Grattis Lill-Babs 80 år, grattis prinsessan Maddelän och Chris till lill-stintan och grattis till dig på Get Over It Day! Jag och grannen verkade dela entusiasmen över denna dag som kanske inte kommer att gå till historien. (Nä, jag vet, jag hade inte varit så entusiastisk i den hagen jag heller, men… Get over it, partner!)
Idag hade vi besök av rörmokaren. Nu har vi en toalett, en dusch och ett handfat i toaletten uppe, tjoho!
Femtio nyanser av grått är inte min kopp te, men att se fler gipsskivor på plats i yngsta dotterns rum är verkligen en favorit! Dessutom har vi nu element överallt där det ska finnas sådana. Underbart.
När jag inte lagade ”en bättre lunch” till arbetarna på övervåningen fick jag tomat-, chili- och kronärtskocksfröer i jorden. Jag drog även igång en omgång ärtskott som jag hoppas lyckas efter instruktioner från en vis kvinna. Jag hade tänkt plantera om lite krukväxter också, men jag hade inte rätt jord för det. En annan dag! Peace.
Alltså, om jag bara hade kunnat vara i Orem i helgen då flera av mina vänner var med i årets Lamb of God-föreställning… Nu var jag inte det, så jag får lyssna på inspelningen istället. Om du är i närheten av Sandy, UT och vill få en fin inledning på påsken har de föreställningar både nu på fredag och lördag. Alla tre föreställningarna är slutsålda, men det brukar gå bra att få biljetter i stand by-kön. Goooogla!
… endast magnolian är vaken. Kan vi möjligtvis hitta plats för en magnolia i vår trädgård? Jag ska åtminstone väcka tanken för ”trädgårdsexperten” då hon kommer hit.
Kan jag också drömma in lite bergsutsikt? Jag saknar Squaw Peak. Bergen blev en del av mig, så oväntat och en känsla som jag trodde skulle ”gå över”. Det har den inte gjort. Tur att vi har blyglasfönstret i badrummet!
Idag hade vi ett gäng gäster som just skulle hugga in i en stor lasagne då vi utanför huset såg min kusin som numera jobbar nere i Bryssel och som jag mest träffar på midsommardagens släktfejd i fotboll om jag har tur. Han var nere i Blekinge snabbt för att hälsa på föräldrar och syster, men ville se hur huset såg ut inuti efter att vi hade flyttat in. Han skulle inte ha någon mat (var ju på väg till Banes kebab), så vi gick husesyn och stod sedan och pratade i övre hallen i sisådär två timmar. Så kan det bli. A, det var inte meningen att vara ogästvänlig, men du hade dig själv att skylla, haha!
Hur som helst kom vi in på nostalgins irrvägar och pratade om både det ena och det andra från barn- och ungdomsår, vad som hänt med med gamla vänner och bekanta och hur framtiden ser ut för oss båda och våra familjemedlemmar. Han bekände några ungdomssynder för yngsta dottern (tur att hon är så ordentlig, jag tror inte hon inspirerades av vansinnesdåden), men kunde också peppa och bygga upp.
Våra liv delade så många gemensamma punkter våra 19 första år på jorden. Vi föddes med några månaders mellanrum, växte upp några kilometer från varandra med två tvillingsystrar som mammor, men vi var så otroligt olika. Det vi numera delar är en hel del gener, vår kärlek till släkten, våra traditioner och gemensamma minnen. Kusinen frotterar sig i jobbet med högt uppsatta politiker, kungligheter och kändisar, men han talar sig varm om att läsa morgontidningen i lugn och ro och tennis på tisdagar kl 18. Själv är jag numera någon som jag inte ens själv kan definiera, men jag talar mig lika varm för frukostteet vid levande ljus och kören på torsdagar kl 19. Jag är en hemmaråtta med vidlyftiga helgdrömmar (kulturtanten i Vasastan lever), en kvinna med en tonårings sinne och tantens värkande leder, en drömmare med fötterna på jorden och händerna på jakt efter nästa projekt (även om jag sedan ett bra tag tillbaka sällan når ända fram).
När människor frågar ”Och nu då?” och jag inte har något svar känns det inte längre lika skrämmande. Jag fyller mina dagar och mitt sinne med allt som fått ligga i träda och om tre veckor kommer trädgårds-Kristina hit för att hjälpa oss bena upp våra tankar lite. Jag försöker att inte ha för stora förhoppningar, men hoppas i alla fall att hon kan erbjuda ”yay or nay” och ge vissa kommandon med rak hand. (Snälla, tala bara om för mig vad vi borde göra!) Ibland räcker helt enkelt inte NU till även om jag skulle vilja det.
A A 1971: lite kortare, lite mindre muskulös och lite mer hår på huvudet än idag, men med samma blick.
Jag skrev mycket noggrant upp alla 30 som hade hört av sig via Instagram, blogg, mejl och sms för att anmäla sitt intresse för att vinna sjalen som snart är färdig att skickas iväg. Elina hjälpte mig att kontrollera och var också den som drog vinnaren till tonerna av ABBAs ”The Winner Takes It All”. Mycket dramatiskt. Jag ville att alla skulle vinna, men en sjal räcker bara till en vinnare. Ikväll var det min väninna som hade lyckan med sig! Grattis Annette. Sjalen kommer på posten.
Härom veckan sa jag till mammas kusin att det inte är läge att gå till graven med blommor i det här vädret. Efter det såg jag en bild på någon som hade frusit in en bukett tulpaner i ett Pringlesrör samtidigt som våra tulpaner i köket började nicka lite. Jag tog fram en bakform, klippte till och lade ut blommorna så gott jag kunde och fyllde på med vatten. Efter att bakformen hade stått utanför dörren i några dagar var det idag dags att se om det hade blivit något av detta kreativa experiment. Isblommor på riktigt, liksom. Vi får se hur länge de klarar sig på detta viset.
När mamma blev riktigt dålig var jag bara några varv ifrån att vara klar med sjalen jag har lovat att lotta ut. I samband med hur allt var då lade jag ner stickningen helt och hållet. Jag har i flera månader försökt plocka upp sticket igen, men utan framgång. Jag kunde helt enkelt inte komma till skott. (Inte ens efter att ha inspirerats av Kammebornias blogg varje gång jag kikade in där.) Idag blev det så av! Jag stickade de sista varven, tvättade och blockade (spände upp sjalen på en madrass för att forma) och undrade nästan vad som hade hänt när det var klart. Det måste ha varit något i luften, för brorsan gjorde även han något som har hängt som en kvarnsten runt halsen, stackar’n:
Titta, så snyggt han putsade murstocken i S:s rum! Åh, så fint det blir. Jag blir glad varje gång jag går in där. Det är något särskilt med energin i det rummet och jag tror att hon kommer att få det riktigt mysigt där inne!
Promenerat, snöbollsfajtats och rastat skidor som inte varit ute i snön på bra många år. Ska det vara riktigt vinter är det lika bra att grotta in sig ordentligt. Mina planer blev förändrade pga andras sjukdomar, men det blev jättebra ändå.
Snöbollskrigsbilder: Elina Bernpaintner
”En vanlig dag”, vad är det? Vi utgår från oss själva som normen och jämför allt annat mot detta. Detsamma gäller vanligtvis hur våra dagar ser ut. En dag läggs till en annan och rätt vad det är har livet nått sin ände. Det är så populärt med mindfulness, att leva i nuet och att vara medveten i tanke, ord och andning, men hur ser det ut i verkligheten? Hur många kan vara så konstant medvetna? Jag vill inte försöka trycka ner någon annan, men sanningen är att jag tror att de flesta av oss mest hänger med i något som vi bara delvis kunnat påverka.
Jag är tacksam över att kunna bo i de omgivningar som bjuder på skönhet och läkande oavsett väderlek, men jag längtar ändå bort ibland. Jag önskar, drömmer, planerar och hoppas precis som (gissar jag) alla andra. En vacker dag… Om bara… När…
Idag talade jag länge i telefon med någon som jag känner mig nära. Vi förstår oss på varandra och jag behöver inte föreställa mig. Jag kände efter samtalet hur viktigt det är att vi människor pratar med varandra, delar med oss av våra tankar, svårigheter och funderingar. Om vi bara hanterar dem i vårt eget inre kontor är det så lätt att det skapas hjärnspöken som blir verkliga om vi inte aktar oss. Verklighetskontroll med bollande av idéer med någon annan då och då kan bryta tankemönster och ge ny input.
Alltså, jag vet att många är trötta på snön, men titta på svanarna, snön, färgerna! Så vackert! Jag älskar att komma ut till Östersjön.
Här hemma är det snart dags för rörmokare på övervåningen och innertaket i dotterns rum är alldeles strax färdigt. Jag tvättade hennes hänggunga igår och den blev (tack och lov) som ny! Jag hoppas att hon kan sitta i den och känna frid här på denna plats på jorden som blivit hennes hem pga orsaker som hon inte alls kunnat styra. Vi föräldrar gör allt för våra barn, men många gånger får de också lida för val vi har gjort av egoistiska skäl eller kanske för att någon annans behov har prioriterats.
Jag följer magnoliakvistens utveckling med stor förtjusning. Idag är det lätt att se vartåt det barkar. Ljuvligt! Har du något som gör dig riktigt glad just nu?