”Hur känns det att ha flyttat hem?”

Vi har aldrig bott i Blekinge tillsammans på riktigt. Sturkö har varit mina föräldrars heltidsbas i bara några år. Våra barn känner till Bredavik som stället där det ständigt är sommar och där det kryllar av kusiner. Så hur känns det nu när förutsättningarna har förändrats? Sanningen är att jag inte riktigt vet. Det är semester för mig, precis som för resten av familjen. Jag är tacksam över att vi flyttade hit, men samtidigt upplever jag en stor saknad, ett hål som inte är så lätt att fylla.

Idag åkte jag på utflykt med mamma, något som var både trevligt och fick oss båda att glömma diverse tråkigheter en stund. Mamma, Far och min svärmor också för den delen, påminde på sina olika speciella sätt om vikten av att ge av sig själv där man kan.

”Är du lycklig, väl så gläd dig, åt din lycka med envar. Och ju mer du delar med dig, desto mera har du kvar.” Esaias Tegnér

Jag hoppas du har det fint. Peace.

För fyra år sedan höll vi på att flytta från Segeltorp, för fyra veckor sedan höll vi på att flytta från Orem och idag bor vi i sommarhuset som jag äger med mina syskon. Jag har fått frågan om var vi ska bo och sanningen är att vi bor här i vårt sommarparadis tillsvidare. Är vi hemma? Ja. Känns detta som vårt hem? Nja.

Att nästan alla dagar hela sommaren dela huset med litet kök, tre kylfrysar och ett litet badrum med väldigt många människor är för det mesta jätteroligt, men det känns inte riktigt hållbart i längden. Det är trångt överallt och möbleringen består av ett hopkok av ärvda, fådda och donerade prylar. Huset är dock idag långt mer praktiskt än för tio år sedan. Vi har numera tvättmaskin, diskmaskin, toalett och dusch, något som känns riktigt lyxigt!

I går hjälpte jag min bror som håller på att renovera ett gulligt litet hus här på Sturkö. Eventuellt flyttar vi dit när det är inflyttningsfärdigt. Vi får väl se!

När jag tänker på att Independence Day (”Fourth of July”) firas bara en kort tid efter att britterna röstat igenom Brexit känns det som att cirkeln är sluten. Skottar, Walesbor och engelsmän har alltid kämpat för sitt oberoende där de satt ner sina bopålar. Brexit har fått en massa människor att förskräckt höja rösten åt denna ”rena ondska”, särskilt svenska journalister, men jag tycker att det verkar som att allt är som det brukar.

I går passade jag på att dra igång ett litet firande för familjen, en kompisfamilj som kommer varje sommar, ett par amerikaner, fem scouter på väg ner i Europa och en gammal Karlskronavän som jobbar här för tillfället. De två sista grupperingarna råkade bara pricka in rätt dag. Full rulle och över 30 personer. Jag gillar att ha mycket folk omkring mig och en fest då och då höjer åtminstone min livskvalitet. Det behöver inte vara så märkvärdigt. Peace.

… en julmusikvecka i Stockholm i december. Att leva i nuet är numera min specialitet och jag vet knappt vad som kommer att hända om en månad, men det här längtar jag efter. Balans, eller hur var det nu?