Jag älskar Ilon Wiklands illustrationer. Skeva och vinda, konstiga proportioner, men fantastiska. Igår var jag ute på en kvällsrunda och kom hem till en så härlig känsla med klar stjärnhimmel och måne med bulliga moln på samma gång. Hivade fram min iPhone och fotade och fnissade till då jag såg resultatet. Tycker att min smarta telefons kamera är riktigt läskigt bra många gånger, men ibland får den till en del spännande effekter. Som igår. Det var precis som att Ilon Wikland hade flyttat in i kameran!
De senaste åren har det varit populärt att skriva om och diskutera personer med personlighetsstörning. ”Omgiven av…”-böckerna har sålt otroligt bra. Författaren Thomas Erikson skrattar hela vägen till banken medan forskarvärlden naturligtvis protesterar över hans pseudovetenskapliga påståenden och texter. Det är som med Camilla Läckberg och hennes böcker. De säljer enormt bra, men alla grammatiska högdjur överöser henne med diverse epitet som talanglös, dålig författare och allt vad det är.
Huruvida Thomas Erikson har rätt eller fel spelar mindre roll i det här inlägget. Vi kan konstatera att ett samhälle fullt av psykopater, eller narcissister för den delen, skulle haverera. Så många finns det helt enkelt inte. Alla som påverkas av dessa personligheter håller dock säkert med om att livet blir outhärdligt i deras närhet.
Skillnaden på en psykopat och en narcissist (båda är personlighetsstörningar) är i princip att psykopaten inte har några känslor medan narcissisten har fått sitt känsloliv förstört i tidig ålder, kanske av en riktigt hemsk förälder. Hen har alltså en förstörd självkänsla och använder andra för att ”överleva” känslomässigt, många gånger på ett otrolig obehagligt sätt för den som utnyttjas till detta syfte. Narcissisten kan rent teoretiskt behandlas, men det verkar inte särskilt framgångsrikt efter vad jag har förstått.
När jag såg den här bingobrickan tänkte jag att den kanske kommer till användning för dig eller någon i din närhet. Manipulation är fruktansvärt utmattande. Känner du någon som utsätts för den här typen av behandling? Eller är du rentav en narcissist själv?
Översättning av de olika rutorna, ej i ordning:
Beteende
arg på dig för att du är sjuk eller skadad saboterar din/ditt jobb/skola/relation ser till att din viktiga dag handlar om hen kontrollerar ditt utseende diagnostiserar dig med psykisk ohälsa delar med sig av för mycket info om hens personliga liv slutar inte ringa om du inte svarar i telefon förolämpningar gällande vikt bestämmer över dina känslor
Kommentarer
Det är inte mitt fel att [resultat av trauma] Ingen vill vara med dig om inte… Ursäkta att du tycker att jag är så hemsk Otacksam Lär dig att ta ett skämt Du hör inte av dig tillräckligt ofta Du behöver komma över det där Du är för känslig Du har tur som har mig Någon annan manipulerar dig till att hata mig Du brukade vara så trevlig Sluta spela offer Jag kan inte fatta att du sa så om mig Det är inte så jag kommer ihåg det
Du har förutsättningarna redan från början. Det är så här mycket du har att göra, så här mycket utrymme du har till ditt förfogande, så här liten marginal för att nå resultat. Du vet, och ändå sätter du igång med projektet. Du vet ju precis vad du vill ha och du vet hur du ska uppnå det.
Jag vill bada!
Jag har bara den här lilla baljan.
Jag får plats i den! Och jag vill ha mycket skum. Och varmt vatten.
Okej, ja, men jag vet inte om du får plats.
Joooooo, de gör ja!
Okej. Sätt dig här då.
II: Hihihihihi! Jag gillar mycket skum. ”leka, leka, leka, kraftmätning mellan Skogens Konung och en noshörning” Nu behöver jag lite mer vatten. Och skum.
Okej. Det fixar vi.
Tack! ”leka, leka, leka, leka, leka” Kan jag få lite mer vatten och skum?
Jajamensan.:II
Sätter man reprisklamrar utanför något stycke är det bara att upprepa. Detta stycke upprepades sålunda om och om igen. Till slut tyckte badgeneralen att det började bli dags att stiga upp. Badpojken ville ”doppa sig”, men efter en stunds snurrande i baljan utropade han ”de e lite tlångt”. Jag undrade om det kanske skulle gå att uppnå samma mål om han ställde sig upp så jag kunde duscha av honom. Det gick bra och både han och jag var mycket nöjda efter den här långa badritualen.
Det är så lätt att ge upp för tidigt. Förutsättningarna är inte ultimata, det saknas utrymme, medel, medarbetare, material… ”De gaur ente”. Så lyder det karlskronitiska uttrycket som tydligen är modellen för vår landsända. Bättre att inte ens pröva, då slipper man ju besvikelsen. Jag är på det viset urtypen för karlskroniten. Jag har lätt att lägga mig platt utan att ens testa, även då det rent teoretiskt borde gå att genomföra ett projekt. Men jag vill inte vara sådan. Jag vill vara en driven optimist som tror att det går, som vet att om man bara tänker igenom något en runda till så går det säkert att hitta en lösning. Jag tror minsann att jag hittat ett nytt, motiverande mantra att dra fram ur rockärmen då något känns svårt eller jobbigt att genomföra. ”De e lite tlångt!!!” öppnar för lösningar och möjligheter, där och då gäller det att dra fram sina äss ur rockärmen. Om jag kan påminna mig själv om detta tror jag det är lättare att leva efter ledordet FRAMÅTANDA.
Nu har julen åkt ut, förutom några textilier som fortfarande behöver tas om hand. Lika härligt som det är att få julen på plats är det att packa ihop den igen. Det blir bara så tomt! Jag är minimalist i grunden, men tycker det är svårt att få det mysigt och hemtrevligt med en minimalistisk inredning. Den gör sig bäst på fotografier, helt enkelt. Varje gång jag packar ihop påminns jag om hur skönt det är att ha ett bra förvaringssystem för de grejer som inte används dagligdags.
När min brorson var på besök var vi inne på COOP och handlade. Lokalen inhyste förut en Nettobutik som jag gillade att besöka, inte minst för deras stinkande ost som var så god. När jag nu kom in på COOP fick jag känslan av att ha hamnat på Netto igen. Innanför entrén var det uppdukat med en uppsjö av prylar, både högt och lågt. Brorsonen hyser en enorm kärlek till glitter och diamanter, sådant som rent bokstavligt ”spark Joy”, glittrar av glädje (referens till organiseringsspecialisten Marie Kondo). Konmarie hade kanske inte hållit med om att mitt beslut där och då, att lyssna på brorsonens uppmaning om att alla borde ha en discokula, var det bästa. Trots allt är jag en femtioettårig kvinna som tar mina egna beslut och jag köpte den där discobollen. Den var inte ens på rea. Nu bor den hemma hos oss. Och oj, vad den glittrar!
Jag sålde lite grejer på Tradera innan jul. Sådant som hängt med i någon auktionslåda från Sikö, några loppisfynd som jag sålde vidare och något som ”blivit över” och inte längre användes här hemma. Jag cashade också in lite pengar från Sellpy. (Nej, det blir inte särskilt stor vinst på varje plagg, men visst är 1000 kr i handen bättre än en hög plagg man aldrig använder? Kom dock ihåg att det tar flera månader för Sellpy sedan de fått in sorteringspåsen innan kläderna ligger uppe till försäljning.)
Organisation och förvaring är något som gör mig glad, åtminstone då mina system fungerar. Jag gillar våra två märkmaskiner från DYMO, både den som präglar (snygg detalj) och den batteridrivna (effektivare). Jag ser fram emot att hålla igång energin som väcktes av att göra mig av med grejer som inte hade någon plats här hemma innan jul. När yngsta dottern flyttade hemifrån blev det ju ännu ett skifte gällande vad som förvaras, var det förvaras och hur. Med discokulan kom en önskan om att förfina det som redan påbörjats och jag känner redan hur glittret sprider sig i min själ.
Vi tog hjälp för att dansa ut julen på den allmänna julens sista dag istället för att vänta på den svenska julens slut (Tjugondag Knut) då granens tappade barr började irritera allt för mycket. Som tur är hade vi hjälp av en driven ung man som var ute efter den enda godis som fanns kvar efter julens överdåd av sötsaker, en flera gånger knäckt polkagriskäpp. Efter att ha jobbat hårt och konstaterat att vi återigen kunde stoppa ner två fungerande ljusslingor (till nästa jul funkar de väl inte igen, något i väntans tider verkar stressa tekniken i dessa upplysande härligheter) var det dags att dansa ut granen. I år var vi tre personer, varav den yngste var mest spänd och de äldre sjöng med hjärtans lust. Maken drog sedan ut den barrande halvgranen som vi fått så mycket glädje av de senaste veckorna och vårt lilla vardagsrum blev som nytt igen. Det blev så mycket frilagt utrymme att den unge mannen på besök byggde ett helt nytt boende i själva rummet! Tyvärr blev det lite för trångt för faster och farbror, men hyresvärden hävdade att det inte var något problem. Vi var välkomna att lägga oss på mage och sträcka in huvudet en i taget. Vi fick dock lova att inte stöka till.
Ps: Polkagriskäppen var ”äcklig” enligt utsago. Finns det egentligen någon som faktiskt tycker att de är goda, eller är de mest fina?
Mellan den 19 augusti 1994 och den 4 januari 2022 har det gått hela 10 000 dagar. Fråga mig inte hur det gick till, men på något vis hamnade vår 10 000-dagarsjubileumsdag i kalendern på telefonen. Tiotusen dagar. Det är ju en hel evighet! Så lite vi visste, både maken och jag. Vi har varit med om så mycket fint och så mycket svårt tillsammans. När jag ser bilden här ovan minns jag känslan av overklighet. Hade vi verkligen lovat varandra evig trohet? Och vad skulle det innebära? Men mest kändes det faktiskt självklart och rätt. Rätt känns det fortfarande och det självklara har vi fått jobba oss fram till.
Förälskelse och kärlek har somligt gemensamt, men de är inte synonymer till varandra. Det förstår man om man tänker på hur många man kan älska. Förälskelsen tenderar att vara knuten till en person, och under korta och ganska intensiva perioder. Det är inte konstigt att Hollywoodkändisar (eller vanliga Svenssons) ”har träffat sitt livs kärlek”, hunnit skaffa barn tillsammans och sedan skilja sig inom bara några år. Det ligger säkert inget falskt i deras uppsåt. De som tolkar allt efter evolutionsteori menar att förälskelse är starkt bunden till betydelsen för artens fortlevnad. Man svävar i ett rus av serotonin och dopamin och blir blind för eventuella baksidor hos föremålet för förälskelsen. Allt som betyder något är att få vara nära och uppleva världen bara med föremålet för förälskelsen. Har man tur övergår detta stadium i en varaktig kärlek. I denna starka anknytning kan det finnas utrymme också för svagheter och svårigheter. ”I nöd och lust”.
Det finns de som älskar bara ett fåtal och andra som älskar många. Det finns den obesvarade eller den allt för svåra kärleken. Det finns somliga som tappar taget om varandra, men hittar tillbaka. Det är inte ovanligt att man i långa kärleksförhållanden får uppleva flera perioder av förälskelse. Det finns par som lever tillsammans utan att älska varandra. Man kan älska någon och vara förälskad i någon annan. (I de flesta otrohetsfall är detta ett faktum, något som innebär att så många väljer att gå tillbaka till den trygga kärleksrelationen då de inser att förälskelsen kommer att kosta för mycket att bygga vidare på.) Det finns folk som misstar förälskelse för kärlek och är ständigt otrogna pga detta.
Problemet med alla relationer är att de kräver engagemang. Inte ens föräldra- och barnrelationen är 100% säker. Vi behöver berätta för personer vi älskar vad de betyder för oss. Inte bara för deras skull, utan också för vår egen. Ibland får vi göra saker för den andres skull, offra något. Inte på ett skadligt sätt, utan som ett sätt att visa sin goda vilja. ”En till mig, en till dig och en till oss båda.” Kommunikation är A och O. Inte om allt och överallt, men i tid och om sådant som känns viktigt för en själv. Hur ska den andra annars kunna veta vad som snurrar runt i ditt huvud? Dessvärre är ytterst få tillräckligt kunniga i den ädla konsten att läsa tankar.
Igår skålade vi för 10 000 dagar till i varsin kopp örtte (maken fastar) och sedan fick det vara bra med det. Efter så många dagar tillsammans vet vi var vi har varandra, men inte utan att det har kostat på. Och det tycker jag är viktigt att förmedla, särskilt för par som inte varit ihop så länge men är förbi förälskelsefasen. Ibland är det fantastiskt, ibland är det fruktansvärt tungt och för det allra mesta ÄR det bara. Svårigheterna kommer, vare sig vi vill eller inte, vare sig vi gjort oss förtjänta av dem eller inte. Det är mycket som är tungt att bära och ibland förlorar vi all styrka. Ibland kan jag få bära dig, ibland får du bära mig och ibland får vi bara vila i Guds nåd (eller med hopp om bättre tider för alla som inte tror på en högre makt). Ta hand om dig. Och vårda kärleken, både den romantiska och den som bygger på familje- och vänskapsband.
Somligt kommer och går i livet utan att lämna några större spår efter sig. Urinvägsinfektioner (förhoppningsvis), inlämningsuppgifter (fast jag hade önskat att mitt minne var lite bättre gällande sådan jag lär mig), bekanta ansikten (de där som liksom finns där då och då och som inte riktigt har fått något namn för en, som ”han som brukar sommarjobba på ICA”), sly i vägkanten (åtminstone i bebodda trakter, det rensas ju bort med jämna mellanrum), tidningsartiklar om obskyra eller svårförståeliga ämnen (intresset väcks och svalnar sedan när det visar sig att det fanns någon bra förklaring till ett knepigt problem), fruktflugor (kan ta upp hela ens medvetande i många veckor, men en vacker dag har de bara försvunnit), nyårslöften (det finns en anledning till att jag slutat ge sådana), ja, listan kan fortsätta i oändlighet.
Sedan finns det sådant som kommer och tar en del av en i besittning för alltid. Musikstycken (sådana du minns när du hörde dem första gången, de som framkallar specifika känslor, notkombinationer som skickar rysningar längs ryggraden), trogna vänner (de där som bär på trådar som lätt plockas upp och spinns vidare på utan stora åthävor), livsomvälvande val (att bli förälder, att öppna upp om ett trauma som burits på i all hemlighet, evig kärlek) – det är inte sällan så att du direkt får en känsla av att en upplevelse kommer att hamna i den här kategorin, men för att veta säkert måste man låta det gå en tid och se tillbaka på minnen och upplevelser.
Vi kan också fundera på sådant som tar en i besittning trots att vi inte vill ha det där. Ältande av händelser, upplevelser och trauman. Oro och rädslor över sådant som ännu inte har hänt. Det finns många som lever sina liv i det förgångna och/eller i framtiden. Detta leder sällan till något positivt, utan snarare till ett liv som pågår i huvudet, men som påverkar både kropp och själ. Det finns olika metoder att hantera detta på. Ibland krävs stora åtgärder och långvarig behandling, men för gemene människa finns det en ”behandling” som inte borde förbises, nämligen mindfulness. Om och om igen påvisas dess positiva effekter på hälsan.
Definitionen av mindfulness (det engelska ordet används också i svenskan) är: ”medveten uppmärksamhet i nuet, utan att döma”. Mindfulness är helt enkelt att vara med det som är.
Tittar man på kliniska studier av hur mindfulness påverkar människor ser man vilken effekt detta förhållningssätt har på oss människor. Det gäller både fysisk och mental hälsa, något som många tycker är lite flummigt. Det finns studier som visar att psoriasispatienter i behandling läker fyra gånger snabbare om de gör mindfulnessövningar under behandlingen. Studier på patienter som lider av depression visar att de kan skjuta på de depressiva perioderna om de praktiserar mindfulness under perioder då de mår bättre. Läkare som praktiserar mindfulness minskar risken för utbrändhet medan förmågan att känna empati och välbefinnande ökar. Låter det inte toppen?
Precis som med allt annat kommer positiva effekter hand i hand med negativa. Det finns några sådana om du skulle praktisera mindfulness så till den milda grad att det blir din hela värld. Nu finns det ju faktiskt sådana personer. De kallas munkar. Den som söker ska finna, men är det så att du vill hitta orsaker till att INTE utöva mindfulness får du söka dig långt ner i litteraturen. Överlag är fördelarna övervägande och jag hoppas att du åtminstone ger dig chansen att prova på mindfulness. Kanske kan du då likt min svåger mer ofta uttrycka: ”Vad bra jag har det!”
Jag är så tacksam för att jag har mina storfamiljer att känna gemenskap med. 2020 ordnade min lillasyster och tre kusiner en härlig julfest via Zoom för Håkansson-släkten (farmor och farfars barn, barnbarn, barnbarnsbarn och nu barnbarns barnbarn). Det gav mersmak! Jag och en annan kusin tog över stafettpinnen och ordnade en träff för att fira in det nya året. Den här träffen planerades under betydligt kortare tid och vi var inte lika många deltagare, men nu har vi fått till en tradition. ”En gång är ingen gång, två gånger är en vana.”
Hur anordnar man en fest via Zoom? Min kusin bjöd in till träffen med en Zoomlänk. Vi hade en stor fördel av att ha gjort det här förut och det tekniska strulade bara lite. Det minglades och hejades under tiden som barn och barnbarn försökte ringa upp och instruera där det inte funkade och till slut hade vi med alla som skulle vara där. Vi saknade såklart Mamma, Far och faster Kerstin, men de fanns ändå med. Programmet såg ut som följer:
Monica hälsar välkommen
Mingel och inväntande av att tekniskt strul ska ordna sig
Musikvideo (favorit i repris, några av barnbarnsbarnen sjöng och spelade En stjärna lyser så klart)
Julpyntsutställning under ledning av Ingela (möjlighet att visa upp och berätta något om ett extra kärt julpynt, jätteroligt)
Snack i mindre grupp, s.k. break out rooms (hanns inte med över huvud taget)
Quiz om släkten och efterföljande rättning (jag hade förberett sju frågor, några av vanlig 1X2-karaktär och några öppna frågor, så det blev en jätterolig rättning då alla fick komma till tals)
Tal av kusin David
Eftersom vi inte var fler än 18 inloggade där några var flera i rutan (par, föräldrar och barn, familjer) gick det bra att vara samlade allihop utan de mindre grupperna. Jag och I hade planerat för 1,5 h, men det blev snarare drygt två. Jag tycker inte det gjorde något och som någon sa, det är ju lätt att gå från ett Zoom-möte om man inte längre har tid att vara med.
Det blev många skratt och en och annan tår då en av äldstekusinerna höll ett fantastiskt fint tal som verkligen visade på vilken stor ynnest det är att ha detta sammanhang. Det Facebookforum vi har för släkten är och har varit till oerhört stor glädje genom åren. Vi lägger upp bilder då någon i släkten träffas, det är bilder från Klackamåla (Nannas och Tures hemby), tävlingar om vem som har högsta solrosen, gratulationer, frågesporter, berättelser och anekdoter, små filmer, ja allt möjligt som släktingar tycker har sin plats i just denna grupp. Jag kan varmt rekommendera både liknande Facebookgrupper och digitala släktträffar.
På rullande sten växer ingen mossa, men väl på stubben som står med rötterna väl förankrade i jorden. Jag känner mig många gånger som en stubbe, men jobbar numera på att få lite fart. Jag tycker mossa är vackert, men att vara mossig är inte särskilt eftersträvansvärt. Utveckling är spännande och leder framåt och det är ditåt jag är på väg. Det är skönt att ha riktningen utstakad!
