”Tänk dig att det fanns en gratismedicin som skulle få dig att må riktigt bra. Skulle du ta den då?” Frågan ställdes av min syster häromdagen och jag hajade till innan jag svarade att det naturligtvis var en kuggfråga. Menade hon inte att vi redan har en sådan dundermedicin? Den består av god sömn, näringsriktig mat, motion och allt det andra, inte sant?

Det är märkligt med den där gratismedicinen. Den kanske inte är lika mycket medicin som förebyggande dunderkur, men faktum kvarstår. I princip alla vuxna västerlänningar känner till den, men få väljer att leva enligt hälsokonsternas alla regler. Jag vet till exempel inte hur många som frågat mig vad jag gjorde för att bli av med min migrän. När jag berättat det har informationen trillat till marken som vore den tunga regndroppar. Jag vet faktiskt inte en enda som testat min kur. Den är helt gratis, men kräver initialt hårt arbete och hjälper inte alla. De flesta vill nog att jag ska säga ”köp det här pillret så löser det alla dina problem”. Jag vet att jag hade tur som hittade vad som felade mig och är så tacksam för att jag gav metoden en chans. Jag har många vänner som lider av medicinska åkommor som ingen riktigt vet hur man ska bota, åtminstone inte än så länge.

Tillbaka till frågan som min syster ställde. Jag funderade en stund och insåg att jag verkligen är trött på att må dåligt. Av olika anledningar har jag gjort det lite för ofta de senaste åren för att det ska vara roligt. Sorg är vad det är och går inte att medicinera bort, den måste få ta sin tid, men långa perioder både förra året och detta har påverkats mycket negativt pga fysiska tillkortakommanden. Det har gjort mig, tja, ARG. Den senaste veckan har jag dock mått så bra att jag testkört gymmet här på ön och tänka sig… Jag har orkat! Inte som Paolo Roberto, men som jag själv på ganska bra dagar. Nu har jag möjlighet att både ta itu med flåset och mina svaga muskler. Kanske är det dags att plocka upp mitt årsord för att BYGGA muskler?