22 okt

Betyder klass något för dig?

Vi har haft bokklubben Boktanterna vilande under så lång tid att jag knappt kommer ihåg när vi senast träffades. Jag antar att det var trevligt, det brukar det alltid vara. Till nästa träff ska vi läsa Shuggie Bain av Douglas Stuart. Jag ska inte ge mig på något slags recension här, dels för att jag fortfarande har slutet kvar och dels för att jag vill spara det mesta av mina tankar till diskussionen. (Bokklubb är toppen – första gången jag fick uppleva detta fenomen var i Kalifornien tillsammans med ett gäng lite äldre kvinnor, alla mycket intellektuella och inspirerande.) Den senaste veckan har klass kommit upp så många gånger att jag kände att jag ville skriva lite om det. Jag lyssnade inte bara på Shuggie Bain, utan också på en av Kvartals bästa fredagsintervjuer hittills, den med Bi Puranen om insikterna hon fått efter att ha jobbat med World Values Survey. Lyssna du också!

Jag funderar inte ofta över min egen klass, men ibland händer det. Förra året skrev jag till exempel det här blogginlägget som tangerar klassfrågan. Vad är då klass? ”Objektiv klass avser den klassificering av människor som görs utifrån mått såsom utbildningsnivå, inkomst och bakgrund. Subjektiv klass definieras däremot utifrån en persons upplevda klasstillhörighet; denna kan till skillnad från den objektiva klassen vara helt godtycklig. Exempelvis skulle Carl XVI Gustaf kunna känna sig som en del av en lägre klass än vad han i själva verket tillhör. Enligt denna uppdelning kan en person således objektivt sett tillhöra till exempel överklassen, men subjektivt anse sig tillhöra arbetarklassen.” (Wikipedia) Efter åren i USA har jag blivit mycket störd över intersektionalismens tävling om vem som ska vinna platsen som lägst stående och den ständiga jakten på förtryckare. Kanske handlar det om att jag i min privilegierade bubbla sitter som Marie Antoinette (för övrigt sa hon aldrig något om bakelser till folket, men det finns så många skrönor som är allt för bra för att inte tillåtas få vingar), kanske borde någon smälla mig på fingrarna eller dra ner mig från mina höga hästar. Jag vet att jag har det oförskämt bra.

Min syrra hade häromsistens ett ytterst intressant möte med en lokalkändis och fick ett långt samtal som gav inblick i något slags överklass som varken hon eller jag tillhör. Å andra sidan hade nog ingen av oss känt oss särskilt bekväm med att röra oss i de kretsarna. Otrohet av det franska slaget (mannen har en eller flera frillor vid sidan om, men skiljer sig absolut inte från frun för att hålla skenet uppe och hålla pengarna i familjen), ”fina” skolor, fester och så golf såklart.

Jag kan inte släppa den Messengerdiskussion jag hade med min unga släkting med politiska ambitioner. Detta var i samband med att Underbara Clara hade skrivit om underdogs och jag själv hade skrivit inlägget jag länkar till här ovan. Han pratade mycket på ett generaliserande plan, något som man ju faktiskt måste göra då det gäller politik. Med alla generaliseringar kommer också problemen med individerna. Hur kom det sig att det gått så bra för oss trots att vi växte upp med så många syskon och jämförelsevis så lite pengar? Flera av mina gamla klasskompisar har suttit i fängelse, varför inte jag?

”Det är många olika delar som spelar in. Ni hade det materiellt fattigt på ett plan men fick vad jag förstår mycket stöd hemifrån och mycket tid med föräldrarna. Det är annars sånt som generellt också korrelerar (negativt) med lägre socioekonomiska skikt.” ”Ni hade exempelvis stabila hemförhållanden, något som annars i väldigt stor utsträckning korrelerar med klass och materiella förutsättningar.” Om det nu är så här, varför är det många politiker som tycker att man ska ta barnen från sina föräldrar så tidigt som möjligt för att ”tvätta bort smutsen” som deras familj bidrar med och via något slags automatik ge dem en högre klasstillhörighet, eller åtminstone ett bättre liv än om familjerna själva fått större inflytande?

Skillnaden mellan kausalitet (orsak) och korrelation (samband) är något som VÄLDIGT få människor verkar förstå sig på. Marie Torstensson Levanders forskning vid Malmö universitet förklarar detta så bra i ännu en intressant Kvartal-publikation: Fattigdom orsakar inte brottslighet. Jag kom inte riktigt ihåg var jag hade läst om denna forskning, så jag googlade. Träffarna påvisade en tydlig gränslinje mellan vänsterpolitik (ta bort fattigdom så slutar folk ha det dåligt) och högerpolitik (socioekonomiska faktorer är inte svaret på alla problem). Sanningen ligger lite mittemellan och inget kommer att bli bättre om vi blundar för somliga faktorer och försöker sätta Compeed-plåster på variga sår.

Arv och miljö – denna infekterade fråga som är jobbig att gräva i. Vi kan prata om det biologiska arvet och de platser och människor som vi befinner oss i under uppväxten. DNA påverkar oss vare sig vi vill det eller ej, vi kommer alla med olika förutsättningar. Personlighetsdrag, kognitiv förmåga som bestämmer huruvida vi klarar av att komma ihåg och tänka i många steg eller ej, hög risk för beroende, psykisk ohälsa: att leda in barn ”på den väg de bör vandra” är vuxenvärldens absolut viktigaste uppgift. Citat från intervjun med Torstensson Levander: ”Brottslighet är alltså resultatet av ett samspel mellan moralvärderingar, självkontroll och exponering för riskfyllda miljöer.” Sociopater har väl en oförmåga till att förstå moral över huvud taget, men annars är det uppenbarligen viktigt att lära sig vad som är moraliskt gångbart. (O-)förmåga till självkontroll ärver vi, men det är i allas vårt samhälleliga intresse att lära våra barn jobba hårt för att nå mål av olika slag, inte att välja att råna, utnyttja eller slå ner någon för att få något man vill ha. Det svåraste att hjälpa våra barn med om vi har det svårt rent ekonomiskt gissar jag är att hålla dem från riskfyllda miljöer.

Tillbaka till klass då.

Pengar innebär en automatisk klassresa uppåt, eller hur är det? Nja, den klassiska överklassen kan ha ekonomiska problem (typ grevar med stora egendomar och gamla pengar som börjat sina) och det finns många svinrika helt utan klass (typ Kardashians). Kungligheter och adel kräver smeknamn som bara de initierade får använda, men kindpussar sitter numera i var mans plyte.

Utbildning då, innebär en sådan en automatisk klassresa? Tja, det beror väl hur mycket man frotterar sig med den kulturella eliten. För att tillhöra den utbildningsbaserade överklassen behöver man följa vissa regler. Man behöver lära sig föra metadiskussioner för att inte avslöja sina innersta tankar och lära sig att märkeslösa lyxvaror är finare än blaffiga loggor. Man behöver lära sig hur man brukar alkohol och narkotika på rätt sätt (lite snyggt sådär i lönndom och utanför skvallerpressen, absolut inte fast i något missbruk). Man behöver lära sig hur man tar sig rätten att tala om för andra vad som är rätt åsikt utan att nödvändigtvis vara särskilt allmänbildad. Man behöver lära sig att tillhörigheten kräver att man är smal/muskulös och ”fräsch” (vad man har gått igenom i livet ska inte synas i ansiktet), men allt ska vara naturligt så det varken syns att man ägnar sig åt bulemi, överträning eller diverse ingrepp och ska NATURLIGTVIS stå på barrikaderna för alla stackars-synd-om utan att nödvändigtvis släppa in dem om de knackar på eller bidrar med sin syn på verkligheten.

Precis som med allt annat är klass något som många gånger inte går att ta på. Vilken klass tillhör jag själv? Sanningen är att jag känner mig vilsen då jag ska försöka bestämma detta. Har jag gjort en klassresa? Tja, både uppåt och neråt. Jag och maken har valt att stiga bort från den värld vi snuddade vid. Ett ständigt strävande efter mer kan naturligtvis vara peppande, men jag hittar fortfarande min superkraft i att fortfarande vara lite kunnig inom väldigt många olika områden och vårda relationer med nära och kära. När jag i veckan pratade med en släkting sa jag ”Jag hoppas jag får barnbarn någon gång.” Då sa hen ”Det hoppas inte jag, världen är redan överbefolkad.” Jag blev lite ställd, men valde att vältolka det som att hen hoppas inte få några egna barnbarn, inte att jag ska förvägras sådana. En drömvärld vore för mig att alla bara var snälla mot varandra, men att vara människa är tydligen så komplicerat att detta inte är möjligt. Sparka lite där det sparkas kan känns liksom lite allt för ofta skönt. Detta är dessvärre ingen klassfråga, utan gäller allmänt. Kanske är det där roten till mänsklighetens innersta väsen ligger? Kampen för överlevnad och tillhörighet? Jag tror jag får fråga Dolly Parton. Hon verkar ha svar på det mesta. Ha en fin helg!

21 okt

Febriga planttantstankar.

Någonstans på vägen har jag dragit på mig någon bacill, för jag är helt sänkt. Har en diger lista att beta av i trädgården, men har halvsuttit i sängen och snutit mig mest hela morgonen. Vitlök ska ner i jorden, dahliorna har renplockats och är uppe men ska skakas av, märkas upp och transporteras tillsammans med pelargonerna till Bredavik, jag har lite blomsterlökar som ska ner i gräsmattan och så vore det toppen om jag kunde hälla ut innehållet i några fröpåsar så jag får fler plantor att sätta i perennrabatten till våren.

Pelargonerna fick en sista frisering med bortplockning av alla fula blad och rensning av alla blommor och knoppar. Det känns som ett helgerån, men är bra för dem nu när de bara ska vila och återhämta sig hela vintern. De får en sista skvätt vatten, sedan vattnar jag knappt alls förrän det är dags att väcka dessa skönheter till liv nästa vår.

Vår gräsmatta ser ut som en berg- och dalbana för minioner. Den är lite för ojämn för vår smak, men just nu får det vara. Kanske blir det en liten renovering så småningom. Brorsan kom och körde över allt en sista gång för hösten med åkgräsklipparen, så nyfriseringen gör att det ändå ser mer välvårdat ut. Trots en omgång frost har trädgårdslandet fortfarande mycket att ge. Kålen mår bra efter den kyliga behandlingen och selleri, morötter och en del annat ska tydligen smaka bättre efter en köldknäpp. Orkar jag ta mig ut ska jag hämta ett huvud broccolo i landet och ångkoka, äta med smält smör och flingsalt till lunch, njuta av allt som gått bra för planttanten i år! Det har varit en finfin säsong och jag är mycket tacksam över att framstegen varit flera än bakslagen. Jag lär mig så mycket hela tiden.

Målet för dagen är att åtminstone klä mig. Jag har druckit tre muggar örtte av olika slag, men känner mig mer kissnödig än pigg efter den behandlingen, hehe. Lyssnar på soft musik och samlar kraft, funderar över vilken salva som passar bäst att lugna huden runt mina röda näsvingar. När allt detta viktiga är avklarat blir det kanske ändå lite jobb avklarat. Tur att jag inte har något värre att ta mig an. Ta hand om dig, hör du!

20 okt

Bästa tipset om organisation!

Igår var min äldsta-längsta-eller-förresten-inget-av-det vän här. Jag hade fixat fiskgryta till lunch och hon tog med sig ett par olika läckra rawtårtor med recept från Nillas Kitchen, blommande rosor och lyxig födelsedagslakrits. Vi unnade oss en härlig långpromenad ner till havet och pratade och pratade och pratade precis som vanligt. Hos oss har ”barnen” redan flyttat ut, hennes barn ligger precis steget efter. I samband med planering för framtid har de börjat städa ut hemma, organisera om, göra sig av med grejer och få bättre koll på vad som egentligen står i källare och på vind.

Vi tipsar och delar med oss och skickar allt möjligt då vi träffas. Detta är inte en ovanlig syn. (Att ha så fina blommor från trädgården den 19 oktober kanske däremot är det.) Just här tror jag det handlade det om äppelmust och gårdsförsäljning i närheten, men vi hann som sagt avhandla mycket annat också. Något som jag blev jättepepp på var det digitala register hon och sambon har påbörjat. I samband med att allt ordnas upp och sorteras om får lådor nummer. Dessa nummer registreras och får sedan sitt innehåll registrerat. Fantastiskt, ju! Som ett välorganiserat lager, tänker jag. Vi har här hemma utgått från att allt ska få en plats och användning för att få vara kvar. Somligt heter ”när barnen flyttar hemifrån” och barnens fantastiska bokbibliotek ligger nerpackat i SmartStore Dry-lådor på vinden. De flesta av lådorna inhandlades vid något tillfälle då det var 20% rabatt på förvaring, de kostar ju en slant.

Här i arbetsrummet har jag förvisso inget digitalt system, men allt är ordentligt uppmärkt eller ligger tillsammans i något slags logiskt system. Papper i vänstra hurtsen: anteckningsblock och dagböcker i en låda, printerpapper i en, kalligrafipapper i en annan, lite mer speciella skriv- och akvarellpapper i en fjärde och i den femte ligger vadderade kuvert, både nya och sådana som kan återvinnas. Scrappapper har jag i en stor låda med hjul under skrivbordet och papper och block som är av det större slaget står lutade mellan väggen och hurtsen med papper. Så fortsätter det. Ordning och reda. Säkert lite sjukligt i ögonen på någon som gillar impulsivitet framför räta linjer, men alla får väl göra som de vill? Kanske förstår du att jag genast peppades av att ha ett digitalt register för sådant som bara används i säsong eller vid en viss typ av aktivitet? En rejäl genomgång av hajk- och beredskapsutrustning hade varit toppen. Laga och göra sig av med sådant som man tror att man har, men som ”ska lagas” eller bara har förlorat bäst före-datum. Julgrejerna har jag bra koll på. Det som är lite mer ömtåligt står bakom soffan i allrummet (inte ultimat kanske), resten ligger fint nedpackat i lådor i stenladan. Samma gäller resten av säsongsgrejerna, men vi har ju en massa bra-att-ha-grejer på vinden trots flera omgångar med rensning. Vad känner du för ett digitalt register? Börjar du hoppa av förväntan, eller ger det dig rysningar?

19 okt

Second hand, textilier.

För ett tag sedan lovade jag i detta blogginlägg att tipsa om vad som kan vara bra att tänka på då man bestämmer sig för att undersöka andrahandsmarknaden. Jag kallar mig inte alls expert och har gått på både den ena och den andra niten genom åren, men jag har också samlat på mig en hel del erfarenhet. Idag tänkte jag berätta lite om textilier medan jag sparar kläder specifikt till en annan dag. Det finns mängder av textilier till salu via andrahandsmarknaden. Många har det lagts ner mycket tid och möda på, men uppskattas kanske inte helt i dagens läge. Hemvävda dukar, broderier på längden och tvären, sängkläder i en kvalitet som inte ens erbjuds numera och tyger som kanske redan är uppsydda, men som skulle finna ny kraft genom olika typer av projekt. Somligt har blivit utsatt för skadedjur, olika fläckar eller annat, så det gäller att veta vad man ska kolla efter för att inte dra hem ohyra eller textilier som inte duger till annat än utfyllnad i soptunnan.

Den här vackra tvättpåsen är sydd av kraftig lakansväv och någon har lagt stor omsorg vid stygnen. Jag älskar allt från utformningen till de inte helt matchande färgerna. Sådär sydde Farmor också. De lite äldre kusinerna kan stoltsera med varsin fin jultomte som Farmor broderat med de färger hon hade tillgång gissar jag. Mycket intressanta tolkningar i vissa fall. Just den här tvättpåsen var gulnad av ålder och, troligen, en undanskymd tillvaro i något linneskåp. När jag såg den hänga på Pingstkyrkans second hand blev jag kär och tänkte att en tvättpåse saknar jag alltid på resande fot. Plastpåsar är ju inte heller något man direkt drar fram ur bakfickan längre, så den här kändes klockren. Jag köpte hem den för 35 ynka kronor, mindre än en godispåse. Väl hemma drog jag igång ett reningsbad med ljummet vatten, en påse ICA citronsyra och några matskedar bikarbonat. (Det finns inga givna mått, men jag brukar alltid ta mer bikarbonat än citronsyra.) Ner med påsen medan det sprudlade sådär hemtrevligt som en av Fars Samarintabletter i ett glas. Sedan fick påsen ligga i badet över natten tills elen var jättebillig. Då tvättade jag den i 40°C tillsammans med resten av den ljusa fyrtiograderstvätten. Resultatet blev ljust och fräscht! Linneskåpsdoften var borttrollad och efter några tag med strykjärnet var påsen helt i min smak. Nu kan den få följa med på mina resor framöver. (Jag kan tyvärr inte stoltsera med något före-foto, men skillnaden är märkbar.)

Den ljusa kudden i framkant var en gång en kjol i en större storlek. Jag var aldrig intresserad av plagget, utan såg på en gång att det fanns potential för ett härligt kuddfodral. Ibland är jag inte världsbäst att gå från idé till handling, men den här gången vann den handlingskraftiga Monna. Just kuddar är tacksamma att sy av udda textilier som man gillar. Jag har använt allt från gamla filtar till broderier för att sy kuddfodral som inte står att finna någon annanstans.

På den här bilden från förra årets första advent ser du en annan av mina second hand-textilier som omvandlats till kudde. Just detta otroligt vackra yllebroderi köpte jag på Tradera för en billig peng. När den kom luktade det starkt av skåp och damm och jag fick ta ut den i snön och snötvätta den. Jag stoppade den i dubbla plastpåsar och stoppade in den i några dygn i frysen för att ta död på ev. kryp och sprayade med ett textilspray som ska ta död på otrevliga dofter. Hela förfarandet från inköp till färdig kudde hittar du i det här blogginlägget.

Min nya julfavorit inköptes via Tradera förra året. Historien bakom köpet och hela uppfräschningsprocessen hittar du här. Broderier finns det i mängder till sorgligt låga priser. Många är kanske inte riktigt i min smak, men då jag hittar något som är lite speciellt försöker jag hitta användning för det. Den här bonaden med applikationer och broderier gör mig så glad även om jag inte känner personen som någon gång för länge sedan gjorde den.

För några tior inköptes denna vackra pläd. Jag tycker den är jättefin och hade tänkt ha den som del i en höstig och lite varm inredning. Någonstans i bakhuvudet började dock varningssignaler ljuda med stor kraft då jag, när filten redan fanns här hemma, läste på etiketten. Där stod det ”moth resistant”. Under en period behandlades många ulltextilier med bl.a. DDT för att motstå angrepp av mal. Jag fotade och slängde iväg ett mejl med frågan om vad de hade behandlat sina plädar med till Vestfoldmuseerna som är ansvariga för gamla Berger-textilier. Just då visste de inte då de bara påbörjat processen att efterforska hur det stod till med saken. Så småningom kom svaret att filten tyvärr med all sannolikhet hade fått sig en släng av någon hälsovådlig kemikalie. Här kan du läsa mer om dessa behandlingar gällande just Berger. Nu slutade det ändå väl, för muséet hade inte denna version i sin ägo och frågade om jag kunde tänka mig att skänka den till samlingen. Så klart! Jättekul ju.

För 175 kronor köpte jag två flyttkartonger med någons gamla dukar, folkdräktsförkläden, hängkläden och ofållade hemvävda löpare. Jag sålde av flera av grejerna på Tradera, så man kan säga att jag fick betalt för att köpa de grejer jag sedan behöll. Tyget längst upp till höger blev en snygg julkudde, de två förklädena ligger i tyglådan och är otroligt vackra och kommer att bli något fint en vacker dag. Grytlapparna ligger i lådan med jultextilier och har redan använts flitigt och jag har flera sorterade och planerade projekt med de textilier jag sparade.

Något av det roligaste jag gjort i återvinningsväg är att ta reda på ett gäng stora frottéhanddukar i matchande färger för att sy en kimono. Jag snodde fräckt idén från Ellinor Nilsen som säljer sina morgonrockar för 2900 kr/st. (Hennes handdukar verkar ofta vara av någon lyxigare version. Mina handdukar kostade 10 kr/st och var inte alls lika fluffiga som hennes ser ut på bilderna.) Jag valde de största handdukar jag kunde hitta och sydde sedan en morgonrock som blev en prop till talet på lillastesysters bröllop. ”Att ta på dig då du behöver lite kärlek från familjen”, som ett hommage till den uppväxt med arvegods i svarta sopsäckar som hon som sladdis missade. (Den presenterades naturligtvis i just en sådan sopsäck…) Hur som helst var den jättekul att sy och kanske blir det fler i framtiden.

Slutligen vill jag visa hur det ser ut nere på Fars rullbord i vardagsrummet just nu. Lutad mot väggen står broderiet som jag också räddade. Det såldes, fuktskadat, uppspänt med häftstift på en kartong. Jag tvättade upp, pressade och ramade in i en vanlig IKEA-ram. Nu matchar den hösttemat så fint. och jag njuter trots att jag inte känner den duktiga brodösen. 105 kronor känns som ett helgerån, men det är vad jag betalade. Med detta Eva Rosenstrand-broderi från 70-talet knyter jag ihop second hand-inlägget om textilier. Jag hoppas att du fått ett och annat tips på hur man kan förlänga livet på några av de textilier som kan hittas på loppisar, i second hand-butiker och på auktioner. Har du själv några tips?

18 okt

Sånt vi äter just nu.

Att vara på semester är bra och fint på alla sätt och vis. Något dessa härliga avbrott från vardagen ofta har gemensamt är dock att jag äter rätt dåligt. Det finns folk som reser med stor budget för mat och dryck, detta är sällan vår familj. Jag äter oftast gott, men kanske mer ofta än önskat mindre hälsosamma val. Därför känns det mestadels härligt att komma hem till köket där hemma. Far ville sällan äta ute, varför skulle man betala dyra pengar när mamma lagade mycket godare mat till en bråkdel av priset? Kanske var det för att poliser på skiftjobb på den tiden åt flottig mat på vägkrogar och detta var liksom hans ”äta ute”-referens. På den tiden tyckte jag det var tråkigt, nu förstår jag. Visst är det underbart gott med sushi, och kan vara skönt att sätta sig till dukat bord, men jag gillar verkligen att dona i köket. Sedan har vi restaurangbranschens tuffa läge sedan flera år tillbaka. COVID-19, dåligt med personal, ökade livsmedels- och elpriser – det är som att just denna bransch får mattan under sig bortdragen om och om och om igen. Visst hade det varit fint att stötta det lokala näringslivet mer än jag gör, men nu ser det ut som det gör och det gäller att se om sitt hus.

Vi fortsätter att basera vår kost på det gården producerar. Det ger inte utrymme för så mycket variation, men så får det vara. Nu eldas det i vedspisen om eftermiddagarna, så jag försöker lära mig använda ugnen i den. Det är klurigt att hålla jämn temperatur, men så länge jag kan nöja mig med att ha det stora spannet 150 till 200 grader funkar det finfint. Just igår åt vi en av våra favoriter, rostad vitkål med ägg och brynt smör. Egentligen ska man rosta kapris i stekpanna och strö över detta tillsammans med gräslök, men någonstans på vägen började jag rosta solroskärnor och strö över istället. Det blir också jättegott och är ett bra alternativ för alla som inte gillar kapris. Jag har inte kommit igång med ärtskottsodlingen än, men tycker att det är ett toppensätt att få i sig grönt så här sent på säsongen. Groddlådan är framplockad och jag testade att grodda chiafrön. Det var lite för beskt för mig, så jag återgår väl till alfalfa som är jättesmarrigt.

För övrigt erbjuder ICA Nära jättegoda satsumas för 16.90 kr/kg den här veckan. Toppenpris och lyx för mig som älskar citrus! Jag vill för övrigt tipsa om appen Matpriskollen som är jättebra för dig som jagar priser och erbjudanden. Min lillasyster berättade om den för mig och jag gick genast in och spanade efter billigt smör. Jag har fortfarande svårt att greppa att ett halvt kilo smör kan kosta 65 kronor. Det vägrar jag betala, så det gäller att köpa då det finns erbjudanden och stoppa i frysen. (Fett håller inte lika länge som magrare grejer, men julbaket ska inte frysa inne p.g.a. smörpriset.) Hur gör du för att strama åt matutgifterna, eller låter du det vara?

17 okt

Välkommen hem!

Att vakna i sin egen säng är en fin känsla. Efter en vecka tillsammans med nära och kära runt huvudstaden känner jag mig upplivad, påfylld och mycket glad. En bekant jag träffade igår undrade varför vi inte flyttar tillbaka nu när vi har alla tre barnen i Stockholm. Jag sa att det inte går att hänga upp livet på sina barn, speciellt inte när de ännu är unga och utbildar sig. De kan hamna i Minnesota, Sundsvall eller Thailand och vi får i fortsättningen vara deras hemhem. Maken irriterade sig på att jag i många år efter att vi hade gift oss fortfarande sa att jag ”skulle åka hem” då vi egentligen skulle åka och hälsa på mina föräldrar. Så småningom kallade jag det hemhem, något som väl var mer överensstämmande med verkligheten.

När jag steg in i hallen slog hemtrevligheten emot mig. Vi har det fantastiskt då vi bor hemma hos min syster och svåger i Nynäshamn. Jag älskar att vi får vara så välkomna och en naturlig del av deras och syskonbarnens liv. (Det är för trångt att bo hos något av barnen i deras studentboenden.) Trots det är det något speciellt med att komma hem. Jag är så tacksam över att odören efter dött djur under köksgolvet någonstans är helt och hållet eliminerad. Nu kom vi hem till ett relativt välstädat hus med ordning och reda, rena sängkläder och discokula.

Discokulan hängdes upp då syskonbarnen var här på övernattning förra helgen och gör mig glad. Vi kan behöva lite mer glitter i vardagen, så den får hänga kvar ett tag till. Jag tog en vattningsrunda och hälsade på krukväxterna sådär vid midnatt då vi kom hem och nu på morgonen har jag tagit en tur i trädgården. Idag blir det till att plocka in de sista dahliorna innan knölarna åker upp för vinterförvaring. Jag ska få ner lite perenner som inhandlades på höstrea och så fröer som ska ges tid att ta sig inför nästa säsong. Blir det som planerat har vi också snart ett par nya fruktträd satta på baksidan. Vårt gamla Ingrid Marie har gett okej med frukt två gånger på sex år. Det är väl inte direkt ultimat, så vi får ta tag i föryngringen som vi talat om i flera år vid det här laget.

Jag har insett att våra värmeljus är slut, något som jag inte tror har hänt någon gång sedan jag bodde själv som nyutflyttad tonåring. Värmeljus är liksom en del av ett hems grundutrustning, precis som olivolja, lök, tvättmedel och såpa. Den här vintern som har förutsetts bli tuff gällande boendekostnader kan det vara bra att komplettera hemmet med både alternativa ljus- och värmekällor, inte sant? I det test som tv4 gjorde för någon vecka sedan blev ÖoB:s värmeljus i stearin överlägset bäst i test. Tack till syrran som tipsade! Min bloggvän Annukka har för övrigt testat lågprisvaruhus i närheten av Umeå. Spännande och värt att fundera över för egen del. Att sköta sina inköp på olika platser kostar både tid och ev. bensinpengar, så det gäller att fundera hur man bäst prioriterar. Jahaja, det var dagens funderingar så här på morgonen. Jag tänker att det inte bara jag som är hemma igen, utan också bloggen. Jag gillar verkligen inte att blogga i mobilen, så den senaste veckans klena uppdateringar har sin förklaring i detta. Nu är dock allt som vanligt igen! Peace.

16 okt

Påminnelser som betyder något.

Hur tar du dig an livet? Med trötthet, visdom, öppenhet, ångest, ilska, fördragsamhet, hopplöshet, företagsamhet, nyfikenhet, förundran eller rentav med stoicism? Är du pessimist eller optimist? Utgår du ifrån att livet ska slå dig med öppen handflata rätt över kinden så fort du tittar ut, eller drar du upp rullgardinen med ett förväntansfullt leende? Är du den som svarar ”allt är bra” medan du knyter handen i fickan när någon frågar hur läget är, eller är du öppen med dina känslor? Är ditt glas halvfullt, eller är det ditt glas som ständigt slagits ut medan du försöker rädda de sista dropparna? Utgår du från att alla är idioter, eller försöker du möta dina medmänniskor med ett öppet sinne? Är det dig folk ringer då de behöver hjälp, eller är det du som alltid tänker på dina egna behov först och främst? Är du med eller är du mot? Lyfter du blicken, eller stirrar du ner i backen?

Häromdagen gick jag en härlig promenad med en god vän. Hon hade med sig sin yngste son och jag åkte från vår träff med ett leende på läpparna. Styrka kommer i olika former och ibland får man möta den i ett barns blick. Jag är tacksam för påminnelsen jag fick om hur viktigt det är att kalibrera om ibland för att ge sig själv, och sin omgivning, de bästa förutsättningarna för ett bra liv.

15 okt

Ännu en härlig dag…

Hur långt har hösten kommit lite mer söderut? Och norrut? Det känns lyxigt att jag har så mycket kvar när jag kommer hem igen.

Varje gång vi har möjlighet att träffas hela familjen njuter jag verkligen. Yngsta dottern föreslog att vi skulle slå till med en dumplinglördag, och vem kan tacka nej till det?!

Vi tog en tur i Stockholm i regn och mörker för att maken hade fixat en överraskning till mig. Vi parkerade på Kungsholmen och hamnade i minnenas korridor. Maken bodde där då vi träffades och jag vet inte hur många gånger jag sprang för att hinna med tunnelbanan. Skönt att slippa jäkta!

Favoritfilm med live-musik!!! Så oväntat, och SÅ bra!

13 okt

Jul, jul?

Jag fortsätter roa mig under mitt eget höstlov medan folk omkring mig jobbar, går i skolan och ägnar sig åt allvarsam verklighet. Det känns fantastiskt lyxigt att kunna njuta av det vackra höstvädret, träffa nära och kära och samtidigt ge utrymme både för vila och djupa funderingar. De senaste dagarna har jag hunnit diskutera dejtingmarknadsdjungeln (Hjälp!!!), företagsutveckling, mood boards, el-skam, musik, politik, mental ohälsa, familjerelationer, föräldraskap och mycket annat. Det är ju så intressant att mötas i samtal!

Höjdpunkterna har varit många. Här kommer några som råkade hamna på bild. Vi börjar med Adolf Fredriks kyrka i det vackra höstljuset. Efter Bach och vacker arkitektur kändes Stockholm lite extra vackert. Jag längtar sällan till stan, men nog finns det fördelar med att bo nära ”där det händer”.

Jag kan inte se mig mätt på hösten! I Ågesta passade jag på att stanna en stund och gå en runda i den vackra naturen. Våra gamla ”hoods” känns numera för trånga för alla som har flyttat in, men visst finns det många härliga platser kvar att njuta av.

Igår följde jag med syrran för att bocka av ett gäng viktigheter på hennes att göra-lista på IKEA. Det kändes precis som gamla tider. Jag gillar verkligen upplägget på butiken i Kungens Kurva! Den runda byggnaden där man tar sig uppifrån och ner i något slags spiral känns mysig trots att den är så stor. Har man dessutom möjlighet att inte trängas med tusentals helgshoppare är det ännu bättre. För tillfället verkar man bygga om hela nedre planet, men vi lyckades hitta allt som skulle med hem. Att möta julen i oktober känns aldrig okej, inte ens för den julälskare jag trots allt är. Jag vill känna magi, inte uttråkning.

På Kökeriet i Nynäshamns hamn blev jag bjuden på en makalöst god fisksoppa och ville genast hem och koka egen fiskfond på fult fiskrens som INTE luktar skämt. Rutten fiskdisk är något av det äckligaste som finns, men här luktade det bara tång, rökeri och smarrig mat. Mmmm! jag blir hungrig bara av tanken på hur gott det var. Varför äta skräp när man kan fylla munnen med ren glädje?

Gårdagen avslutades med det traditionsenliga familjekalasen för familjens äldsta och yngsta barn som båda fyller år nästa vecka. Våra ungar slöt upp med presenter och älskvärd närvaro och vi bjöds på allt från läcker mat till högklassig musikunderhållning.

Jag förundras över tidens gång och njuter av att fira livet! Födelsedagar är något av det bästa jag vet. Denna syn gör mig lite tårögd. Jag älskar mina syskonbarn som vore de mina egna. Storebrorsan vars födelsedag vi också firade var vi så nära under de första åren, denna donnas första år missade vi då vi bodde i USA. Det känns som ett helt liv sedan, en hel evighet, men det har faktiskt ”bara” gått åtta år. Tänk ändå.

11 okt

Nostalgi och tankar runt svensk drogkultur.

Det föll sig så att det idag fanns möjlighet att både hänga med äldsta dottern i nostalgiska kvarter, gå på lunchkonsert för att lyssna på orgelbröl och dessutom luncha tillsammans på favoritstället Indian Street Food & Co. Se, en sådan dag går inte av för hackor. Igår kväll återupplevde yngsta dottern och jag en annan sorts nostalgi då vi åkte till Kungens Kurva och tog en runda bland sushi, Kvantum och IKEA. Innan dess hade jag hunnit mysa hemma hos en god vän som jag ofta hänger med i Blekinge, och hennes barn. Dessutom bjöds jag på perfekta, glutenfria bullar. Toppen på ett annat sätt!

Våra år i Snättringe känns ibland oändligt långt borta, barnens trygghet så självklar om än dold i glömskans dimma. Jag har de senaste dagarna lyssnat på Evin Cetin och Jens Liljestrands bok Mitt ibland oss där jag fått möta andra svenska barns uppväxt, en uppväxt som lett dem in på brottsliga banor kantade av utanförskap, drogberoende, respektlöshet för liv och ett beroende av att kändisars, skådisars, politikers och vanliga Svenssons lulliga värld med villa, vagn och vovve, eller lägenhet på fina gatan, toppas med hemkörda droger av diverse slag. Efter Tills alla dör av Diamant Salihu började tankarna på att legalisera droger snurra i mitt huvud, nu brusar det av en ännu starkare övertygelse. Åttaåringar är redan inne på brottsliga banor och ”vi” höjer rösten lite och säger med emfas: ”O-acceptabelt”. Samma ”vi” stöder detta sjuka system med en lina ladd här och några jointar där trots förbud, samtidigt som att de som skulle kunna få lindring av plågor av cannabis på recept t.ex. förvägras detta. Jag har insett att jag är en stofil som håller mig undan rusmedel av olika slag, men uppenbarligen har väldigt många en annan syn på vad som krävs för att livet ska bli uthärdligt. Vad är dina tankar om denna fråga?