag tänker på hur många gånger jag varit med och satt upp ett sådant. Tanken svindlar. Just idag får mamma sitta på min axel. Jag hoppas att hon känner min tacksamhet över att hon, själva Julens Drottning, lät sin glädje för julen spilla över på oss barn. Kanske kan jag för en stund få vara både i min egen historia, i nuet och det som idag är framtiden utan att något behöver vara vare sig bättre eller sämre? Med det önskar jag dig en fin fjärde advent.

17 dec

Tjugotvå år med dennadär.

Dagen inleddes med att fortsätta festligheterna genom att fira då lillan kom till jorden för tjugotvå år sedan. Dramatiska scener utspelade sig på Huddinge sjukhus med en förlossning i renoveringskaos. Jag hade tänkt riva av tredje barnets ankomst i en snabb vända då jag ville hem och jula i vårt nyinflyttade hus, men så blev det inte. Vi fick uppleva akutsnitt och en vecka på sjukhus istället och jag var tacksam över hur tiderna förändrats och att vi alls fick med oss en fin liten bebis hem.

Flaggan i topp en dag som den här! Maken har koll på sin flaggstång, jag är dålig på att komma ihåg det här trevliga sättet att fira.

Vi fick till en trevlig promenad i det vackra vintervädret och började med inspektion hos brorsan som håller på att få sin kakelugn installerad. Den här kakelugnen har stått i ett hus på Ringö på annat ställe i Karlskronas skärgård. Kakel-Janne har full koll på sina kakelugnar! Lillastebror har en kakelugn från Hantverkargatan inne i Karlskrona i sitt hus på Bergåsa, men våra två kakelugnar tror jag bara har stått i vårt hus sedan början av 1900-talet. (Det är för övrigt Kakel-Janne som har satt om de två ugnarna också.)

Vet du hur en kakelugn byggs upp? Själv hade jag dålig koll. Det är mycket lera inblandad iallafall och man använder inte eldfast tegel som jag trodde. När bygget är klart finns en huvudkanal och fyra mindre på plats innanför kakelplattorna. Så fascinerande! Vem kom ens på att detta skulle bli ett smart sätt att tillvarata energin i veden? Det eldas i vår kakelugn tidigt på morgonen med bara några klabbar ved och sedan fortsätter den avge värme hela dagen.

Efter inspektionsrundan tog vi oss ner till campingen för att inspektera isen. Den var på plats längst in, men kommer att släppa taget under veckan som bara ska bjuda på plusgrader. Det känns märkligt att vi har kunnat gå över till Jerkö (ön i bakgrunden) härifrån!

Dottern visade upp balansakter som är mig helt främmande. Jag är både för svag och för tung för att fixa det här.

Nej, hon brås på sin far som utan större problem svingade sig längs dessa monkey bars anpassade till betydligt kortare människor. Jag blev ju sugen på att åtminstone försöka ta mig an en plan som avslutas med att jag kan göra detsamma, men har tänkt samma tanke många, många gånger. Blir det av nu under Hälsans År 2023?

Solen var redan på väg ner igen fast det bara var strax efter lunch, men så är det ju på vintern. Sol som kämpar, is på vattnet och båtar på land.

Det filmades och fotades till dotterns kråkan-utmaning som hon håller i genom sin yogagrupp på Facebook. Jag är så imponerad! Hur är det ens möjligt?

Nej, kråkor bemästrar jag inte, men jag är rätt bra på att baka tårta. Och äta densamma. Hela livet har vår goding ofta firat sin födelsedag tillsammans med Farmor vars dag infaller dagen innan. I år firade vi i lugn och ro själva, men eftersom det fanns så mycket tårta kvar efter kalaset dagen innan blev det favoriter i repris. Dagen avslutades sedan med att vi tittade på Scrooge tillsammans med popcorn i bunkar. Den här unga damen gillar traditioner lika mycket som jag… Hurra för att vi får ha henne i våra liv!

16 dec

Vi bara firar och firar.

Gårdagen började med något som mest liknade en storbrand. Vanligtvis kan inte kameran göra den här typen av färger rättvisa, men det såg nästan ut precis såhär. Jag kände att jag ville gå ut och bara suga i mig allt det vackra, så då gjorde jag det. På bara några minuter var det över och himlen hade antagit en betydligt beskedligare ton. Jag vet inte om det var detta som gjorde fåglarna som galna, men de fick fart på sitt ätande efter några lugna dagar vid fågelmataren.

Mellan jobbsamtalen var det festprepping som gällde för hela slanten. Svägerskan och jag hade delat upp matlagningen mellan oss inför svärmors 75-årsfirande. Det marinerades, rullades, monterades, skars, hackades, jästes och gräddades om vartannat och när vi väl träffades hemma hos svägerskan hade vi mycket gott i köket. Jag frågade inte om lov att lägga upp bilder, så du får nöja dig med en bild på frallehjärtat innan det ställdes att jäsa.

Svägerskans potatisgratäng var helt fantastisk, likaså rödvinssåsen. Jag gjorde den beprövade favoriten dubbelmarinerad fläskfilé och testade ett annat recept till oxfilén. Det blev riktigt bra och är nu en ny favorit att dra fram nästa gång det är dags för kalas. Ungefär de här serranorullarna, fast med soltorkade tomater istället för paprikor, serverades till välkomstbubblet. Så goda! Bra nyårsmat! Förutom mat och mängder med tårta bjöds det på tävling som födelsedagsbarnet lyckligtvis vann. (Jag funderar förresten att ansluta mig till Skärholmsfruarna och undrar om de fortfarande är aktiva… Å andra sidan är inte de stackars bönderna att klandra och åtgärderna som krävs för att matpriserna ska sluta skena är nog utanför vår påverkan.) Grattis till kära svärmor! Nu ser vi fram emot ännu ett år tillsammans.

15 dec

Känn dig inte besegrad.

Ibland går det inte att vinna. Det gäller bara att slutföra loppet, låta katastroftankarna swisha genom skallen lika lättvindigt som en telefonbetalning och nöja sig med det. Igår radade ”grejerna” upp sig. Jag vaknade lite sent, hade ont i huvudet och började morgonen med att stressa fast det egentligen inte fanns någon anledning. Yngsta dottern och jag packade ut allt som skulle med i bilen och sprang skytteltrafik för att få med grejer som glömts bort (nu fanns en tid att passa). Bilen startade inte. Psssst. Gongkgongkgongk-tyst. Batteriet hade lagt av en dag i Nynäshamn också, men då trodde jag att jag bara kommit åt radioknappen då jag dragit ut bilnyckeln, och efter hjälpstart har det funkat hur bra som helst. Nu var det i alla fall dött igen, så det var bara att vara tacksam över att vi har två bilar och att det var plusgrader så jag kände mig okej med att köra på Kians allvädersdäck. Tickatickatickaticka. Orange lampa med utropstecken. Dottern fick scanna instruktionsboken och jag fick ta beslutet att det verkade som att vi behöver en hjulinställning, men att vi nog skulle fixa Kalmar To.R. Stopp i Jämjö för tankning, meddelande från klient. ”Har något hänt dig?” Eh, jag har en jobbkalender och så min vanliga telefonkalender där jag skriver in alla samtal. Jag hade helt enkelt varit skelögd, eller visat på en stunds dyskalkyli, för detta samtal stod inskrivet en dag för sent. Klienten var tillgänglig idag istället och visade stor medkänsla, så jag bestämde mig för att följa ”släpp och gå vidare” och fortsatte färden mot Kalmar.

Som tur var upphörde morgonens utmaningar efter detta. Nej förresten, jag försökte köra mot enkelriktat i Kalmar, med möte, men det styrde jag upp som om inget hade hänt. Dottern var väldigt imponerad och tyckte att jag var lugnet själv. Jag skrattade, för vad ska man göra? Jo, det ska jag tala om. Jag glömde i mitt tillstånd bort att betala parkeringsavgiften, så får du gissa vad som hände sedan. Jo, INGENTING! För DÄR upphörde det. Den koreanska maten på Gangnam var så god att smaklökarna krullade sig och jag längtar redan tillbaka. Min lilla Exploriusstudent bestämde sig för att hänga med oss till Karlskrona och julbaka och vi hade inte fått någon böteslapp då vi kom tillbaka till bilen! Resten av dagen var riktigt härlig. Det finns huvudvärkstabletter, min systerdotter var så behjälplig och snäll till pysslet, alla som kom var glada och stämningen av fantastisk. Jag kände mig tacksam till syrran som hade erbjudit sitt hem och till alla som hängde på och gjorde eftermiddagen till en succé. Lussekatterna blev fina, Leilas road blev god, Mozartkulorna klarade kvalitetskontrollen, de dekorerade pepparkakorna var söta och ingen brände sig på sockret så det enda pepparkakshuset monterades. Julstämningen var på topp då dottern och jag släppte av studenterna, en på väg till Ronneby och en till Kalmar, och så fortsatte vi mot festförberedelser då kära svärmor fyller 75 år idag. Jag kan säga att sömnen sällan varit så välkommen som då jag sent lade mig på kudden igår kväll, glad och faktiskt jättetillfreds trots de ”utmaningar” som varit en del av dagen. Jag skrattar redan när jag tänker tillbaka på hur det blev. Vem hade trott det igår förmiddag? Inte jag iallafall! Jag önskar dig en härligt välsignad dag.

14 dec

När man blundar en stund och gillar känslan av helgen.

I många år har vi haft som tradition att adventsmysa med min lillasysters familj. Vi försökte komma på hur lång traditionen är, men vet att vi åtminstone har hållit på sedan våra familjer båda bodde i Stuvsta/Snättringe för många år sedan. Snart åker syrrans familj på en efterlängtad Thailandsresa i tre månader (tror det är tredje rundan). Barnen kommer att gå i svenska skolan och föräldrarna jobbar hemifrån – ett vinnande koncept för exempelvis systerdottern vars atopiska eksem mår så dåligt av den svenska vinterkylan. Ju äldre barnen blir, desto svårare blir det att få ihop en sådan här resa, så det här blir kanske sista gången på ett tag. Hur som helst kommer vi att fira jul och nyår på olika håll och sedan åker de, därför kändes det extra fint att få några extradagar tillsammans.

En av våra andra systrar köpte ett gäng roliga adventspysselingredienser i Skottland till syskonbarnen. Förutom dessa dukades det upp med saffran, marsipan, nougat och annat som behövs när det ska fixas julgodis. Viktigast var lussekatterna eftersom Lucia bara låg några dagar bort och så Mozartkulorna för traditionens skull. I vanliga fall hade det bakats pepparkakshus också, men i år tog vi hjälp av en byggsats. Systerdottern kompletterade dock med ett egenhändigt bakat dass som blev pricken över I, men det glömde jag tydligen att fota.

Yngsta dottern fick stanna hemma och kurera sig pga ännu en förkylning. Hennes storasyster med man skulle ha kommit om inte SL:s alla tåg mellan Västerhaninge och Nynäshamn varit inställda ”p.g.a. personalbrist”, något som hållit på i säkert en vecka om inte mer och fortsätter. Stackars Nynäs-bor som pendlar… Ersättningsbussar är definitivt inte samma sak. Det känns så märkligt med all arbetslöshet att det inte finns personal som kan köra pendeltåg och jag köper inte riktigt förklaringen. Hur som helst gick det inte att tidsmässigt få ihop ersättningsbussar med en luciakonsert som de skulle hinna med. Sonen fyllde sina systrars skor väl och vi fick några jättemysiga timmar trots manfall.

Maken är familjens pepparkakshusexpert och anlitades för att montera ihop Villa Villerkulla-byggsatsen med bränt socker. Det finns ingenting som håller bättre! Kristyren som jag hittade för några år sedan är överlägsen:

en äggvita
4 dl florsocker
2 krm ättiksprit

Vispa ihop med elvisp och färga eventuellt. Jag skulle dock vara mycket försiktig eftersom kristyren redan är perfekt rinnig/stark och jag undrar om inte färgen skulle spä ut den för mycket. Jag och systerdottern jobbade i lag och var mycket nöjda med samarbetet. Nästa vecka är det dags för yngsta dottern och mig att göra julgodis, men då tror jag vi fokuserar på kola och knäck. Känner jag henne rätt blir det säkert ett litet pepparkakshus också och känner jag mig rätt blir det definitivt Mozartkulor. Med tanke på de mängder av recept jag vill testa från mina olika julböcker kanske vi borde satsa på att hålla oss ifrån de säkra korten?

13 dec

Glad Lucia från Adolf Fredriks kyrka!

Den här vyn får mitt hjärta att slå lite extra nostalgiskt! En lång kö ringlade sig tidigt runt kyrkan då folk var rädda att inte få en plats.

Ta ljus, aldrig ge. Ljussättandet följer tydliga instruktioner för att allt ska gå smidigt och säkert.

Årets Lucia.

Och sedan detta! Jag blir så blödig. Av allt. Ljusen, barnrösterna, förväntan, de ljusvaktande föräldrarna, musikläraren och hela atmosfären. Min favoritdag på året!

09 dec

Tomtefabriken jobbar på.

Ingen kör, inga sånglektioner till systerdottern, ingen stickjunta med äldstabästa vännen, ingen lunch med kusindottern – ja, du hör att det suras lite här hemma. Har behövt fokusera på att bli helt frisk, men har samtidigt varit fullt kapabel att jobba på inom hemmets fyra väggar.

Till dig som hittar en Ellinor Nilsen-inspirerad morgonrock i ett paket någon dag framöver – glöm att du har sett den här! Vill bara tipsa om det här jätteroliga projektet till dig som har samma hobbies som jag: second hand-shopping, sömnad och återbruk. Hitta ett mönster som du gillar och var inte rädd för att kombinera färg, olika vävar och textilmönster. Verkligen jätteroligt! (Det känns också som att jag ”sparat” 2900 kronor minus de 150 kronor som de gamla handdukarna kostade. Mycket tillfredsställande.)

Solnedgången var så vacker så ögonfransade krullade sig igår. Det var länge sedan jag såg riktigt blå himmel så här och det var verkligen själastyrkande. Frisk luft – vilken underbar uppfinning!

Det var inte bara solnedgång, utan också månuppgång. Som sagt, ljuvligt. Jag längtade efter min kamera, eller rättare sagt var jag världslig och fånig och önskade mig ett riktigt maffigt objektiv av modernare slag och kanske en ny kamera också för den delen. Att önska är gratis och allra mest tacksam var jag i samma stund över själva upplevelsen. Den hoppas jag bära med mig och komma ihåg när de gyttriga vintermolnen tornar upp sig igen.

08 dec

Små ögonblick i decemberstöket.

På tisdag kommer yngsta dottern hem för att stanna åtminstone över julen. Jätteroligt, men kanske måste jag iordningställa hennes rum lite. Det har fått agera i många olika roller sedan hon flyttade hemifrån, men just nu är det syrum och växthus. Älskar utsikten, ljuset och den mysiga sovalkoven. Vilket rum som är min favorit i huset skiftar ständigt, men just nu tror jag det är just detta!

Igår fick sista pumpan möta sitt öde. Jag följde detta recept och är glad att jag sedan åren i USA är van vid just dessa lite ovanliga smakkombinationerna. När jag är förkyld smakar allt lite blah, så jag uppskattar verkligen stinget! Grönkål och jag är inte favoriter, men eftersom det är så nyttigt och den växer generöst i landet har jag insett att det bara är att öva. Det går faktiskt bättre och bättre! Tillagad funkar den bättre för mig, men så här i vintermörkret vill jag verkligen komma åt alla vitaminer som tänkas kan.

Det är så trist att ha dåligt med energi. Jag känner mig mycket mindre sjuk rent allmänt, men hostar fortfarande om nätterna. Det gör att jag blir jättetrött framför allt på eftermiddagarna. Jag fick tips om den här serien om en viss typ av influensers och i detta fall deras vridna syn på skönhet. Detta var en timmes ren plåga för mig, men jag längtar redan till nästa avsnitt. Hur är det möjligt att det blivit så här? Hur sjuk är vår värld? (Dagen börjar med nyheten om en man som står åklagad för över 500 grova våldtäkter på barn under 15 år, så inte gör det min sinnesstämning bättre.) Jag kan knappt titta på dessa unga personers utseenden och deras kråmande inför sina kameror, deras konstiga ansikten som har både det ena och det andra sprutat och opererat. Vi får följa med någon som först drar ut sitt blod för att sedan få det insprutat i hårbotten för att få ökad hårväxt, en annan som hållit på att dö i ett stjärtlyft. Det är som sagt en timme full av känslor som jag efteråt inte ens vet vad jag ska göra med. Igen, alltså. HUR har det blivit såhär? Jag känner hur det är jag som får skämmas här för mitt förakt, men kolla gärna du också för att kunna hjälpa mig ge en mer positiv bild av denna verklighet som får mig att tro att vi lever i filmen Idiotrepubliken.

Något roligare är att jag uppdaterat pinnen i hallen med nygamla fotografier, alla med favoritfoton från juletider genom åren. Att ha ett levande fotocollage är riktigt trevligt och jag kan varmt rekommendera det. Den här pinnen var bara en tillfällig lösning inför äldsta dotterns bröllop, men sedan blev den kvar som en permanent installation. Tänk så många foton och härliga minnen som bara ligger digitalt i datorer, telefoner och på minneskort! Varför inte se till att de kommer fram i ljuset?

Till slut ett ögonblick från den kalla natten med lysande måne på himlapällen. Älskar att ha en trygg plats att kunna komma hem till och tar det inte för givet, särskilt inte i dessa oroliga tider.