Jag har börjat mitt evighetsprojekt ”gå igenom 16 000 bilder på min telefon” och har bland annat sorterat in alla bilder jag tagit på renoveringens framsteg sedan 2016 i ett eget album. Det är så spännande! Tänk att vårt vackra hem inte var mycket mer än ett flugskitigt skal när jag såg det första gången (och då hade brorsan redan gjort några stora förbättringar)! Verandan är pricken över i:et, husets pärla, och väl värd att vänta på. Nu sitter golvreglarna på plats och jag har fått frågorna ”ska golvet målas” och ”vilken färg ska det vara på pärlsponten i verandan”… Det är ju hur spännande som helst och jag har ingen aning. Resten av familjen ska få säga sitt. Vitt, falurött och (kromoxid?)grönt gäller på utsidan, så hur välkomnar man helst sina gäster in i detta inglasade drömrum?
Ibland tänker jag att vi väl ändå är klara med rensandet, så här drygt tre år efter att delar av familjen flyttade hem till Sverige igen. Andra gånger får jag påminna mig själv om att det är en process som aldrig tar slut. Varje gång jag tänker att jag (jag kan inte styra över resten av familjen) är färdig dyker det upp något nytt, något nygammalt eller något som tre månader tidigare inte ens hade med rensandet att göra. Loppisen har ännu inte blivit av, men sanna mina ord, snart är det dags! (Inga emojis är välkomna i bloggen, men det står dig fritt att tänka dig en här. Jag dömer ingen.)
Den här gången gäller det världens sötaste lilla lodenrock. Maken hade den när han var liten och sonen hade den också några gånger. De söta Lederhosen tillhör utstyrseln i storlek, men jag har inte sett rocken på några foton. Vad gör man med dessa plagg? Tja, jag bestämde mig för att lämna in rocken på kemtvätt och försöka göra vad jag kan för att bevara dessa plagg åt eftervärlden. Vad gäller maken vet jag att han letar efter en Trachtenjacke i mer passande storlek och kanske lite mindre barnsligt snitt. Med hans målmedvetenhet hänger det säkert en i hallen snart.
Jag somnade som en klubbad säl igår utan att ha lagt många strån i kors. Det hade däremot hela halva min familj… Hux flux hade de tömt ut stora delar av ladan på det gamla hö som legat där i eviga tider. Nästa sommar har vi en student och tanken är att vi ska kunna ha en ”festlokal” under tak här inne. För att komma dit krävs mycket jobb och jag är så otroligt glad över all den hjälp vi fick för att komma igång. Aldrig har väl ”en kärleksgärning” suttit bättre!
För tre år sedan fyllde min ena syster 40. Nu är hennes födelsedagspresent färdig! Det tog bara tre år att sätta igång med själva stickningen och fyra månader att slutföra den… Nästa år är det dags för ännu en sådan här gåva. Börjar jag nu kommer den att bli färdig i god tid. Det lockar faktiskt lite.
Jag kommer från ett hem med många barn. Våra hårt arbetande föräldrar gav oss en fantastisk barndom och vi saknade ingenting, men märkesvaror låg långt från vår verklighet.
Så fort jag började möta världen som vuxen hände samma sak om och om och om igen. Jag gick in i en butik, tittade runt och fastnade utan att ha vänt på en endaste prislapp för det dyraste i hela butiken. Min faster och farbror tog med mig till kvalitetsmöbelbutiken Svenssons i Lammhult och jag upptäckte Carl Malmsten och andra fantastiska formgivare. Min svärmor lät mig ärva Sköna Hem-magasin som jag verkligen njöt av samtidigt som jag lärde mig mer om en värld som jag inte förut hade haft tillträde till. Jag älskade Polarn o. Pyret-kläderna med dess klassiska formgivning och härliga basfärger och var väl inte fullt lika förtjust i syntetkläder, dåligt sydda och med olika tryck och glitter. (När sonen gick på högstadiet lät han hälsa att han inte var intresserad av en enda randig tröja till, någonsin.) Det har fortsatt sådär. Jag älskar god kvalitet, klassisk formgivning, välgjorda ting med vackra proportioner… Jag tycker dock inte att det är försvarbart att lägga snuskigt mycket pengar på någonting, så något av det bästa jag vet är att hitta fynd på loppis, second-hand, rea och liknande.
För ett tag sedan hade jag chans att ta ett roligt test, The VIA Character Strengths Survey. Efter testet fick jag en lista på 24 personlighetsdrag i fallande ordning. Här fick jag en aha-upplevelse då det gällde det jag skrivit om här. Jag har alltid hävdat att jag älskar att skapa vackra ting, men att jag absolut inte är kreativ. Vad stod det i testresultatet? Nummer ett på listan är ”uppskattning av skönhet och kvalitet”, nummer 24 är ”kreativitet”. Resten av listan känns lika självklar och rätt. Jag vet inte riktigt vad jag ska använda den till, men det ger sig nog. Ta testet du också om du vill ha lite roligt semesterpyssel!
Alldeles gratis och samtidigt höjden av god formgivning.
Prästanteckningar från 1789-1790 gällande Sturkösomrarnas väder och vind:
1780 – regnade inte från 12/7-1/9. Stark hetta. Dålig årsväxt. 1781 – torka och missväxt. Fisket slog alldeles fel. 1782 – för svår väta. 1783 – torka och soldis. 1784 – kall sommar. 1785 – för svår väta. 1786 – dålig årsväxt (gulsot och bältsjuka). 1787 – ymnig årsväxt, ”gudilovad”. 1788 – årsväxten medelmåttig. 1789 – årsväxten ymnig och rik. 1790 – årsväxten rik.
Jag är tacksam för Antons lilla häfte från 1962, STURKÖ – glimtar ur en ösockens historia, som gett mig spännande kunskap om den ö som numera inte bara är mitt sommarparadis. När jag läser väderredogörelsen är det lättare att acceptera att vi människor inte lätt styr över väder och vind. Vi behöver ta hand om jorden, vårda den väl precis som vi borde vårda oss själva. Naturen är en helt fantastisk skapelse med en återhämtningsförmåga som går över de flestas förstånd. Jag tror att vi människor glömt både det ena och det andra.
Sturkö nämns redan i kung Valdemars jordebok från 1200-talet. I denna uppräknas de kungliga egendomarna eller ”kongelev”. I den så kallade ölistan läser vi: ”Tærnø, Haslø.hus., Gyø.-hus, Storkø.hus, Sinhorn (Senoren).hus.,” Tillägget hus efter vissa öar torde betyda att öarna ifråga var bebodda, och ej att de var befästa med ett hus = borg. För detta talar texten i ölistan: ”många öar, bebodda och obebodda, som ligger kring Blekinge”. O- Nielsen menar, att man ej kan vara säker om betydelsen av hus. Där kan ha funnits ett kungligt ”tårn” eller ”Kongligt Jagthus”, som Nils Henrik Sjöborg uttryckte det. I motsats till dessa bägge författare hävdar Svend Aakjær, ”att hus betyder icke, at der var Kongsgaard, Fæstning, Vagttaarn eller Jagthytte paa Øen, men blot, at den var bebygget, saaledes at der kunde skaffas Husly paa de kongelige Jagter.” Efter ölistan åtalas det vidare, att i Blekinge gives lika många öar, som årets dagar.
Livet som människa kan vara svårt nog att hantera bitvis trots att vi har blivit begåvade med en tämligen rationell och välfungerande hjärna. Jag undrar hur det är i djurvärlden. Tar de någonsin rationella beslut, eller handlar allt bara om instinkt? Känner djur sig ledsna, övergivna, deprimerade? Jag fascinerades av den här svanen som jag studerade länge i morse. Har den ensamstående tvåbarnsmamman blivit sviken, eller är det bara livets baksida som har slagit till?
Fram till förra året trodde jag att svanar alltid levde tillsammans livet ut från det att de parade ihop sig, men tydligen är det inte så. Separationer är inte ovanliga. Jag tyckte ändå det var lite vemodigt att betrakta den här lilla familjen och spanade länge efter en pappa. Kunde han gömma sig i vassen? Om det inte är en ovanligt äventyrlig typ verkade det dessvärre inte som att han finns med i bilden längre.
Jag är så tacksam över att jag vanligtvis aldrig någonsin behöver slåss med John Blund. Sömnlöshet är hemskt. Det var dock länge sedan jag såg en soluppgång om sommaren, så just idag gjorde det inte så mycket. Fotografsvägerskan talar alltid om ljuset. Idag fick jag verkligen uppleva ett sådant. Det följde mig hem över kyrkogården hela vägen hem till gårdsplanen, precis som en hemlig vän. Kanske sätter jag klockan en morgon framöver när allt detta mest känns som en luddig dröm…
