Det är så otroligt vackert ute i naturreservatet just nu och dessutom luktar det gudomligt gott. Uttorpsrundan med stopp nere vid havet är fantastiskt på så många olika plan. Förra året torkade stora hobbar av ljungen ut och det stod bara grå ljungskelett kvar. Jag var rädd att de inte skulle orka komma igen, men årets väder verkar ha varit perfekt för dessa lila skönheter!
Jag har redan berättat att jag är trött på element, men för egen redovisnings skull känns det bra att bevisa att sista elementen också är klara! Phu. Måtte de inte behöva ny färg förrän nästa århundrade. Jag klappar mig ändå på axeln då detta projekt tagit så ruskigt lång tid i huvudet.
Ibland är det lite extra trist att mina föräldrar inte längre finns i livet. De hade glatt sig så åt att se framstegen här på ”gården” och att vi faktiskt blev kvar här. Det var inte alls självklart.
Vår yngsta dotter är en spännande blandning av Forsman – Håkansson – Blidmo – Bernpaintner. Både hennes gamlamormor Britta och morfar Ivar var riktiga naturmänniskor. De visste att uppskatta naturens gåvor och lade många timmar under sina liv på att skörda skogens och trädgårdens skatter. Detta intresse har vår S ärvt. Jag upplever att de flesta barn och ungdomar tycker om att plocka lite hallon eller blåbär, men är det tal om litervis är de flesta ganska lata. Pratar vi sedan om Gud-måste-skämta- aprillo-bäret björnbär så är det inte många som lägger två fingrar i kors för att skörda. S har varit ute och plockat sammanlagt närmare 10 liter björnbär de senaste dagarna och det ser ut som att hon befunnit sig i en tortyrkammare om man tar sig en titt på hennes sönderrivna ben och armar. Tröjan är full med sönderrivna hål, så den får nog pensioneras efter dessa bärplockaräventyr!
Har du några tips på vad man kan göra med björnbär? Det känns lite lyxigt att slösa dem på smoothie, men uppvärmda björnbär till glass är en delikatess. Drottningpaj och drottningsylt är inte dumt, såklart. Vi äter dock rätt lite sylt och jag har redan gjort en del av jordgubbarna vi plockade.
Ps: Det verkar som att min vän Åsa hade rätt! Det var nog pistillröta som tomaterna drabbades av! Vi har således nu kunnat börja skörda årets smaskigaste trädgårdsskatt och det kommer att räcka till mer än en tomatsallad även om vi inte kommer att kunna spara några tomater inför vintern. Hur går det med dina trädgårdsäventyr?
Med mina två liv
jag vandrar i stillhet
över tidens ängar och skarfrusen snö
en söker i djupen
en svävar i vinden
för att alltid mötas
i hopp om ett hjärta av guld
En lever det som är
en söker det som borde
jag ser dom le
åt varandras tafatthet
men dom skulle ge livet
om dom bara kunde
för att finna detta hjärta av guld
Regna regn regna
skölj mej ren
en himmelens kyss
på mina ögon och jag ser
lyckan i att begära
det jag vill men inget mer
Med mina två liv
ska jag vandra i stillhet
som två spegelskepp på spegelsjö
och söka för att finna
detta gyllene hjärta
och leva av kärlek och vishet i ro
TEXT Eva Dahlgren
Idag fejstajmade jag med sonen som stod vid KTH och väntade på sin kompis som också börjar idag, men på ett annat program. Han såg så glad ut, med mycket förväntan och en skopa nervositet. Bara tanken på att han ska läsa farkostteknik ger mig lite sug i magen. Sonen har alltid tänkt snabbt och i komplicerade banor. Det har han ärvt från sin far. Jag är glad över att han nu har möjlighet att bli utmanad på rätt sätt och samtidigt kan dela med sig av sina förmågor till omvärlden. Själv hade jag nog behövt kasta in handduken ungefär efter första nollningsveckan. Jag må vara ”tidigarelärare i matematik, no och musik”, men det där med att jag älskar att lösa ekvationer, alltid har varit en flitig elev och älskar att undervisa faller platt till marken då det gäller insikterna man behöver ha för att klara det här:
Jag har ganska vaga minnen av hur det var att komma upp till Växjö som 18-åring för att börja på lärarhögskolan. Tryggheten fanns hos min faster och hennes familj som jag fick bo hos den första tiden och ganska snart hittade jag det lilla gäng som jag sedan hängde med under resten av utbildningen. Jag klarade alla kurser utan att behöva skriva om några tentor och allt var liksom så självklart. Förutom en snabb sväng runt drömmar om att bli arbetsterapeut (det visade sig vara terapibiträde jag egentligen ville bli, tacksam över att det aldrig blev något med det) hade jag velat bli ”fröken” sedan jag själv började skolan. Jag trivdes under praktikerna, hittade fantastiska förebilder som jag fortfarande tänker på med värme och tänker att trots vissa kurser verkligen var blaj behövde jag de 3,5 åren på högskolan för att hinna mogna som människa.
Så där självklart har det inte varit för något av våra tre barn. Sonen behövde tid för att ens vilja studera, äldsta dottern gick en utbildning som visade sig innebära något helt annat än hon hade hoppats och 18-åringen vet inget utom att hon absolut inte ska jobba i restaurang- och livsmedelsbranschen (programmet hon går på) utan helst skulle vilja spela och sjunga dagen lång. Det blir bra till slut, det blir det alltid! På ett eller annat sätt och många gånger via vägar som man aldrig ens hade kunnat uppfinna under någon av sina konstigaste drömmar. Mitt jobb som mamma blir nu att peppa, stötta, vara bollplank, putta ibland och hålla tillbaka andra gånger. Moderskapet utvecklas och som förälder till vuxna barn är det kanske viktigare att vara coach än lärare, att stötta mer än att putta och att våga sitta stilla i båten när havet runt omkring stormar. Det är bara att hänga med i svängarna och njuta av åkturen!
Makens uppdragsgivare bjöd på familjedag på Astrid Lindgrens Värld igår, så den lilla hemmavarande familjen passade på att njuta nostalgi för fulla muggar! Det var länge sedan vi var där och det var både utbyggt och förändrat sedan sist. Intrycket av skådespelarna var dock lika bra som alltid och vi fick en fin dag trots att vi inte hade några små barn med oss.
Pippi i tre olika versioner:
Favoriterna från gårdagens föreställningar:
Far och dotter:
Den obligatoriska hoppbilden:
Det är utmanande att leva (grå hår) och många timmar bland småbarnsfamiljer och mängder av intryck kräver vila:
Klockan fem vaknar jag med ett ryck och känner hjärtat bulta. Ljuset i rummet är nästan kusligt glödande, luften är tjock och så tung att andas. Jag tar på mig morgonrocken och går ut. Där möts jag av en brinnande himmel i öster och bakom huset reser sig en regnbåge upp i ett rosalila fluff. Det är alldeles tyst. Var är de bråkande skatorna, var är småfåglarna, var är de rädda fasanerna som alltid flaxar upp i närheten av människor?
Jag hämtar kameran och går en sväng i mina flipflops och min frottémorgonrock. Folk har nog sett värre om jag skulle möta någon, men det gör jag inte. Det enda som hörs är mina kippande steg och kameran när jag försöker fånga det vackra. Det går inte riktigt. Jag vet ju vad som gäller och väljer att stanna upp och betrakta, att spara ner i minnesbanken och förundras. Tårar trillar ner på mina kinder. Jag brukar gråtknarka fåniga filmer, inte överjordisk skönhet. Det känns som att oändligheten är där, just där, hos mig. Jag känner tröst. Bördan av allt det där som jag lagt på mina axlar och det som andra lagt där utan mitt godkännande lättar. Jag går rakt in i ett björnbärssnår och blod rinner ner i min sommarsko och jag halkar omkring de sista stegen. Väl inne i mitt hem, min borg, känner jag de bultande hjärtslagen lugna sig tillsammans med andningen. Jag lägger mig i min varma, trygga säng och somnar om till regnet som börjar smattra mot rutan, tacksam. Livet…
Hur kul tycker du det är med element? Själv börjar jag tröttna. Det här fotot togs efter flera timmars skrapande, borstande och tvättande. När jag hade avslutat första lagret grundfärg hade jag lagt fyra timmar på hela förarbetet! Då var jag lika svettig som efter ett pass på gymmet. Nu saknas bara två lager färg till för att kökselementet ska bli lika fint som de andra tre. Heja!
Ps: Jag gick en liten runda ikväll och inspekterade de nymålade värmekällorna. Återigen slogs jag av insikten att det är ruskigt onödigt att slösa bort god energi på att skjuta upp projekt. Ett och ett halvt år! Ofattbart…
Klart:
Före:
Efter:
Före 2:
Efter 2:
Med de tre nymålade elementen känns det lättare att ge sig på de tre kvarvarande. Det är ett sådant lyft att mötas av dessa ljusa värmekällor!
Hallelementet som var först ut:
Under alla år har vår son firat sin födelsedag i Bredavik den tredje augusti. Nu är han vuxen och uppenbarligen inte alltid på plats i sommarparadiset, så det kändes skönt att igår kunna fira systerdottern på hennes dag. I vanliga fall brukar hon fira hos släkten i Göteborg, men omständigheterna ville annorlunda i år och delar av släkten kom istället hit. Det blev ett härligt kalasande med übersnygga kakor och roliga lekar. Fotbollsplanen som sportige svågern initierade har tagit sig fint och används varje dag. Jätteroligt!